Mediemonopolens version har grundtemat att det kurdiska upproret håller på att gå om intet. Öcalan är enligt det här synsättet en förlorare. ARGK - den kurdiska befrielserörelsens väpnade gren - håller på att bli besegrad av den turkiska militären, och Öcalan är en sorglig kvarleva av den antiimperialistiska och - observera! - marxistiska rörelsen på 70-talet. Enligt den här versionen upptäckte den turkiska regeringen plötsligt i september-oktober förra året att Öcalan höll till på en kurdisk gerillabas i Syrien. Den plötsliga upptäckten ledde till ett diplomatiskt mellanhavande, under vilket Turkiet hann hota Syrien med krig. Syrien backade, kröp till korset, stängde några av kurdgerillans baser och bad Abdullah Öcalan ta sitt pick och pack och försvinna. Vilket Öcalan också gjorde. Detta därför att han och gerillan - fortfarande enligt mediemonopolens version - inte hade något att sätta emot. Sedan följde en rad förflyttningar fram och tillbaka över Europa som tidningsdrakar och tevejättar hade lite svårt att hänga med i. Till sist dök Öcalan upp i Rom, ertappad med "falskt pass". Italien ville inte ha med "terroristen" att göra. Inte Tyskland heller, visade det sig - trots att Tyskland sedan flera år tillbaka har en stående, internationell arresteringsorder på kurdledaren. Öcalan lämnade slutligen Italien och var sedan ett tag försvunnen för medierna. När de fick vittringen igen var Öcalan redan fast - fångad i en fälla som gillrats av den turkiska hemliga polisen i samarbete med bland annat amerikanska CIA. Nu var det kört för kurdledaren, ansåg mediemonopolen - och för det kurdiska upproret också, menade man. Ridå.

Mediemonopolens version är full med luckor. För det första stämmer den illa överens med vad kurdgerillan och Öcalan själva har haft att säga om saken. Öcalan har i intervjuer i italienska tidningar uppgivit att han självmant lämnade Syrien och att han sökte sig till Europa för att - i samband med ytterligare en i raden av ensidiga vapenvilor - försöka få EU-länderna att börja arbeta för en politisk lösning på kurdfrågan. Men mediemonopolen har inte nöjt sig med att inte låtsas om vad kurderna sagt. De har dessutom vårdslösat med sanningen. Hårdfakta har varit sällsynta, och rapporteringen har till stor del bestått av tolkningar - tolkningar som syftat till att visa på gerillans svaghet och upprorets misslyckande. Fakta är till exempel att Turkiet bråkade med Syrien och att det ögonskenligt handlade om Öcalan och kurdgerillans baser. Men fakta är också att Turkiet och Syrien är i konflikt sedan många år tillbaka. Det var alltså ingen "plötslig" konflikt det handlade om. En av orsakerna till den här konflikten är frågan hur gränsen mellan länderna ska dras. En annan är frågan om hur vattnet från Eufrat och Tigris ska fördelas. Det finns alltså åtskilligt annat än Öcalan att bråka om. Det kan dessutom ifrågasättas om Turkiet verkligen hade för avsikt att starta krig mot Syrien - för Öcalans, gränsernas eller vattnets skull. Det är inte så alldeles självklart. Och Öcalans upphåll i Syrien kan inte ha varit någon större nyhet för turkarna. Såvitt man vet har han varit där tidigare, och det finns inget som tyder på att turkarna inte skulle ha vetat om det. Det finns inte heller något självklart samband mellan Turkiets provokationer och Syriens utvisning av Öcalan - om det nu verkligen var en utvisning. Det finns hundratusentals kurder i Syrien. Öcalans och gerillans närvaro i landet är en maktfaktor. Syriens ledning kan alltså ha haft andra skäl att kasta ut Öcalan - om det nu verkligen var så det gick till.

Det finns alltså många olika vinklar bara på Öcalans avresa från Syrien. När det gäller hans fortsatta resor är det likadant. Och det gemensamma för alla de vinklar på skeendet som inte redovisats i monopolmedierna är att de inte ger något entydigt stöd för uppfattningen att kurdgerillan håller på att få stryk och upproret att misslyckas. Förstår man det, så förstår man också vad monopolmedierna har hållit på med. De har inte i första hand sökt rapportera om inträffade händelser; de har i stället jobbat på att trycka in den turkiska statsterrorismens syn på kurdfrågan i den europeiska allmänheten. Det har handlat dels om att rättfärdiga det fortsatta folkmordet på kurderna, dels om att dölja EU-staternas och USAs delaktighet i detta uppror.

För turkarna är saken klar: för det första finns det inga kurder i Turkiet (så står det faktiskt i författningen) - och därför finns det inte heller något folkmord; för det andra finns det inget uppror och ingen befrielserörelse; och för det tredje är den befrielserörelse som finns ingen befrielserörelse utan en terroristliga. Det finns ingen logik i det turkiska scenariot, men bristen på logik spelar ingen roll så länge det är ett scenario som tjänar den härskande klassens intressen. Och föraktet för logiken är lika grundmurat hos Turkiets allierade: USA, Tyskland, Israel.

Mediemonopolen springer turkarnas ärenden. Fattar vi det, så fattar vi också att det inte finns någon "tredje hållning" i kurdfrågan. De europeiska regeringarna som valde att inte ge Öcalan asyl valde inte att "ställa sig utanför" konflikten i fråga. De valde Turkiet. De valde bort freden och ett stopp för terrorkriget mot det kurdiska folket. De valde bort kurderna. Regeringarna och monopolmedierna valde sida. Vi är som jag ser det tvungna att göra samma sak. Och när vi gör det, så tror jag att vi kommer vi att upptäcka en del intressanta saker, inte bara när det gäller kurderna utan när det gäller revolutionär kamp över huvud taget. Vi kommer för det första att se att det kurdiska upproret är framgångsrikt. För de kurdiska massorna finns det sedan 15 år tillbaka ett alternativ till den utrotning som den turkiska staten planerat för dem, nämligen kampen. Och den kampen har utvecklats framåt. Turkarna kan inte längre besegra den kurdiska gerillan. Vi kommer också att se att de människor som bär upp det här upproret är människor som i snart sagt alla avseenden har sämre förutsättningar än vi att bli framgångsrika i sin kamp. Kurderna visar att man kan få styrka inte bara ur framgången utan ur motgångar och svårigheter. Sådana revolutionärer kan aldrig besegras. Som jag ser det gäller det för oss inte bara att välja sida i kriget mellan förtryckta och förtryckare, det handlar om att välja den vinnande sidan i kampen om framtiden. Socialism eller barbari!