Den 1 januari 1999 sjösattes euron som gemensam valuta för 11 europeiska stater. Ännu handlas den endast på valutamarknaderna. Människorna i Rom, Berlin eller Paris har fortfarande Lire, Mark eller francs i sina portmonnäer – men i världens stora finanshandel är dessa nationella valutor redan historia. Sverige står officiellt ännu utanför euro-samarbetet, men i praktiken är det inte mycket som skiljer den svenska politiken från euroländernas – det har såväl finanskapitalet som regeringen ansvaret för.

Med införandet av euron skapades världens största ekonomiska enhet med gemensam valuta. Euro-unionens andel i världsmarknaden är 20 procent, dess export är dubbelt så stor som den japanska. EU-förespråkarna framställer just detta potential som den stora chansen för folken i de västeuropeiska länderna. Men i realitet handlar det inte om folken utan om att EU i alla sina konstruktionsdelar motsvarar och representerar de stora transnationella koncernernas intressen av en stor, från gränser och regleringar befriad marknad. Bakom Europaflagga och gemenskapsfloskler ökar de ekonomiskt starkaste länderna resp de ekonomiskt starkaste koncernerna sitt eget inflytande på världsmarknaderna och i världspolitiken. EU:s inre marknad med sin gemensamma valuta bildar hemmamarknaden, som numer kan mäta sig med USA-dimensioner. Kampen om världsmarknadsandelar är drivkraften för denna ekonomiska och finansiella integration. Euron är tänkt som en valuta som kan ta upp kampen mot dollarn och som ska bli en andra styrvaluta.

De verkliga makthavarna inom EU är inte EU-kommissionen och än mindre EU-parlamentet, utan storkapitalet, European Round Table. I denna illustra krets träffas styrelseordförandena från Europas 45 största koncerner och banker. Deras makt baseras på en årsomsättning på 550 miljarder euro (1 Euro = ca 9 kr) och omkring 3 miljoner arbetsplatser i hela världen. I kraft av denna ekonomiska bas dikterar de integrationsvillkoren för EU-kommissionen och de nationella regeringarna. I denna församling togs Maastrichtavtalet och Amsterdamfördraget fram inkl scenariot för valutaunionen. Svenskt storkapital, representerad av Percy Barnevik, sitter med vid det Runda bordet.

När SAF ställer sina krav här hemma i Sverige, är det en sak. Även om regeringen och LO i längden ständigt faller undan, försöker man upprätthålla skenet av förhandling och jämkning mellan arbetsmarknadens "båda parter". Men när SAF i förening med det transnationella kapitalet artikulerar sina krav via EU/EMU – då är det en oundviklig lag som gäller för regering som fack. Regeringens budgetpolitik liksom LO-ledningens "framtidsdebatt" präglas helt öppet av total underkastelse under EU- och EMU-ramarna och krampaktiga försök att mobilisera folkets goodwill.

Det till leda framförda argumentet att vi måste vara med för att kunna påverka EU och EMU, borde i dagens läge kunna genomskådas av vem som helst. Inte har medlemskapet i EU ökat svenska folkets möjligheter att påverka politiken. Tvärtom. Aldrig har väljarna och de folkvalda haft så lite inflytande över situationen som idag då ramarna för vår politik bestäms i odemokratiska överstatliga organ i Bryssel. En förändrad politik här i landet liksom andra länder förutsätter därför att inflytandet av de verkliga makthavarna trängs tillbaka. Detta åstadkommer vi inte inom ramarna och reglerna som EU sätter upp, utan endast i strid mot dem.

En av de ständigt återkommande mantra i allt vad regeringen, fackliga ledare, socialdemokratiska förnyare och självklart näringslivet ger ifrån sig, är "nödvändigheten av budget- och lönedisciplinen". En stabil euro, d v s en "stabil ekonomi" i Europa, kräver enligt dem låga löner och låga sociala utgifter. Det är EU-lag. EMU-ramarna ska, om vi låter dem bestämma, vara fastskrivna även för svensk politik, med eller utan anslutning till EMU.

Etablissemanget firar – med olika nyanser – euro-systemet som en framgång och kallar det "stabilitetspakt". Men det är en stabilitet som cementerar en monetaristisk politik, som sätter den nationella finanspolitiska suveräniteten fullständigt ur spel. När pengarna dras undan för demokratiska beslut, försvinner den ekonomiska basen för en nationell politik. Ett parlament, som inte längre har makt över den mest elementära delen av politiken och politikens förutsättning – budgeten – vilken makt har ett sådant parlament? I princip ingen. Den nationella makten som vi överlämnat till EU/EMU har lyfts över till dem som verkligen styr över den europeiska unionen – kapitalet. Inte något Europaparlament!

Villkoren för staternas ekonomiska och budgetpolitik bestäms av de internationella finansmarknaderna, där den Europeiska Centralbanken (ECB) är en av de mäktiga aktörerna. Och denna centralbank är, precis som numera den svenska centralbanken, fullständigt oberoende från demokratiska beslut och inflytande. Den parlamentariska demokratin, en av hörnste-narna inom den borgerliga frihetsdefinitionen, har därmed rämnat. Den sociala målsättningen, vilken sammanfattas i landets författning, sätts lika mycket ur spel som portalparagrafen "all makt utgår från folket". ECB ser sin enda förpliktelse i att säkra valutastabilitet och tjänar på det viset bankerna, ägarna av finanskapital, spekulanter och finansinstitut som exporterar kapital. Allt som förökar kapital är bra, allt som minskar vinster, t ex högre löner eller sociala utgifter, är dåligt och "destabiliserande".

I Maastrichtavtalet fixeras som grundregel för ECB: "Varken ECB eller en nationell kontrollbank eller en medlem i bankens beslutsorgan får inhämta eller ta emot anvisningar från Europeiska unionens, medlemsstaternas regeringars organ eller andra institutioner. Medlemsstaternas regeringar förpliktar sig att beakta denna grundsats och att låta bli att försöka påverka medlemmarna i ECB:s beslutsorgan eller i de nationella centralbankerna i deras utövning av sina uppgifter. Direktörerna väljs ut och bestäms i samförstånd i kretsen av personligheter som är respekterade och erkända i valuta- och bankfrågor." Denna paragraf i Maastrichtfördraget fixerar på folkrättsligt giltig grund att storbankerna och finansspekulanterna ska kontrollera och styra de nationella parlamenten och regeringarna. Den socialdemokratiska regeringen har undertecknat denna paragraf.

De senaste veckornas samtalsämne i Sverige liksom Europa i ekonomiska sammanhang har varit fusioner och uppköp resp rykten om sådana på löpande band. Saab och GM, Volvo och Ford, Astra och Zeneca, Nordbanken och Merita-banken är bara början av en karusell som kommer att snurra allt fortare. Den europeiska valutan kommer att underlätta fusioner inom det europeiska näringslivet. Och naturligtvis innebär de kostnadssänkningar, d v s nedlagda arbetsplatser och skärpt konkurrens, vilket i sin tur medför ytterligare försämringar för de arbetande och hela regioner som vill bli "attraktiva" för investerarna. Så innebär EU inte den av socialdemokratin och högern uppmålade "gemensamma europeiska kampen mot arbetslösheten" utan i stället hårdare konkurrens mellan länder och regioner.

Vi kommunister tror inte ett ögonblick att finanskapitalets makt är undanröjd om vi lyckas att hålla Sverige utanför EMU. Verkligheten visar varje dag på motsatsen. Men ett NEJ till EMU är en viktig markering av motstånd mot den förda politiken. Ett NEJ till EMU är ett steg till att ta Sverige ur EU, eftersom EU i sin kärna endast finns med EMU. Därför anser vi att det är ett försök till grovt vilseledande av svenska folket när socialdemokratin och regeringen vill hålla EMU-frågan borta från valen till EU-parlamentet.

Frågan som vi måste ta ställning till är, hur vi bäst kan föra kampen för att tränga tillbaka finanskapitalets allmakt. Att försvara arbetsplatserna och de bestående sociala systemen förutsätter att man angriper den s k stabilitetspakten och centralbankernas oberoende från demokratiskt fattade beslut.