I Jugoslavien pågår sedan mer än tre veckor det "humanitära" mördandet i "de mänskliga rättigheternas" namn. Närmast en miljon människor på flykt, under de mest grymma och omänskliga förhållanden, sönderbombade bostadshus, broar och fabriker, både i Kosovo-provinsen och på många andra håll i den jugoslaviska federationen. En fattig region, där mycket av konfliktens orsaker just låg i fattigdom och underutveckling, håller på att förlora alla grundvalar för ett fortsatt värdigt liv.

Hundratusentals flyende människor har förvandlats till brickor i ett ovärdigt cyniskt maktspel. En kohandel har satts i gång, vart bomboffren ska ta vägen, och de som ställt sig i spetsen för de terroristiska flygattackerna och skrikit mest om sina "humanitära förpliktelser" för kosovoalbanerna, vägrar nu att ta emot flyktingar. USA går så långt som till att låsa in flyktingarna bakom taggtråd på militärbasen Guantanamo på Kuba – för att försäkra sig om att ingen kan söka asyl i det "förlovade landet".

Bilderna från kriget, som TV sänder dygnet runt, skrämmer oss in i märgen. Och så följer NATO-generalens eller den brittiske utrikesministerns stereotypa meddelande: anfallen kommer att fortsätta. Målet är inte uppnått än. Målet är det suveräna Jugoslaviens totala och villkorslösa underkastelse under NATO:s diktat.

Dödandet och eländet, som vi sedan den 24 mars tvingas att bevittna handlar för USA, Tyskland, Storbritannien, Italien, Turkiet (!) m fl inte om "försvaret av kosovoalbanernas mänskliga rättigheter" utan om kampen för en ny världsordning. USA vill etablera sig som världspolis och med hjälp av NATO upprätta sitt världsimperium.

För att göra argumentationen lätt, reducerar NATO-politikerna och likaså deras svenska stödtrupper inkl vår regering det serbiska folket till "diktatorn Milosevic" – och mot en "diktator" är allt tillåtet. Men NATO:s brutala, folkrättsligt brottsliga aggression riktas inte mot en enskild "diktator" (Milosevic är vald i allmänna val), utan mot det serbiska folket. Det är folket som under åren av Hitlertysklands fascistiska ockupation bildade Sydosteuropas största partisanarmé och vars ledning i dessa dagar försvarar landets nationella oberoende och territoriella suveränitet.

NATO:s talesmän talar öppet om ett angreppskrig och ockupation av jugoslaviskt territorium som de avser att genomföra. För att utlösa detta krig, behövdes inte ens arrangerade "incidenter" som "överfallet av radio Gleiwitz", som Hitlertyskland inledde andra världskriget med, eller en händelse i "Tongkingbukten" som USA uppfann för att starta invasionen av Vietnam. Nu räckte det att åberopa "mänskliga rättigheter" för att sätta sig över alla internationella lagar och för att ställa FN åt sidan.

Fler och fler politiska bedömare kritiserar NATO för den uppenbara avsaknaden av en genomtänkt strategi i det pågående kriget. I Bryssel och Washington försöker man ursäkta sig med att "man var tvungen att äntligen göra något till försvar av de utsatta kosovoalbanerna". Men dessa undanflykter hjälper inte.

Kriget i Jugoslavien är inget äventyr som NATO bara "har hamnat" i. I denna tidning har vi under de senaste åren flera gånger publicerat artiklar som visade på flera imperialistiska länders målmedvetna strategi under hela 90-talet för att slå sönder den jugoslaviska federationen. En av de mest aktiva krafterna var Tyskland. Bonns f d försvarsminister Rupert Scholz formulerade cyniskt: Efter att ha övervunnit andra världskrigets viktigaste följder "håller vi i dag på att ta hand om första världskrigets följder". Därför att "Jugoslavien är som följd av första världskriget en mycket konstlad konstruktion, som aldrig var förenlig med tanken om självbestämmande."

Det är denna målsättning som präglat Balkanpolitiken för Tyskland och dess bundsförvanter, såväl under den högerledda Kohl-regeringen som under socialdemokraternas Schröder.

De socialdemokratiska regeringarna i Tyskland och Storbritannien och de andra NATO-länderna har till och med gått ett steg längre än sina högerpolitiska föregångare när de utlöste överfallet mot Jugoslavien. Det är så kallade "röda", regeringar, som står för det första öppna aggressionkriget i NATO:s 50-åriga historia. "Socialistiska" regeringar, som utlovat en fredligare värld efter det kalla krigets slut, som startat det första heta kriget i Europa sedan andra världskriget. Det är samma politiker som lockat sina folk in i EU med talet om det "gemensamma fredsprojektet".

Detta svek är inte det första av sitt slag i den socialdemokratiska historien. Tyska socialdemokrater beviljade 1914 krigskrediterna i den tyska riksdagen och blev medskyldiga till första världskrigets utbrott. Och den svenska socialdemokratins svek mot en konsekvent antikrigspolitik under andra världskriget håller just på att dras fram i rampljuset.

Men i stället för att lära av misstagen, i stället för att följa deklarationerna om FN:s roll och insatser för fredens bevarande har den svenska regeringen denna gång valt att öppet ställa sig bakom NATO-aggressionen. Förutom några lama hänvisningar till FN som "egentligen" inte borde förbigås, inte ett enda ord som skulle ta avstånd från våld och krig och brott mot folkrätten. Tvärtom. I spåren av regeringens "förståelse" för NATO:s terrorbombningar har alla de som vill föra Sverige närmare NATO fått ordentligt med luft under vingarna.

Hela efterkrigshistorien håller på att få en ny, mycket farlig riktning i och med kriget mot Jugoslavien.

Vad vi upplever är att USA håller på att "privatisera" FN med "dotterbolag" i Europa, som vid behov bombar bort demokratin. Och i fall då världsorganisationen inte underkastar sig Washingtons diktat, då ställs den helt enkelt åt sidan. Förväntar man sig, att säkerhetsrådet inte följer den amerikanska administrationens önskemål – som nu, då det stod klart att Ryssland och Kina inte skulle godkänna militära övergrepp – då agerar man utan FN:s beslut.

Men hur många gånger Washington och dess hantlangare än repeterar att allt är "Milosevics fel", så är detta krig ett flagrant brott mot FN-stadgan som förbjuder all användning av hot och våld mellan staterna.

NATO-aggressionen är också ett brott mot Helsingforsavtalet – slutakten vid Europeiska säkerhetskonferensen 1975, som undertecknats av 50 europeiska stater, USA och Canada. Kärnan i detta avtal bildar erkännandet av alla europeiska staters suveränitet och territoriella integritet, överenskommelsen om okränkbarheten av gränserna i Europa, som en gång för alla skulle stå fast samt förpliktelsen att för alltid utesluta våld i de ömsesidiga relationerna. I våra svenska medier sitter f n representanter för "Helsingforskommittén" och välkomnar NATO:s aggressionskrig som "nödvändigt och oundvikligt" – vilket hån mot den Europeiska säkerhetskonferensens anda och bokstav!

Svenska regeringen har – liksom många andra – lovat att stärka FN och folkrättens principer. Men dessa löften är som bortblås-ta , sedan Washington, medveten om att FN-säkerhetsrådet inte skulle acceptera aggressionen mot Jugoslavien, tilldelade sig själv rollen som världspolis och världsdomare över krig och fred. Detta är inte bara en fråga om Kosovo och Jugoslavien. Det är en fråga som berör vårt lands och hela Europas utveckling och framtid. En fråga som kräver engagemang av alla fredsälskande männi-skor.

För att skapa en förevändning för NATO-anfallet arrangerades det s k fredsmötet i Paris, som endast tjänade syftet att utmanövrera regeringen i Belgrad. Serbien och den jugoslaviska federationen hade redan i Rambouillet accepterat kontaktgruppens tio principer för en fredlig lösning av konflikten och omfattande autonomi för Kosovoprovinsen. UCK-separatisterna däremot vägrade att direkt förhandla med motparten och satsade i stället på våld, för att slita Kosovo loss från Jugoslavien. UCK är en skapelse av USA, utrustat av USA och spelade naturligtvis gemensamt spel med USA. Vad UCK går för borde blivit tydligt för alla, när dess ledare mitt i den värsta förödelsen i Kosovo begärde att NATO skulle anfalla ännu hårdare. De egna människornas lidande räknades inte, bara "Milosevic" skulle ge med sig! Aldrig var det tal om att UCK skulle lägga ner sina vapen. Jugoslaviens förhandlingsberedskap besvarades med ultimativa krav som skulle vara absolut oacceptabla för vilken suverän stat som helst. Albright, Holbrooke & Co begärde att Jugoslavien skulle överge sin nationella suveränitet och godta Kosovos ockupation och omvandling till ett NATO-protektorat.

Detta ultimatum upprepas nu dagligen sedan över två veckor, då NATO startade sitt terrorkrig, som villkor för att bombningarna skulle inställas. Varje annat förhandlingsförslag, för att få slut för mördandet och förstörelsen, som det av den ryska regeringen framtagna eller Belgrads ensidiga vapenvila, tillbakavisas av Washington. Detta trots att kritiken i världen ökar mot konceptet att "bomba sig till fred", inte minst i åsyn av den fruktansvärda flyktingkatastrofen som NATO-anfallen åstadkommit och risken att hela regionen dras in i konflikten.

Detta krig leder till att spänningarna mellan folken på Balkan skärps. Nationalister och separatister i alla läger får ny tillströmning och en lösning av motsättningarna blir allt svårare. Allt vad vi tidigare upplevt i Kroatien och Bosnien, upprepas. NATO, som påstått sig vilja hejda etnisk rensning, har så förvärrat de etniska problemen många gånger om.

Men för Washington och dess vapendragare är detta inga argument: deras mål är att skapa imperialistiska brohuvuden på Balkan, att slutföra sönderslagningen av den jugoslaviska federationen och att få "ex-kommunisterna" i Belgrad på knä.

Ännu drar sig NATO-ledningen för beslutet att invadera Jugoslavien också med markstyrkor, risken för egna offer och därmed sviktande stöd bland den egna befolkningen för krigshandlingarna är stor. Men våldet eskalerar hela tiden. För NATO och främst USA handlar det inte bara om att tvinga sin vilja igenom i det konkreta fallet, utan också att befästa sin roll som världspolis. En militär förlust eller en förhandlingslösning, där USA skulle kunna framstå som "svagt" eller "besegrat" är otänkbar för Clinton – oberoende vilka offer det kostar. Så var det i Vietnam, och så är det nu i Jugoslavien.

Sverige, eller rättare sagt den svenska regeringen, etablissemanget och medierna, är beredda att underkasta sig denna överbefälhavare för den globala arrogansen och applåderar när en suverän stat i vår världsdel bombas sönder av främmande krigsmakt.

Men Sverige är inte bara regeringen och dess anhang. Sverige är också alla vi som protesterar mot detta krig, de kulturarbetare och intellektuella som med sitt upprop kräver ett slut på NATO:s krig. Skaran av dem som vänder sig mot den massiva indoktrineringen, ökar med varje dag.

Stockholm 990408