EU-toppmötet i Köln 3-5 juni kommer att gå till historien för att man givit grönt ljus åt bildandet av EU-egna militära styrkor och strukturer som inkluderar samtliga medlemsländer, även det alliansfria Sverige. Detta är utan om och men det avgörande steget in i EU:s militarisering.

Sedan kan Göran Persson och Anna Lindh försöka hitta på hur många bortförklaringar och undanflykter som helst. Frågan om EU tar över eller om VEU integreras i EU är en strid om kejsarens skägg. Avgörande är att EU nu även får en militär dimension. I EU-vokabulären talas om att "EU måste skaffa sig trovärdiga militärstrukturer och militärkapacitet för fredsinsatser och krishantering". Och det är ett politiskt program. Vad fredsinsatser och krishantering betyder, har vi lärt oss under de senaste veckorna. Men för eller emot vem ska EU bli "militärt trovärdigt"? Vem är den tilltänkte fienden? Det har ännu ingen EU-politiker talat om.

"Fredsinsats och krishantering" – det är precis de två begreppen som Nato och dess vasaller inkl den svenska regeringen har använt för Natos aggression mot Jugoslavien. Inte sällan har i sammanhanget också begreppet "fredsframtvingande" cirkulerat, och med TV-bilderna om mördandet på Balkan på näthinnan och Natos ultimatum i bakhuvud har nog envar förstått vad det innebär.

En del ledande EU-politiker låter inför upprörda krigskritiker påskina att kriget mot Jugoslavien främst styrs från Washington och att EU kanske skulle kunnat lösa krisen på Balkan bättre, om man bara haft en egen militär kapacitet. Men Storbritannien, Tyskland, Italien, Danmark …tillhör EU-kärnan och Nato samtidigt. Var skulle förändringen komma ifrån?

Dessutom blir saken inte bättre av att det är Natos generalsekreterare Javier Solana av alla tänkbara kandidater som ska utnämnas till EU:s utrikespolitiske talesman.

Han har Göran Perssons fulla stöd och förtroende – eftersom han bär ett medlems-kort till ett socialdemokratiskt parti i fickan, när han beordrar terrorbombning-arna över ett annat land.

Persson och Lindh underströk i intervjuer för svenska media att de förknippar harmlös minröjning och utbildning av gränspolis med EU-militärens uppgifter. Och sådana inkräktar naturligtvis inte på svensk alliansfrihet. Större insatser var "inte aktuella" (Och det är knappast underligt, när majoriteten av alla EU-länder just nu är delaktiga i Natokriget på Balkan!) För övrigt skulle EU-militären för svenskt vidkommande endast agera med EU-mandat. På detta sätt vill Persson och Lindh mygla bort kravet att Sverige i Köln skulle lägga in sitt veto mot att EU får en militär dimension.

Två veckor kvar innan valet till EU-parlamentet och en vecka före EU-toppmötet i Köln har massdemonstrationen i Köln den 29 maj visat vad Europas folk anser om idén att bygga Europas Förenta stater under storkapitalets regi. Som tidigare i Maastricht, Essen och Amsterdam protesterade människor från alla EU-medlemsländer mot den av unionens makthavare uppritade utvecklingen. Protesterna i Köln handlade inte minst om ett starkt NEJ till militariseringen av EU. Nato-aggressionen mot Jugoslavien, som till stor del utförs av EU-medlemsländer, har väckt många människors uppmärksamhet för denna fråga. De svenska opinionsmätningarna pekar åt samma håll med ökande motstånd mot EU och dess militarisering.

Den svenska regeringen bestrider naturligtvis alla militariseringsplaner. När

Gudrun Schyman och Birger Schlaug i riksdagsdebatten den 2 juni påtalade riskerna att EU vill kunna göra som nu Nato med sina bombningar, fick de av Göran Persson inga sakliga svar och argument, utan en grov utskällning för att "undergräva den svenska alliansfriheten". Enligt rege-ringen hotas inte alliansfriheten av att Sverige djupareoch djupare integreras i EU:s och Natos militära strukturer, utan av dem som värnar om alliansfrihetens grunder!

Både högerkrafterna och regeringen talar istället i allmänna ordalag om nödvändigheten av "fredsskapande eller fredsframtvingande" insatser och "Europas ansvar att ingripa om så behövs med våld i andra länders inre konflikter för att försvara mänskliga rättigheter". Allt detta inom "EU som fredsprojekt". I vilka länder och mot vilka krafter man tänker "skapa fred" i Europa har ännu ingen sagt. Men det kan knappast tänkas att Tony Blair vill bomba Irland för att lösa den gamla konflikten…

Faktum är: Persson och de andra politikerna ljuger när de bestrider militariseringsplanerna för EU. Redan på sitt möte i Bremen i mitten av maj tog EU:s utrikes- och försvarsministrar ett tydligt steg i denna riktning. Anna Lindh var med på mötet där man föreslog att sammansmälta WEU med EU och bygga upp en gemensam effektiv stridsmakt där samtliga EU-stater är med. Tysklands utrikesminister har klart deklarerat att detta är målet för EU under tyskt presidentskap. Mötet genomfördes officiellt i VEU:s regi - där alltså Sverige inte är med, men självfallet deltog även Sverige.

Medan USA använder Kosovokonflikten som språngbräda för att befästa sin dominans i Europa och för att testa nya vapensystem har EU:s utrikes- och försvarsministrar dragit egen fördel ur kriget: De passar på att driva linjen att Europa måste militärt sättas i stånd att lösa sina konflikter och kriser även utan USA. "Endast om européerna lyckas att förena sina krafter även på detta (militära) område och bli självständigt handlingskraftiga, kommer Europa att fullt ut kunna föra fram sina värden och intressen under 2000-talet", sade Tysklands utrikesminister Joschka Fischer i sin inledande deklaration till WEU:s representanter. Vilka "värden" han menade, lämnade han denna gång därhän, men de har tillräckligt klart definierats i andra sammanhang. Att "försvara europeiska säkerhetsintressen i hela världen" - betyder att hålla handelsvägarna öppna, att säkra tillgång till råvarorna, en nyliberal världshandelsordning, valutastabilitet m m - alltihop gummiparagrafer som kan vridas och böjas åt alla håll för att motivera militärinsatser varhelst i världen. Som ett mycket allvarligt inslag i den aktuella debatten tillkommer att man tydligt överger FN-stadgan och folkrätten som något föråldrat som måste ersättas med rätten att militärt ingripa i alla stater där "mänskliga rättigheter" kränks.

Europa ska vara stridsklart i slutet av år 2000. Olika nationella och europeiska institutioner ska sammanföras i detta syfte. Joschka Fischer krävde dessutom att "dilemmat med de europeiska staternas olika utrikespolitiska- och säkerhetspolitiska koncept" måste övervinnas.

Göran Persson försökte in i det sista lugna opinionen här hemma med försäkran att EU på toppmötet i Köln inte skulle lägga fram förslag som innebär att Sverige tvingas lägga in sitt veto. Och det kan formellt vara riktigt, i alla fall så långt det handlar om ömsesidiga säkerhetsgarantier. Men varken EU i sin helhet eller Persson-regeringen avstår från att driva utvecklingen av en gemensam EU-militär åt det planerade hållet. En del problem kan gömmas i luddiga formuleringar. I andra kan det gå som i EMU-frågan, där Sverige ännu inte direkt och formellt tvingas att vara med - men där man är med genom hela den praktiska politiken och tätt duggande "råd" hur vi bör sköta oss för att hänga med i EU-utvecklingen. Både EMU och EU:s gemensamma försvar är inskrivna i Amsterdamfördraget och därför är det bara en tidsfråga, när planerna drivs igenom – om inte en mycket stark opinion förhindrar det.

Problemet är redan nu att Sverige genom EU-medlemskapet har frånhänt sig en självständig utrikespolitik, vilket vi ständigt påminns om t ex i frågan om Nato-aggressionen mot Jugoslavien. Lindhs stående formulering är att vi inte ska ha någon åsikt, eftersom vi inte är med bland de krigförande länderna illustrerar saken tydligt.

Ett ärligt menat försvar av den svenska alliansfriheten skulle kräva att den svenska regeringen lade sitt veto mot militarise-ringen av EU redan nu, för att klargöra att man av principiella skäl inte kommer att vara med på en sådan utveckling.

Tyvärr har Persson inga planer på att lägga hinder i vägen för en EU-integrerad militärallians. Hans enda bekymmer är hur han ska kamouflera detta så länge och så skickligt som möjligt för svenska folket. Så här några dagar innan EU-parlamentsvalet kan man definitivt inte förvänta sig någon sanning alls från det hållet. Nu gäller det att till varje pris vagga in väljarna i visioner om "fredsprojektet EU".

Både miljöpartiet och vänsterpartiet har krävt ett svenskt veto på toppmötet. Schlaug har tidigare hotat med att bryta regeringssamverkan om inte Persson säger ifrån i Köln, Schyman var något försiktigare. Det blir spännande att se om (mp) och (v) är beredda att för en gångs skull vara konsekventa i denna mycket avgörande fråga för den framtida svenska utrikes- och säkerhetspolitiken.

Lars Danielsson, Perssons utrikespolitiske rådgivare, har under de senaste veckorna varit en av de utsända som skulle försöka ta ner kritiken mot EU:s militarisering. Enligt honom handlar inlemmandet av VEU i EU endast om att "EU ska göra det som nu FN gör".Militarisering är ett fult ord, frågan är vad man använder de militära resurserna till. Det här handlar om ett sätt att stärka freden, inte alls något gemensamt försvar, säger han.

Kosovokriget illustrerar hur "stärkandet av freden"ska uppfattas. Dessutom vill man utföra insatser med EU-styrkorna utan FN-mandat, ifall FN är "blockerat" av ryskt eller kinesiskt veto. Eller handlingsförlamat, som det numera heter när någon motsätter sig ett krig.

En annan sida som belyser EU:s framskridande militarisering är den redan påbörjade samordningen av rustningsproduktionen. Även den har välkomnats av den svenska regeringen, som naturligtvis i den offentliga debatten framför allt använder sig av arbetsplatsargumenten.

Tysklands socialdemokratiske försvarsminister Scharping hade på EU-ministrarnas möte i Bremen inga hämningar att öppet lägga fingret på de praktiska uppgifter som den nya militärmakten EU omedelbart måste lösa. Han klagade på att rustningsmaterielen är bristfällig. För gamla militära storflygplan. Ingen egen europeisk satellitspaning. Men politiska beslut och en förstärkning av den europeiska rustningsindustrin ska råda bot. Vapenindustrin, både i Sverige och andra länder, kan se fram emot nya uppdrag.

Hand i hand med uppbyggnaden av EU:s egen militärallians går bedyranden om EU:s trohet mot Nato. Detta inte enbart därför att man även i fortsättningen vill kunna utnyttja den transatlantiska kapaciteten och anses som Natos europeiska stöttepelare. Framför allt är det rädslan för en befogad amerikansk misstro mot den framväxande militäralliansen i Europa som medför ständiga trohetslöften till Washington.

Österrike som neutral stat beklagar redan att VEU-deklarationerna inte tillräckligt tydligt deklarerar att alla EU-länder, oberoende av anslagna medel, kan likaberättigat delta i planeringen och beslutsfattandet av EU-ledda operationer. I Wien befarar man, inte helt obefogat, att endast de ekonomiskt starka länderna kommer att styra och ställa i de nya europeiska militärinstitutionerna. Och då handlar det inte bara om beslutsordningen, utan även om greppet över de franska och brittiska kärnvapnen som inte är helt oviktiga när det gäller att omfördela Europa.