När ÄDEL-reformen 1992 under den borgerliga regeringen genomfördes och kommunerna tvingades från landstingen överta ansvaret för hela den öppna delen av äldrevård och äldreomsorg, liksom något senare för "färdigbehandlade"psykiskt sjuka, höjdes många röster till varning och protest. Men varken i regeringen eller en del kommuner bekymrade sig beslutsfattarna om att det varken fanns tillräcklig kompetens eller medel för omläggningen. Sedan dess har landstingen skurit ned 40 procent av vårdplatserna och 20 procent av personalen. Avdelning efter avdelning, sjukhus efter sjukhus har lagts ner för att spara. Vem kan förvånas över att det råder kaos på akutmottagningarna och att vårdplatser på sjukhusen blockeras av patienter som borde beredas plats på vårdhem? Ansvariga rikspolitiker skyller den nu rådande katastrofala situationen på kommunernas slarv. Men den verkliga orsaken ligger i de statliga besparingskraven. Kommunerna fick varken pengar till denna reform eller tillstånd att höja kommunalskatten, istället sänkte borgarna de statliga bidragen till kommunerna. Därmed var denna sjukvårdskris förprogrammerad. Socialstyrelsens trollformel om "bättre organisation" kommer inte att lösa krisen.

Kravet är: Mer personal och fler vårdplatser - och det måste få kosta statliga pengar!