13 mars 1881 mördades tsar Alexander II av Ryssland. Mördarna var en sammanslutning benämnd "nihilisterna", en rörelse som uppstod utav missnöje med de social förhållandena och miserabla levnadsvillkoren för befolkningen.

Denna brott måste betraktas som ödets ironi eftersom tsar Alexander ansågs vara en varm anhängare av de "liberala" tankegångarna.

21 oktober 1878 trädde i Tyskland "Lex Bismarck" mot socialdemokratin i kraft. Det var en omfattande undantagslag som förbjöd all socialdemokratisk och facklig verksamhet. Kansler Otto von Bismarck, storbourgeoisien och junkrarna försökte på detta sätt att stoppa arbetarklassens ökande aktivitet med det socialdemokratiska partiet, i spetsen som då leddes av August Bebel och Wilhelm Liebknecht.

"Socialistlagen" slog fast att socialdemokratiska, socialistiska, kommunistiska eller fackliga aktioner syftar till att omstörta den bestående statliga eller samhälleliga ordningen och måste därför förbjudas.

Då man i Preussen-Tyskland hade all anledning att frukta socialisternas verksamhet skulle polisen slå till hårt mot allt som kunde misstänkas hysa socialistiska planer. Som socialist skulle varje arbetare betraktas som kunde överbevisas för att ha krävt "högre lön".

"Lex Bismarck" försvarade förstås de mänskliga rättigheter

London 14 mars 1883 dog kommunisternas lärofader Karl Marx, landsförvisad från Tyskland sedan år 1849. Hans "brott" var bildandet av arbetarorganisationen Den Kommunistiska Internationalen, som utgjorde ett hot mot kapitalets frihet, d v s "de mänskliga rättigheterna".

Sverige 1894: Arbetslöshetskris råder i landet. 1 000 man har beretts nödhjälpsarbete med makadanslagning och gatuarbeten. Den Dihlströmska "välgörenhetsinrettningen" erbjuder sålunda husrum och arbete till dem som vill inskriva sig såsom hjon på inrettningen. Utspisning bereds med folkkök genom privata stiftelser. På Oskar II födelsedag anordnade drottning Sofia två grötbjudningar till de fattiga.

(100 år efteråt verkar socialdemokratiska Mona Sahlin m fl övertagit drottning Sofias "humanistiska" inställning till de mänskliga rättigheterna.

Vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talen konstateras att en allvarlig kantring till fördel av "fienderna till de mänskliga rättigheterna" utvecklas: fackföreningsrörelsen har gjort stora framsteg. Från att 1895 ha haft 15 000 medlemmar, finns år 1900 redan 66 000 fackligt organiserade.

Resultaten är inte lika illa över hela landet, värst är Stockholm och Skåne, där den fackliga anslutningen är högst, medan oviljan och skepsisen mot facket är bäst i Göteborg-Västergötland-Småland-Bergslagen och Norrland.

1901 i december utkom första numret av tidningen "Iskra" (gnistan), utgivarens signatur är Lenin. Denna Lenin, vars rätta namn är Vladimir Iljitj Uljanov, 30 år, har författat ett stort antal skrifter, vilka spridits över Ryssland. Syftet är att förbereda marken för tsardömets avskaffande och dess ersättning med en regering under ledning av arbetare och bönder. För denna verksamhet mot de mänskliga rättigheterna har denne Lenin fått avtjäna ett straff med tre års deportering i Sibirien.

1903 i augusti avhöll ryska socialister en partidag i London. En splittring uppstod mellan "bolsjevikerna" och "mensjevikerna" – majoriteten och minoriteten – flertalet ställde sig bakom Lenin.

Denna splittring måste hälsats med tillfredsställelse av anhängarna till "de mänskliga rättigheterna", samtidigt som det var illavarslande att Lenin fick majoriteten av socialisterna med sig.

Januari 1906 slog tsarens militär ner den generalstrejk som inletts i S:t Petersburg ett år tidigare av 250 000 arbetare. De hade med en petitionslista uppvaktat tsaren med krav om förbättrade levnadsvillkor – personlig frihet, åtta timmars arbetsdag och lagligt arbetsskydd. Tsaren mötte dessa krav med skottlossning. I Moskva lyckades regeringstrupper i bistra strider efter elva dagar att nedkämpa upproret mot de rådande "mänskliga rättigheterna" därstädes. Oroligheterna hade organiserats av Lenins radikala parti, bolsjevikerna, som visade en allt större aktivitet.

Revolutionen i Ryssland kämpades ned den gången, men tsar Nikolaj lovade ändock en ny författning, fast i själva verket förblev allt som förut. Den enda märkbara förändringen var att tsaren lät skjuta eller hänga flera tusen av dem som revolterat mot hans "mänskliga rättigheter", för att statuera exempel.

Mars 1917 abdikerar tsar Nikolaj II. Dubbelmakten med både revolutionärer och småborgerliga mensjeviker i regeringen tar över rodret. Men mensjevikerna förråder de gemensamma uppgörelserna och ställer upp bakom tsarens generaler och utländska imperialistiska krafter vid deras sida.. Revolutionärerna tvingades till handling. Den 7 november 1917 utsände revolutionskommittén en proklamation om att det Militära revolutionära Rådet hade övertagit all myndighetsutövning. Rådet var organ för Petrograds arbetare och soldater. Med detta maktövertagande var det ryska inbördeskriget över, trodde revolutionärerna. Men de borgerligt-liberala och socialdemokratiska "demokrati-erna"utanför Ryssland med Tyskland i spetsen och 13 andra nationer kunde inte stillatihande åse att de utsugna och egendomslösa arbetarna och bönderna i Ryssland gripit den politiska makten och därmed kränkt och trampat på de "mänskliga rättigheterna". Man igångsatte interventionskriget i syfte att återställa borgerlig demokrati i Ryssland.

Den 6 december 1917 förklarade sig Finland som en självständig stat med hänvisning till den av Lenin utfärdade tesen om folkens rätt till självbestämmande.

De utsugna arbetarna och bönderna i Finland krävde i likhet med de ryska folkets makt, men detta krav fick de betala dyrt. I januari 1918 utbröt det finska inbördeskriget mellan "röda" arbetare och "vita" storgodsägare. De "vita" fick stöd direkt från interventionsmakterna i Ryssland, d v s främst Tyskland. Sverige bidrog med en hel brigad på den "vita" sidan. De "vita" segrade och hämnades de egendomslösa för deras krav på makt till folket med masslakt och terror. Så återställdes de "mänskliga rättigheterna" i Finland.

Hösten 1917 segrade "vänstern" – liberalerna och socialdemokraterna - i Sverige genom att regeringen Hjalmar Hammarsjöld avgick, i folkmun kallad för "Hungerskjöld" beroende på den svåra livsmedelsbristen i landet. Liberalernas ledare prof Nils Edén utsågs till ny statsminister. I den nya regeringen ingick även fyra socialdemokrater med Hjalmar Branting i spetsen. Trots uttalat "neutralitet" visade denna regering öppet sin ställning på sidan av ententen, d v s Storbritannien och dess allierade.

I Tyskland bildades på 1920-talet ett nytt parti, "Nationalsocialistiska arbetarpartiet" (NSDAP) med målaren och f d korporalen Adolf Hitler som partiledare.

I Sverige tvingades den 14 maj 1931 regeringen C G Ekman – ledare för "folkfrisinnade partiet" – att använda militär mot en demonstration av strejkande arbetare i Ådalen, varvid fem demonstranter fick sätta livet till. Demonstrationen var en följd av depressionen. Militärinsatsen dikterades av att de strejkande förvägrade träpatronerna den "mänskliga rättigheten" att använda strejkbrytare vid lastningen av pappersmassa.

Den 30 januari 1933 bildade Hitler regering i Tyskland, proklamerade kampen mot "bolsjevismen och kommunismen" för att den utgör ett hot mot de "mänskliga rättigheterna" och friheten. Nazisterna kring Hitler inledde sitt korståg med att anklaga kommunisterna för riksdagsbranden i Berlin den 27 februari 1933 – en brand som de själva hade anlagt.

September 1938 slöt Hitler med Frankrikes premiärminister Daladier och Englands Chamberlain Münchenavtalet om Tysklands annexion av Tjeckoslovakien.

Ett år efter Münchenavtalet, när ingen av Västmakterna hade hörsammat Sovjetunionens vädjan att bilda en allians mot nazisternas annektionspolitik och uppenbara krigsplaner, ingick Sovjetunionen den 23 augusti 1939 ett ickeangreppsfördrag med Tyskland . Ryssarnas motivation var att försöka vinna tid för att kunna förhindra att Tyskland igen skulle påtvinga dem sina "mänskliga rättigheter".

Sverige bidrog samma tid aktivt till förstärkningen av de "mänskliga rättigheterna" genom att kartlägga radikala arbetare, såväl kommunister som socialdemokrater. Man upprättade interneringsläger, införde transportförbud för kommunistiska tidningar, bidrog med bordbrand på kommunistiska tidningstryckerier.

Man tillät tyska trupptransporter kors och tvärs genom Sverige, levererade för Hitlers krigsmaskineri livsviktig malm, utnyttjade från de annekterade länderna deporterade slavarbetare i sin kullagerfabrik i Tyskland – i utbyte mot guld och andra värdesaker som stulits av judar och andra människor som gasats ihjäl i tyska koncentrationsläger eller jagats i landsflykt.

Bäste Lars Leijonborg, i ditt fortsatta värdefulla arbete för att avslöja kommunisternas brott mot mänskliga rättigheter föreslår jag att du tar del av arkiven som SÄPO och IB upprättat till försvar av "demokratin" efter andra världskriget.

Med "antiborgerliga demokratiska" hälsningar