Ny Nato-strategi:

Rätt är vad den starkaste bestämmer

I slutet av denna månad vill Nato besluta om ett nytt strategiskt koncept. De senaste månadernas utveckling har förtydligat att USA betraktar Nato som instrument för att förverkliga sin strävan efter världsherravälde och nu är tiden kommen för att också sätta detta på pränt.

Denna amerikanska världspolis-mentalitet löper som en röd tråd genom alla tal av USA:s utrikesminister Madeleine Albright:"Under nästan hela mitt liv har Amerika spelat en ledande roll i det internationella systemet. Och i dag är den amerikanska ledningsrollens inflytande från gatorna i Sarajevo till byarna i Mellersta Östern kännbarare än någonsin. Detta är inte resultat av vilken utrikespolitik som helst. Det är spegelbilden av Amerikas karaktär." (tal i Washington 30.10.98)

Den nya Nato-strategin har ännu inte offentliggjorts. Men det som läckt ut visar följande bild:

Nato ska byggas om, från det vad man kallade en "försvarsallians" till militärmaskineri för att förverkliga imperialistiska intressen i hela världen. Alliansens medlemmar förbehåller sig rätten att ingripa och intervenera militärt överallt där man anser det lämpligt. De tidigare amerikanska ministrarna William Perry och Warren Christopher ser det som "ett strategiskt måste" att Nato "är kapabel till omfattande försvar av amerikanska och europeiska intressen i världen".

Tysklands CDU-ordförande Wolfgang Schäuble krävde på en konferens kring säkerhetspolitiken i februari i år: "Nato måste anpassas till den nya världspolitiska situationen, och alliansens prioriteringar och kapacitet måste på nytt sätt anpassas till Västs vitala intressen. Amerikanernas och européernas Atlantiska Gemenskap är i dag mer än någonsin en politisk gemenskap, och vidmakthållandet av denna gemenskaps intressen innebär kravet på de europeiska som de amerikanska parterna att ömsesidigt engagera sig också utanför de territoriella gränserna av sitt kontinentala alliansområde." (Tidskriften Europäische Sicherheit 3/99)

EU-medlemskapet med den deklarerade gemensamma västeuropeiska utrikespolitiken innebär att utrikespolitiken som EU:s starkaste land Tyskland bedriver också är av högsta politiska dignitet för Sverige.

USA vill att Nato i fortsättningen vid insatser utanför medlemsstaterna ska strunta i att inhämta ett legitimerande mandat från FN:s säkerhetsråd. Chefen för utrikes- och säkerhetspolitiska avdelningen i tyska Konrad-Adenauer-stiftelsen, Karl-Heinz Kamp, beskriver USA:s attityd i frågan om FN-mandat i ett arbetspapper på följande sätt:

"…USA signalerade tidigt under förberedelserna av det Strategiska konceptet att de i fallet av vitala utmaningar inte vill se Nato:s handlingsförmåga inskränkt av frågan efter ett mandat av FN. I stället ska i krisfall militäroperationer för Nato bli möjliga även utan legitimation genom FN: äkerhetsråd." (Kamp. Natos nya strategiska koncept, aug 1998)

Enligt samma dokument stöder alla Nato-medlemmar utom Frankrike USA:s position i denna mandatfråga. Frankrikes utrikesminister Alain Richard har på Säkerhetspolitiska konferensen i München i februari i år än en gång förklarat den motsatta franska uppfattningen:

"Vid alla operationer som inte faller under artikel 5 (= ömsesidig biståndsplikt) och där styrkorna används, håller vi fast vid legitimiteten som de ska få genom FN-säkerhetsrådets auktoritet. Endast säkerhetsrådet är i stånd att ge stridskrafternas insats en rättslig grund, och säkerhetsrådet är det enda legitima organet som kan genomföra en delegering till en regional organisation." (europeisk Säkerhet 3/99)

Frankrike har också hållit fast vid denna position när de tog avstånd från den amerikansk-brittiska aggressionen mot Irak i dec 1998.

Av Schröder-Fischer-regeringen kan man förvänta sig att de i Nato:s interna debatter slutligen inte kommer att ställa sig mot USA. Med sitt ställningstagande och deltagande i kriget i Kosovo har de redan givit svaret och ställt sin USA-lojalitet under bevis. Utrikesminister Fischer understryker visserligen fortfarande i sina tal – precis som den svenska regeringen – att militärinterventioner utan FN-mandat ska förbli undantag och inte bli regel, men samtidigt understryker han ständigt Nato:s betydelse "såsom ofrånkomligt instrument för stabilitet och säkerhet i Europa samt för uppbyggnaden av en hållbar europeisk fredsordning". (Tal på Nato-rådsmötet 8.12.98) Också dessa värderingar delas till fullo av den svenska regeringen.

Tysklands socialdemokratiske försvarsminister Scharping har redan i ett tal i tyska Förbundsdagen 16.10.98, där han tillstyrkte Tysklands deltagande i Nato:s insats i Kosovo, klargjort vad han anser om folkrätten:

"För övrigt kommer vi i framtiden – och jag vill understryka att den egentliga uppgiften ligger i framtiden – att behöva ta itu med frågan, om man med FN-stadgan … kommer att klara andra, totalt förändrade konfliktsituationer inom staterna och mellan staterna. Bakom det står det nödvändiga målet att man stegvis måste följa upp denna handling (d v s militära ingripanden, red anm) med nödvändigheten att ge dem en rättslig status; annars skulle man förbigå det mål som vi syftar till." Vad den socialdemokratiska krigsministern säger betyder i klartext att man alltid kommer att böja rätten efter Nato:s handling. Först skapar man fakta med en militärinsats som bryter mot folkrätten som i Jugoslavien och sedan anpassar man rätten efter det.

Hotet om kärnvapenangrepp

En del av Nato-strategin kommer även fortsättningsvis att bestå i den självpåtagna rätten att vara först med att använda kärnvapen. I juli 1996 förklarade den Internationella Domstolen i Den Haag att redan hotet att använda kärnvapen strider mot folkrätten. Men även i detta fall gäller för Nato den starkares rätt före folkrätt. Enligt tyske generalen Naumann, ordförande för Nato-militärutskottet, är kärnvapen ett medel, "vars blotta existens …medför ett utomordentligt stort mått av osäkerhet över alliansens reaktion" (Die Welt 30.11.98). Därmed viftar han ansträngningarna att åstadkomma förutsägbarhet i de internationella relationerna från bordet. Med sin deklarerade inställning att ha rätten till att använda kärnvapen i ett första slag undergräver Nato alla försök till att åstadkomma trovärdiga avtal om ickespridning av kärnvapen, eftersom varje stat kan hänvisa till sitt legitima behov att skydda sig mot Nato-kärnvapen.

Bakom debatten om en ny Nato-strategi syns tydligt USA:s anspråk på globalt herravälde.

Sedan 1987 framlägger de amerikanska presidenterna årligen en "Nationell säkerhetsstrategi". Redan i papperet från 1990, vilket självfallet starkt påverkades av Gorbatjov-politiken i Sovjetunionen, hänvisades till de framtida maktförhållandena i det västliga blocket. "En av de mest dramatiska strategiska utvecklingarna under 90-talet kommer att bli Japans och Tysklands nya roll både som framgångsrika demokratier och som ekonomiska och politiska ledarnationer."

I mars 1992 offentliggjorde Washington Post en hemlig Pentagon-studie, där det heter att det är en framstående uppgift för amerikansk utrikespolitik att förhindra att det i världen växer fram en ny supermakt vid sidan om USA. Dokumentet nämner tydligt Tyskland och Japan.

Strävanden i Europa att bygga upp egna militärstrukturer, observeras i USA med högsta uppmärksamhet. Sådana ansträngningar accepteras endast inom Nato. Ett koncept med beteckning CJTF ska göra det möjligt att Européerna också använder Nato:s materiel och kommandostrukturer för egna militäraktioner. CJTF – Combined Joint Task Force är en interventionsstyrka med truppkontingent från olika Nato-länder (Combined) och trupper (Joint) som endast bildas för en speciell insats och därefter åter upplöses (Task Force). Men även över dessa vill USA ha full kontroll, kommandoledningen kommer alltid att ligga hos USA-officerare. Inom Nato har ofta talats om en "delning av bördan och ansvaret" – vad USA menar med detta tycks vara att tilldela andra stater bördorna och delegera ansvaret till ledarnationen USA.

USA – militärmakt nr 1

USA är fast besluten att säkra och utöka sin militära överlägsenhet. I början av detta år tillkännagav president Clinton ett sexårsprogram, som ska pumpa in ytterligare 100 miljarder dollar i det amerikanska krigsmaskineriet. Vid sidan om ökade militärlöner ska pengarna användas till anskaffning av nya stridsplan, stridshelikoptrar och krigsfartyg. USA:s rustningsbudget är redan i dag med sina 270 miljarder dollar årligen tio gånger större än Rysslands. USA investerar därmed också betydligt mer i rustning än alla påhittade "fiendeländer" tillsammans från Kuba till Kina.

USA:s utrikesminister Albright 30.10.98: "Utan tvekan kräver amerikanernas säkerhet mer än avtal. Vi behöver det bästa försvaret, de bästa underrättelsetjänster som vi bygger upp och den bästa planeringen för alla tänkbara fall som vi kan förbereda …Vår flagga kommer även i fortsättningen att vaja överallt där vi har intressen att försvara. Presidenten har begärt medel för att bättre kunna skydda vårt folk, och kongressen har beviljat dem. Vi kommer att föra kampen mot terrorismen vid alla fronter, på alla kontinenter med alla medel varje dag". Och vad som definieras som "terrorism" – det bestämmer USA.

USA har under de gångna åren skaffat sig långtgående kontroll över den internationella vapenhandeln. Enligt SIPRI är USA:s marknadsandel i handeln med konventionella storvapen 46 procent. När det gäller affärerna i världens 100 största rustningskoncerner, så faller 55 procent på USA-bolag och 35 procent på europeiska koncerner.

För USA är det inte bara viktigt att Västeuropa accepterar deras ledningsanspråk och, om så anses nödvändigt också bidrar med pengar som t ex i Gulfkriget mot Irak, - européerna ska också utföra militärinsatserna. Clinton och Albright var tuffa nog att kräva krig mot Jugoslavien. Markkriget, som nu förbereds och som kommer att innebära stora förluster, ska utföras av de europeiska länderna, inkl de nya Nato-medlemmarna Ungern, Polen och Tjeckien.

Nytt kallt krig mot Ryssland

USA har under de senaste månaderna inte utelämnat ett enda tillfälle för att visa att de inte har något som helst intresse av ett säkerhetspartnerskap med Ryssland.

När Albright besökte Moskva i januari i år hotade hon värdarna, att USA kommer att lämna ABM-avtalet (Anti-Ballistic Missile, 1972, om att begränsa sig till max 100 robotar) om inte Ryssland accepterar att USA bygger upp ett anti-robot-försvar. Denna nya rustningsspiral, också kallat Stjärnornas krig, har världsopinionen och inte minst Sovjetunionen tidigare lyckats förhindra. Nu ser USA inte längre några hinder att flytta delar av sin krigsmaskin ut i rymden. USA vill under de kommande fem åren mer än dubbla sina utgifter för ett försvarssystem mot interkontinentala robotar. 10,6 miljarder dollar ska det få kosta fram till år 2005. Systemet strider mot 1972 års avtal med Sovjetunionen, vilket skulle garantera en styrkebalans som kunde minska risken för kärnvapenkrig. Tyske Nato-generalsekreterare Klaus Naumann ställde sig förstås också i denna fråga på USA:s sida, när han förklarade: "Ryssland har av sin världsmaktstatus endast sina kärnvapen kvar, men de kan och vill ännu inte inse att de numera bara är ett av flera regionala centra." (Europeisk Säkerhet 2/99)

Mer än gärna skulle USA vilja göra de ryska långdistansrobotarna värdelösa med sitt stjärnkrigsprogram.

Genom Nato:s östutvidgning, med indragningen av de tidigare sovjetrepublikerna i Mellersta Östern och de baltiska länderna i Nato-samverkan med hjälp av "Partnerskap för fred", med en allt hårdare indragning av Ukraina och utslagning av tidigare sovjetiska bundsförvanter såsom "skurkstater" håller Nato:s inringning av Ryssland på att bli närmast perfekt.

Dessutom började USA redan 1991 att investera i den ryska kärnforskningen och kärnindustrin. Under de senaste åren anställdes 4 400 ryska vapenexperter "inom ramen av ett amerikanskt program" som säger sig främja gemensamma rysk-amerikanska företag. Ytterligare 17 000 forskare från Ryssland och Ukraina sysselsätts i ickemilitära forskningsprojekt. (Frankfurter Allgemeine Zeitung/FAZ 25.1.99)

Förra året startades ett ryskt-amerikanskt företag som under de närmaste sju åren ska skapa 50 000 arbetsplatser för ryska kärnspecialister. Som det heter ska därmed förhindras att atomspecialister och atomkunskap försvinner till tredje världens länder. Men i Moskva gror farhågorna att USA håller på att i all hemlighet expropriera landet på kärnteknologins område. FAZ bedömer: "Det amerikanska beslutet att skaffa sig ett robotförsvarssystem kan tyda på att man i Washington inte längre satsar på ratificeringen av START-2-avtalet och andra nedrustningsavtal. Washington verkar å ena sidan satsa på ett robotförsvar och å andra sidan lita på att Ryssland på grund av penningbrist ändå måste rusta ned". (FAZ 25.1.99)

FAZ citerar den 19.12.98 utförligt tidningen "Moskovskij Komsomolez", som i en artikel öppet lägger fram de ryska farhågorna: "Ingen tar hänsyn till oss och för många reser sig redan frågan om inte Ryssland hamnar i samma kö, där Irak och Jugoslavien finns längst framme, hängande i ett rep. Även Ryssland har ju företag som kan producera kärnvapen, kemiska- och biologiska vapen."

Och i detta sammanhang måste naturligtvis också ses USA:s ramaskri över länder som Folkrepubliken Korea eller Indien, som har en egen kärnteknologi utanför USA:s kontroll och påverkan.

Europa – imperialistisk konkurrens i stället för alternativ

EU:s koncept för en gemensam utrikes- och försvarspolitik är inget alternativ till USA:s imperialistiska politik. Det är konceptet för ett konkurrerande imperialistiskt centrum som försöker att steg för steg tränga tillbaka det amerikanska inflytandet för att skapa utrymme för att kunna förverkliga egna politiska intressen med militära medel. Det blir synligt när det handlar om striden om kommandopositioner inom Nato, bildandet av egna specialstyrkor, utvecklingen av egen lufttransportkapacitet för interventioner överallt i världen eller stödet för den europeiska rustningsindustrin för att kunna bygga upp jättekoncerner som ska förmå att konkurrera mot USA på världens vapenmarknad.

Militariseringen av EU är under tysk ledning i full gång. Olika varianter figurerar i diskussionen. En av dem är att VEU, den Västeuropeiska försvarsalliansen som ska införlivas med EU.

Tysklands utrikesminister Fischer presenterade vid EU:s utrikesministermöte i början av mars i Eltville ett diskussionsunderlag, som tränger på att forcera den konkreta militärintegrationen. Förutom "insatser under användande av Nato:s medel och kapacitet" (Frankfurter Rundschau FR 15.3.99) ska européerna kunna operera militärt även utan Nato-resurser (CJTF-koncept). EU ska för detta ändamål utrustas med "kapacitet för situationsanalys, underrättelsekällor och kompetens för nödvändig strategisk planering". Dessutom vill man installera ett EU-militärutskott, en militärstab, ett satellitcentrum och ett institut för säkerhetsstudier. Kategorier som "territoriellt försvar" gäller som föråldrade och ska ersättas av "europeiska säkerhetsintressen" som kan kräva "militärt ingripande för att motverka kriser där de uppstår innan de kan drabba Nato-området", sa den socialdemokratiske tyske försvarsministern Scharping.

Vad han för säkerhets skull uttrycker lite invecklat, det förklarar en CDU/CSU-parlamentstalesman i klartext i FR den 21.12.98: "I en värld som i alla hänseenden är globaliserad, och där på grund av missilernas räckvidd det omedelbara grannskapet inte längre är avgörande för hotsituationen, är också säkerheten globaliserad. Trots detta inskränker jag vårt potentiella handlingsutrymme. Ett område av speciellt europeiskt och därmed även tyskt intresse är Europas syd- och sydöstra grannländer, den arabisk-islamiska världen."

"Försvaret av gemensamma intressen" har under senare tid blivit ett mycket använt begrepp i debatten om internationell politik. Detta begrepp innebär obegränsade tolkningsmöjligheter. Försvar av gemensamma intressen – det betyder i klartext förverkligandet av politiska mål med militära medel. Försvar betyder avvärjandet av ett angrepp på något eget. Inblandning och övergrepp över andras egendom/rätt definieras som intervention. Om – som Nato nu praktiserar i Jugoslavien – det egna intresset räcker för att legitimera militärinsatser och krig – då har man överskridit den gräns som skiljer folkrätten från nävrätten.

Arno Neuber/UZ/BH

RIKTPUNKT NR:6