Varje gång någon av SAF:s ledande folk framträder i media kan man vara säker på att klagovalsen över Sveriges höga skatter spolas upp.

Företag och välavlönade direktörer påstås vara tvungna att lämna landet och att det inte lönar sig att bo och arbeta här.

Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger uppfattas den så småningom som en sanning, det är en gammal beprövad erfarenhet. Sverige och dess "orimligt" höga skatter är i detta sammanhang en följetong utan ände. Är det inte företagsskatterna som är för höga, så är det de individuella skatterna, som höginkomsttagarna vill pressa ner – samtidigt som de gärna åberopar det svenska "välfärdssystemet" och klagar över dess ökande brister.

Stefan Persson, (Hennes & Mauritz) hade en inkomst på 171 miljoner. Av dessa betalade han 30,6 procent i skatt.

Fredrik Lundberg (Lundbergs) tjänade 145,8 miljoner och betalade 39 procent i skatt.

Claes Wellton Persson (Lap Power/data) hade en årsinkomst på 22,2 miljoner. Skatten blev 31.1 procent.

Direktörerna förvandlar förvärvsinkomsterna till kapitalinkomster och sänker därmed skattesatsen från 55 procent till 30 procent. Detta ger ett skattetryck i samma nivå som för ett handels- eller sjukvårdsbiträde.

Men här slutar likheten med vanligt folk. De stora börsföretagens direktörer ökade sina inkomster mellan 1991 och 1997 med 216 procent, medan heltidsarbetande kollektivanställda fick nöja sig med 29 procent.

"Mycket vill ha mer" – det är ett gammalt ordspråk som vi ständigt på nytt får bekräftat i verkligheten. Vem det är som betalar för detta märker vi i alla nedskärningar som dagligen regnar över oss, även om Persson och Sahlin och andra i maktställning talar om att vi klarat krisen och framtiden är ljus.

Näringslivets högljudda skatteprotester har under de senaste veckorna antagit rena kampanjformer, och naturligtvis håller regeringen på att falla till föga – trots att svenska börsdirektörer (drygt 220) i genomsnitt under de senaste fyra åren inte ens betalade hälften av sin inkomst i skatt.

Kravet att avskaffa den s k dubbelbeskattningen, som storkapitalet frenetiskt bedriver, skulle medföra att kapitalinkomster inte beskattas alls – och direktörerna skulle minska sin skatt ytterligare.

Under rubriken: Aktieoptioner ofta del av vd-lön i USA rapporteras om Disney-vd Michael Eisner, som 1997 hade en lön inkl bonus på 10 miljoner dollar.

Men det var bara fickpengar i sammanhanget, meddelar DN.

Eisner fick nämligen utöver detta en massa aktieoptioner tilldelade. När han löste in en del av dessa, blev han genast 4,4 miljarder kronor rikare.

Det är nu regel att vd-n får merparten av pengarna från aktieoptioner. Systemet har blivit en förebild för företagsledare världen över.

Frågan är bara om de arbetande i Sverige vill acceptera detta system som innebär våldsamt gapande klassklyftor.

Rekordresultat gör att höga befattningshavare får belöning på 50 miljoner kronor.

Electrolux rekordvinst 1998 på 5,8 miljarder, som redovisades på tisdagen, innebär att koncernens optionsprogram för första gången faller ut. Omkring 100 personer i ledande befattningar får dela på drygt 50 miljoner kronor ur olika stora potter.

Bakom rekordvinsten ligger framför allt Electrolux strukturprogram, som innebär att totalt 12 000 anställda förlorar sina jobb eftersom de inte är lönsamma för koncernen...

Koncernchefen Michael Treskow utesluter inte att ännu fler anställda kommer att sägas upp. Bland de verksamheter som är till salu finns AB Lux med 10 000 anställda.

-Med tanke på vad som hänt i världen får vi inte vara främmande för att vi kanske måste minska antalet anställda ytterligare, säger han. Och är förstås nöjd med att dessa "strukturåtgärder" innebär en aktieuppgång – d v s högre utdelning för aktieägarna. De sparkade arbetarna kanske är stolta över att de med sin arbetslöshet har gjort några rika ännu rikare?

Tydligare kan det kapitalistiska systemet knappast illustreras.