Maastricht- och Amsterdamfördragen har slagit fast att reglerna för en "gemensam europeisk säkerhets- och utrikespolitik" ska förstärkas. Därmed ska EU:s medlemsstater tvingas att totalt underordna sin utrikespolitik stormakternas linje.

Vad detta innebär för Sveriges del har tydligt framgått av agerandet i den senaste tidens internationella konflikter.

- USA:s/Storbritanniens ständiga bombningar av Irak, som är ett flagrant brott mot folkrätten och som på inget sätt är sanktionerade av FN, har av den svenska regeringen stötts resp accepterats stillatigande.

- I konflikten i Kosovo har svenska regeringen mycket tydligt tagit parti för de kosovoalbanska separatisterna och mot Jugoslaviens suveräna rättigheter. Regeringen ställer upp bakom USA:s hot att "straffa serberna" genom bombanfall mot Belgrad och på NATO-kravet att NATO-paktens soldater ska ockupera jugoslaviskt territorium.

- Svenska regeringen förhåller sig alldeles för passivt gentemot Turkiets ständiga brott mot de mänskliga rättigheterna och förtrycket av kurderna.

Även om minister Anna Lindh i sin utrikespolitiska deklaration bekräftade "Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land ska kunna vara neutralt i krig i vårt närområde" pågår en uppenbar anpassning och samordning med NATO, vilken enligt regeringen har "en ny och central roll för krishantering". Att tillerkänna NATO denna roll, kamouflerad bakom partnerskap för fred, innebär en allvarlig förändring av Sveriges tidigare position, där FN sågs som den internationella institutionen för krishantering, som på alla sätt skulle stärkas.

Samtidigt pågår inom EU förstärkta ansträngningar att i enlighet med Amsterdamfördraget bygga ut "ett gemensamt europeiskt försvar" med målet att skapa en egen, från Nato:s kommandostruktuerer oberoende militärunion. Den ska omfatta egna europeiska "krisbekämpningsstyrkor" under WEU-kommando, som ska kunna genomföra militära interventioner utan USA:s deltagande. Drivande krafter bakom dessa planer är främst Tyskland, men även Frankrike.

Projektets pådrivare framställer det gärna som en fördel att "Europa ska kunna agera på egen hand". Men vilken fördel har folken av att ännu en krigsmakt rustas upp? Vad är det för kriser i Europa resp i Europas intressesfär som ska kunna lösas med militära medel? Tanken ligger nära till hands att krisbekämpningsstyrkorna utformas för att makthavarna räknar med att de i takt med accelererande kris och ökande social oro och protester måste skydda sig mot sin egen befolkning.

Utformningen av en centraliserad "europeisk rustningsagentur" är redan i full gång, och den svenska rustningsindustrin är en av de aktiva pådrivarna, med regeringens goda minne och stöd. Det handlar om profit och konkurrens med USA:s krigsindustri på världsmarknaderna. Högerkrafterna tar ofta "europa-chauvinistiska" argument till hjälp för att göra saken populär.

EU-samarbetet av polis och rättsväsen håller på att byggas ut och framställs som en oinskränkt positiv åtgärd för att bekämpa internationell kriminalitet. Det man officiellt inte talar om är utbyggnaden av ett övervaknings- och kontrollnät på EU-nivå, vilket självfallet också ska användas för att kontrollera och bekämpa politiska motståndare. Har svenska SÄPO och hemliga IB redan tidigare, när lagen förbjöd dylikt, utlämnat åsiktsregistreringens uppgifter om svenska medborgare till CIA, så kommer det inom EU:s ramar att inte finnas några spärrar i denna riktning.

Dessutom har EU med Schengenavtalet fixerat ramarna för en gemensam flykting- och asylpolitik som ska befästa muren kring "fästningen Europa" mot armods- och krigsflyktingar från andra länder och världsdelar, där framför allt den kapitalistiska utsugningspolitiken driver miljontals människor på flykt.

EU:s planerade utvidgning österut är en av unionens hetaste frågor. I den allmänna propagandan framställs projektet mest i skenet av solidaritet och gemenskap. Men bakgrunden är inte så ljus, utan handlar om den europeiska imperialismens strävan att flytta gränserna för det egna politiska, ekonomiska och militära inflytandet långt österut. I en första omgång fram till f d Sovjetunionens statsgräns och på Balkan nära de världspolitiska brännpunkterna och nära Mellersta Österns olja.

Utvidgningen innebär inga fördelar för folken – varken dem i EU:s nuvarande medlemsstater, som kommer att belastas med ännu större bördor i den gemensamma budgeten, eller i de nya medlemsländerna, där regeringarna i ett redan katastrofalt läge tvingas till stenhårda sociala nedskärningar för att anpassa sig till EU:s "stabilitetskrav".

Striden om den s k "Agenda 2000" och EU-jordbrukspolitik präglas av detta problem. Förra veckan demonstrerade 50 000 bönder från hela EU-området mot planerna att minska jordbruksanslagen och därmed ödelägga ytterligare ett stort antal gårdar. 5 000 kravallutrustade poliser med tårgas, taggtråd och vattenkanoner höll demonstranterna i schack. Medan bönderna protesterade mot EU:s totalt misslyckade jordbrukspolitik och den planerade dramatiska försämringen av deras överlevnadschanser, höll sig EU-byråkratin borta. EU-Bryssel stängde helt enkelt portarna. Medborgarna var inte välkomna. Jordbruksministrarna fortsatte sina förhandlingar bakom låsta dörrar och utan att ta intryck av protesterna: hela reformpaketet ska beslutas den 24-25 mars på ett toppmöte i Berlin.

Sverige tillhör de länder som vill gå längst i uppstramningen av EU-budgeten och vill skära dubbelt så mycket som EU-kommissionen i jordbruksstödet .

Jordbruksminister Margareta Winberg ställde sig kallsinnig till de svenska böndernas protest i Bryssel. Enligt henne finns det "utrymme" för besparingarna. Visserligen med "strukturrationaliseringar", i klartext alltså nedläggning eller sammanslagning av mindre gårdar.

Winberg förklarade sammanhanget:

- Vi måste få ned EU:s kostnader för jordbruket. En sänkning av de garanterade priserna är ett viktigt steg. Utan det klarar vi inte EU:s utvidgning med nya medlemsländer, och inte heller förhandlingarna i världshandelsorganisationen om världspriserna och kan inte sänka konsumentpriserna på livsmedel.

Kan hon förklara nyttan med "östutvidgningen" för sina väljare?

Penningpolitiken ska enligt fördraget syfta till mycket låg inflation.

Man tänker sig att denna politik ska pressa fram omfattande strukturförändringar i näringslivet, avregleringar av arbetsmarknaden och minskad facklig makt…

Samtidigt är de deltagande länderna bundna av stabilitetspakten som i praktiken håller nere de offentliga utgifterna och därmed den offentliga arbetsmarknaden….

Priset är bl a sämre villkor för många löntagare, ökad regional koncentration, befolkningsomflyttningar och större inkomstskillnader samt fortsatta försämringar inom den offentliga sektorn.

Den grundläggande idén är ju att penningpolitiken ska föras bort från allt demokratiskt inflytande och ersättas med beslut fattade av oavsättliga bankdirektörer.

Genom stabilitetspakten binds regeringarna vidare till en normpolitik som också begränsar det demokratiska inflytandet över den ekonomiska politiken. …

I EMU-land ska medborgarna också i framtiden kunna rösta i de allmänna valen. Men de ska genom rösthandlingen egentligen inte kunna påverka den ekonomiska politiken annat än marginellt. Demokratins makt ska ’disciplineras, ekonomin och kapitalet skyddas mot folket. Det är själva idén…

Man kan också ställa frågan hur ett projekt som avsiktligt begränsar demokratins kraft ändå samtidigt påstås stärka den. Därför borde vi i stället hoppas att EMU inte ska fungera som det är tänkt utan utvecklas på ett annat sätt…

Kanske blir demokratin i EMU-land vitaliserad genom att folk blir förbannade över vad makthavande hittar på?"