Miljoner människor. De har ett eget språk och egen kultur, men detta detta förnekas av de länder, där kurderna lever: Turkiet, Iran, Irak och Syrien, och därmed förnekas det kurdiska folkets existens. Arealen, som enligt kurderna tillhör folkets territorium, omfattar 450 000 kvadratkilometer. Kurderna har levt i detta område sedan

5 000 år tillbaka och räknas till världens äldsta kulturfolk. Kurderna har genom historien ständigt gjort uppror mot sina förtryckare, vare sig det varit turkar, araber eller perser. Framgångarna har varit blandade. Den senaste kurdiska statsbildningen var Mahabad Republiken 1946-47, som dränktes i blod.

Sedan omkring 15 år har PKK fört en väpnad befrielsekamp, där metoderna många gånger dikterats av den terror som den turkiska regimen använt för att kväsa upproret. Regeringen i Ankara har i många år använt den brända jordens taktik, ödelagt tusentals byar för att stoppa stödet för PKK och få kontroll över befolkningen.

PKK är med sin kamp inte den enda, men den största av organisationerna som kämpar för kurdisk befrielse. PKK har miljoner sympatisörer, men också motståndare bland sina landsmän. Abdullah Öcalan är PKK:s erkände ledare och en viktig symbol för kampviljan för kurdisk suveränitet, frihet och mänskliga rättigheter. Öcalan, som internationellt länge gjorts direkt ansvarig för PKK:s militära aktioner, har under de senaste månaderna, inte minst när han sökte asyl i Italien i december förra året, förklarat att PKK är villigt att söka efter politiska, fredliga vägar för att lösa den kurdiska frågan. PKK har tre gånger utlyst vapenvila –men den turkiska regimen har inte svarat med förhandlingsberedskap, utan massiva militära aktioner, både i Turkiet och Irak, för att slå ut PKK:s styrkor.

Öcalan har erbjudit att ställa sig inför en internationell domstol, t ex i Haag, för att kunna förklara det kurdiska folkets kamp för frihet, självständighet och grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter. Men till kurdernas stora besvikelse fanns det inte ett enda land i Europa som ville ge kurderna en chans. Många kurder, som upplevt vilken roll Sverige tidigare spelat när det gällde det vietnamesiska folkets kamp mot USA, stödet för PLO och ANC är i dag mycket desillusionerade över det obefintliga stödet för deras sak. EU, som med stora ord om mänskliga rättigheter engagerat sig för Kosovoalbanerna, har inte rört en hand för kurderna.

Inte ens det folkrättsvidriga gripandet av Öcalan har föranlett EU att effektivt agera mot Turkiet, som i sin roll som NATO-medlem är en viktig bundsförvant till både de ledande EU-länderna och USA.

Den s k rättegången mot Öcalan på den ökända fängelseön i Marmarasjön, där internationella observatörer är uteslutna, skapar inga förväntningar på en rättvis behandling av PKK-ledaren. Allt för många regimmotståndare har redan avrättats, försvunnit eller utsatts för omänsklig tortyr i Ankaras fängelser, för att man ska kunna hysa förtroende till den turkiska statsapparaten.

Kurderna, både PKK:s anhängare och dess kritiker, är eniga i bedömningen att Abdullah Öcalans öde sträcker sig långt ut över hans person. I demonstrationen med omkring 20 000 deltagare i Stockholm lördagen den 20 februari bars en banderoll i täten med parollen "Öcalan är folket, folket det är vi!" Den aktuella kampen med fredliga demonstrationer och desperata ockupationer handlar inte främst om Öcalan utan försök att få uppmärksamhet för det kurdiska folkets förtvivlade kamp för sina rättigheter. Därför är det inte bara PKK-anhängare som står upp för Öcalan, utan kurder från alla olika politiska schatteringar. Det handlar om kurdernas existens. Förtryckarna har många gånger i historien försökt slå ner folkets kamp genom att eliminera dess ledare, och många gånger har man lyckats. Men utveckliingen har gått vidare. Kurderna har blivit mer medvetna i sin kamp än tidigare. Kampen kan försvåras, störas – men inte längre stoppas.

I flera länder i Västeuropa, bl a Sverige, lever hundratusentals kurder, som terroristiska regimer i Turkiet, Irak och Iran fördrivit från sina hemorter. De har inte kommit hit frivilligt, de allra flesta av dem lever och lider med sitt folk. De engagerar sig och kräver av sina nya hemländer, som de oftast betraktar som gästländer, stöd i sin berättigade kamp. Att förvägra dem detta legitima stöd bereder marken också för spänningar här. Förtryckarstaten Turkiets vänner är inte våra vänner, kan vara en näraliggande slutsats.

Sverige har ett gott rykte bland världens progressiva krafter för sitt stöd till Vietnams folk, för kampen mot apartheid i Sydafrika och för palestiniernas rättigheter. Det statliga engagemanget vilade i alla dessa fall på breda och starka folkrö relser. Det är dags att de progressiva krafterna i Sverige gör sin stämma hörd för det kurdiska folkets rättigheter.

Vi har inget gemensamt med de ekonomiska och politiska intressen som skyddar regimen i Ankara.