Det finska valet innebar ett nederlag för socialdemokraterna och en framgång för högern. Båda partierna ingick i den breda, nästan unika samlingsregering som spänner från vänster till höger. Ett regeringssamarbete som tydligen har gynnat högern. De flesta tippar att samma "regnbågskoalition" (s+sv folkp+de gröna+vänsterförb) kommer att fortsätta.

Så gott som alla bedömare i Finland räknar med att den politik, som utformades under centerpartisten Esko Aho och som sedermera befästes av den socialdemokratiske statsministern Paavo Lipponen kommer att fortsätta efter valet.

Vad denna politik har inneburit för vanligt folk, brukar förskönas i medierna. Centralrådet för Arbetarpartiet Kommunisterna i Finland däremot hänvisar i sin valbedömning till den förda högerpolitikens allvarliga konsekvenser. Nedskärningarna kommer att bli ännu mer kännbara för pensionärer och inom vårdsektorn. Moderaternas tumskruvar på socialdemokraterna kommer efter detta val, då moderaterna gick fram och (s) tillbaka, att bli hårdare. Utrikespolitiskt innebär resultatet sannolikt Finlands NATO-anslutning redan under denna mandatperiod. Trycket för att utveckla EU som överstatlig union kommer att förstärkas från Finlands sida och likaså aktiviteten för EU:s östutveckling. Privatiseringen kommer att få ny fart.

Valdeltagandet var det lägsta under efterkrigstiden i Finland. Bara 68,5 procent gick till valurnorna, och i huvudstadens arbetarförorter låg valdeltagandet ännu lägre. Både socialdemokratin och vänsterförbundet förlorade massor av sina väljare till sofflocket. Det var med tanke på regeringens politik absolut ingen överraskning.

Landets största tidning Helsinkin Sanomat skrev före valet att den förväntade röstskolkningen borde ses som medveten protest. De tvingades medge att valdebatten saknade någon egentlig opposition och de stora partierna alternativ. Efter valet, när röstskolkningen blivit ett faktum, upptäckte samma tidning plötsligt "vänsterkrafter" i den nya riksdagen som skulle värna välfärden. Tidningen räknade bland vänsterförbundets 20 parlamentsledamöter 8 som "vänsteranhängare", d v s sådana som tidigare hade att göra med "Enhetsfalangen". Vänsterförbundet hade under den senaste mandatperioden uteslutit tre ledamöter för att de röstade mot regeringspolitiken, men någon självständig opposition har det inte blivit av dessa och nu hittade man dem igen på vänsterförbundets vallistor. De blev återvalda och kommer troligtvis att åter ingå i förbundets parlamentsgrupp. Vänsterförbundets förluster – 2 mandat – var med tanke på väljarnas förväntningar inte så stora. Men partiets vänsteropposition är övertygad om att valet skulle gått bättre om man inte suttit i regering med högern. Partiet förlorade visserligen många arbetarväljare, men kunde jämna ut dessa förluster genom nya väljargrupper, främst kvinnor som ser partiet som en slags kvinnorörelse, p g a den kvinnliga ordföranden Suvi-Anne Siimes.

För många vänsteranhägare förefaller det absurt att förbundet är berett till regeringssamarbete med moderaterna. Partiledningen talar om nödvändigheten att få inflytande, men realiteten visar på motsatsen. Det är högern som styr och vänstern blir bakbunden av sin regeringslojalitet och försvagas hela tiden.

Som vi tidigare berättat i Riktpunkt fanns det rekordmånga kändisar på vallistorna. Det var artister och idrottsfolk och rätt många personligt misslyckade människor, som blivit kändisar på köpet. T ex en kvinna som vid skilsmässa förlorat sina båda barn i till USA eller en pälsfarmare som skjutit med hagelgevär på djuraktivister och för detta blivit fälld i tingsrätten. Men dessa lyckades i valet inte bättre än i sina privata ärenden.

Moderaternas stödparti "Ungfinnarna" utplånades totalt i valet. De förlorade sina två mandat och deras omkring 50 000 röster gick antagligen till moderaterna. Ett annat parti, som dominerats av konstnärer, förlorade sitt enda mandat.

Arbetarpartiet Kommunisterna (APK) har, där det fanns möjlighet, aktivt deltagit i valrörelsen. Många kommunala valtavlor sattes upp. Partiet hade tre kandidater med anknytning till Sverige, men med de begränsade resurser som kommunisterna förfogar över kom partiet inte i närheten av ett mandat. Det var i Finland som överallt: de stora partierna backades upp av medierna, och det syntes tydligt i personvalsystemet som Finland har. Däremot röstade kommunisternas väljare mer på partiet än på personer.

Partiet hade ställt upp i hela landet, förutom Åland, för att utnyttja valrörelsen till att stärka partiet och föra ut dess politiska alternativ. Valets aktiviteter gav en realistisk bild av partiets kapacitet och man planerar nu att kunna bilda nya grundorganisationer med de nya kontakterna som valarbetet givit. Partiet har i detta val röstmässigt förlorat något, men aktiviteten har ökat.

Om några månader förestår valet till EU-parlamentet, men kommunisterna kommer antagligen inte att medverka, utan i stället uppmana till protest mot EU.