Under senare tid har flera av de stora företagen flyttat sina bopålar ut ur vårt land. Företag som Nobel, Astra, Pharmacia-Upjohn, Volvo, Stora och Nordbanken har köpts upp och i de flesta fall flyttat sina huvudkontor till andra länder. Nu ska det i sanningens namn sägas att flera av dessa s k svenska företag har redan tidigare till stor del ägts av utländska kapitalister, och skillnaden mellan inhemska och utländska kapitalägare kanske inte är så stor. För båda delarna handlar det slutligen om att åstadkomma maximal vinst och hävda sig mot konkurrensen – nationell och internationell - i en ändlös kedja, och för att nå detta mål använder ägarna vilka medel som helst, oftast likadana.

Därför handlar problemet i mindre utsträckning om koncernledningarnas och ägarnas nationella hemvist. Avgörande är däremot vilka möjligheter de anställda och stat och kommuner har tillkämpat sig för att påverka arbetsvillkoren i nuet och framtiden. Och just i detta sammanhang sker internationellt och inte minst i Sverige i "globaliseringens" namn omvälvande förändringar. I vårt land, där arbetarrörelsen under detta århundrade förmått att tillkämpa sig relativt omfattande rättigheter, är kapitalets frammarsch särskilt påtagligt. Sociala och demokratiska landvinningar offras i rasande takt på "marknadens" altare. Erfarenheterna som de anställda fått göra när den amerikanska arbetskulturen – d v s mycket små fackliga rättigheter - ersätter svensk arbetsstil borde ha avskräckande verkan på de arbetande och mana till strid.

Debatten om svenskt eller utländskt ägande får inte skymma vad som borde vara huvudfrågan för såväl fack som arbetarrörelsens politiska partier: nämligen om stora och samhällsekonomiskt dominerande företag överhuvudtaget ska få ägas av privata kapitalägare.

Vi kommunister svarar klart nej på denna fråga, men tyvärr har arbetarrörelsens dominerande krafter – socialdemokratin, facket, vänsterpartiet – övergivit denna insikt.

Svenska regioner och städer har blivit helt beroende av beslut som fattas i lyckta företagsrum och som aldrig styrs av samhällets sociala och ekonomiska, kulturella eller miljöbehov, utan endast av aktieägarnas privata vinstintresse. Att detta vinstintresse inte sammanfaller med folkets, så som marknadsapostlarna ständigt påstår, bekräftas varje dag på nytt.

Metallordföranden Göran Johnsson klagade över att storföretagen inte håller sina löften "att ta sitt ansvar" utan ställer hundra- och tusentals människor på gatan. "Det är inte bara vi socialdemokrater som ska hålla våra löften", sade Johnsson och avslöjade därmed både häpnadsväckande naivitet om kapitalets "samhällsansvar" och kort minne över alla svikna vallöften från det egna partiet.

De löften som metallbasen ansåg att Ericsson och andra storföretag givit när de pressade staten och facket till omfattande eftergifter på de arbetandes bekostnad är att det nu ska vara slut med ännu fler utflyttningar eller bortrationaliseringar av jobben.

Men varför just nu och inte tidigare, eller senare för den delen? Varför ska gränsen för Ericsson gå just vid denna nedläggningsvåg i Norrköping och inte förra året, när tusentals arbetare fick sparken? Koncernerna gör varje omstrukturering eller sammanslagning med målet att bli ännu "effektivare", d v s att spara ännu mer på utgifterna och därmed få in ännu större vinst. För detta finns ingen gräns, enligt deras egen filosofi är stagnerande vinst lika med förlust. Den variabla kostnaden, där de idag kan spara mest, är lönerna – därför går aktiekurserna upp varje gång en börsnoterad koncern kastar ut folk i arbetslöshet. Snävt företagsekonomiskt är det – under kapitalistiska förhållanden – fullt logiskt. Ju bättre en företagsledning lyckas med detta koncept att rationalisera, desto större vinsterna – och desto fler som får sparken. Men ur samhällets perspektiv är det ett koncept som leder i avgrunden.

De nya tekniska landvinningarna kommer i allt snabbare takt att reducera antalet anställda såväl inom som utanför vårt land. Växande samhälleliga problem på grund av ökad arbetslöshet kommer av de transnationella företagen att utnyttjas till bristningsgränsen för att utpressa nationalstaterna till allt större eftergifter och att spela ut länderna mot varandra. Krav på sänkta skatter, flexiblare anställningsvillkor, d v s lättare möjligheter för arbetsköparna att avskeda folk, och större löneklyftor är ständigt återkommande villkor för att "stanna i landet".

Aptiten hos kapitalägare är omättlig och kan inte mötas genom sänkta skatter eller ökade samhällssubventioner. Inte minst därför att ekvationen inte går ihop när statens inkomster hela tiden krymper.

Vänsterpartiet kräver i samband med Ericssons nedläggning i Norrköping att företaget tvingas att betala kännbara avgångsersättningar, i likhet med regler som t ex finns i Tyskland. I den akuta situationen är det ett i högsta grad berättigat krav, men på sikt krävs det mer genomgripande åtgärder för att lösa de problem som den snabba tekniska utvecklingen under kapitalistiska förutsättningar skapar.

De transnationella förtagssammanslagningarna och uppköpen kommer tätt och får alltid betalas av arbetare och tjänstemän i form av arbetslöshet, hårda sociala konsekvenser och urholkad demokrati.

Riksdagens partier från vänster till höger diskuterar skatteåtgärder utan att något parti ställer frågan om ett nytt skattesystem, baserat på produktionsvärde i stället för nuvarande konstruktion som bygger på antalet anställda, trots att det blir för varje dag mer uppenbart att arbetskraften reduceras trots ökande produktion och goda vinster.

Produktionsskatt löser inte på sikt de problem som nu växer fram i snabb takt, men skulle i någon mån tillföra staten och kommunerna medel för att möta de akuta sociala behoven och de krav på alla områden som den nya tekniken reser, inte minst att utnyttja de möjligheter som forskning och teknisk utveckling ger.

Men inget skattesystem räcker till för att hejda monopolkapitalets framfart.

Aldrig har ägandefrågan varit så nödvändig att resa som nu, då imperialismen verkligen har nått globala dimensioner. Men det har inte blivit lättare att bekämpa kapitalets makt just på grund av den snabbt framskridande internationaliseringen av kapitalet och produktionen i en värld som fortfarande präglas av stora skillnader i utvecklingen.

Framgång i arbetet för en progressiv nationell som internationell utveckling med människornas behov i centrum, där samhällets helhetsperspektiv och värderingar som livskvalité och solidaritet blir avgörande, kräver samordnade insatser av de arbetande över nationsgränser. Och framför allt kräver det insikten bland de politiska och fackliga krafterna, att det inte är någon imaginär "marknad" eller "globalisering" som dikterar villkoren och som man måste böja sig för, utan att det fortfarande handlar om klasskamp. Det är denna avgörande insikt som saknas bland de etablerade politiska krafterna i Sverige liksom internationellt.

Unioner som EU/EMU eller NAFTA, som kommit till och utformats enligt kapitalets ritningar underlättar inte kampen utan är själva en del av problemet. Det är ett svek mot de arbetande, när socialdemokrati, fack och andra vänsterkrafter omgärdar sin underkastelse under EU med vackra ord om internationell solidaritet och samarbete och med löften om att man den vägen ska lösa problemen. EU och EMU är ett faktum som ingen kan förbise. Men det är en skillnad om man ser denna union som det kapitalinstrument det är eller om man framhåller EMU som den stora internationalistiska möjligheten att komma till rätta med arbetslösheten i Europa.

Enligt senaste opinionsmätningar har svenska folkets attityd mot en EMU-anslutning vänt under de senaste veckorna. T o m 30 procent av vänsterpartiets väljare lär nu vara för EMU, och för miljöpartiet gäller samma siffror. Men EU/EMU-har under de gångna månaderna knappast tillfört svenska folket erfarenheter som skulle medfört en sådan omsvängning i de politiska åsikterna. I stället är dessa siffror ett tydligt tecken på uppgivenhet, ett bevis att även vänsterpartiets och miljöpartiets uttalade motstånd mot EMU och EU blir föga trovärdigt när de inte är beredda att servera ett alternativ till det rådande systemet.

Detta alternativ måste innebära målet att bryta kapitalets makt – att avskaffa kapitalismen. Det är inget mål som man uppnår i en handvändning eller i ett isolerat Sverige. Därför gäller mer än någonsin