I början av mars var det två strejk aktioner i landet, som vållade stort mediaintresse: bussförarstrejken och skolstrejken i Malmö. Under sex skoldagar samlade strejken samtliga elever på Latinskolan i Malmö till strid – en strid som präglades av hög kampmoral, disciplin och kompetent organisation. Strejken fick stort stöd av allmänheten och även av lärare och annan berörd skolpersonal. Strejken riktade sig mot de förhållanden som råder i Malmös skolor. På Latinskolan blev situationen akut, de budgeterade pengarna var slut, man kunde inte köpa läromedel och annat förbrukningsmaterial som var nödvändigt för skolarbetet, och kommunledningen vägrade skjuta till de pengar som skulle behövas för att undervisningen skulle kunna bedrivas i enlighet med skollagen.

Strejken avblåstes efter hot om indragna studiemedel. Även familjerna skulle kunna drabbas i form av förändrade bostadsbidrag eftersom de strejkand eleverna inte skulle räknas som studerande. Eleverna fick nöja sig med löften från de styrande i kommunen om att skolans situation skulle beaktas i nästa års budgetarbete och då kunna få en högre prioritet, med eventuella högre anslag. Oppositionen med moderaterna och folkpartiet i spetsen talar naturligtvis om hur mycket bättre det skulle vara med dem vid makten. Folkpartiet var så "förutseende" att de en vecka efter lärarförbundet anmälde Malmö kommun för brott mot skollagen.

Nu är det inte bara Latinskolan i Malmö som har problem, det gäller även övriga gymnasie- och grundskolor i Malmö. Problem som har sin grund i de allmänna nedskärningarna som har drabbat den demokratiska (offentliga) sektorn efter högljudda kampanjer från SAF, moderaterna, folkpartiet, delar av socialdemokratin och andra reaktionära krafter. Nedskärningarna är också ett led i den anpassning till EU som samma krafter har arbetat för.

Dessa kampanjer förberedde för "århundradets skattereform" som innebar att kommunerna tappade stora delar av sina inkomster genom att beskattningsrätten av juridiska personer försvann för kommunerna. En reform som moderater och folkpartister egentligen ville göra än värre. Resultatet av skattereformen vet vi sedan länge: stigande massarbetslöshet och en enorm överflyttning av resurser från de fattiga till de tio procenten rikaste i vårt land.

Folkpartister och moderater har tillsammans med skånepartiet, när de hade makten, genomfört skattesänkningar som har urholkat kommunens ekonomi och därigenom tvingat fram förödande nedskärningar. Så vad man kan konstatera är att samtliga partier i Malmö kommunfullmäktige bär ett ansvar för de nedskärningar som drabbat skolan under 90-talet.

Problemen i skolan skylls nu, bl a av Malmö kommuns utbildningsdirektör Hans Persson, på Malmös speciella situation. Den skulle bestå av att vi har för många gamla, vi är för lågt utbildade, har hög arbetslöshet, invandrarna kan för lite svenska m m. Visst finns den situationen i Malmö, men den är inget speciellt för Malmö, utan det är en situation som Malmö delar med många kommuner i Sverige och framförallt är det den situationen som råder inom hela EU. Den är en följd av den politik som dirigeras av storfinansens krav på högre profiter, och den linje har malmöpolitikerna av olika schatteringar kraftfullt understött.

Malmö kommun har genomfört långtgående privatiseringar inom skola, barnomsorg, sjukvård och många andra verksamheter inom kommunen, privatiseringar som stjäl resurser från den demokratiska sektorn. Inom vissa stadsdelar är hälften av barnomsorgen privatiserad, liksom äldreomsorgen. Denna s k privata verksamhet betalas över skattsedeln, och det innebär att där blir mindre pengar till verksamheter därför att en del skall betala "ägarnas" profiter.

Vi har sett hur det har lett till vanvård av de äldre och stora brister inom sjukvården, och nu är turen kommen till skolan.

Eleverna på Latinskolan och andra skolor får nog göra sig beredda för fler strider, för inget tyder på att politikerna, trots fagra löften om prioriteringar, har insett att det är politiken det är fel på, inte människorna.