"Lätt för Persson ro EMU i land", påstår Dagens Industri 99.01.13. Vilket innebär att stödet för medlemskap i den europeiska valutaunionen (EMU) blir allt starkare inom det socialdemokratiska partiet, samtidigt som motståndet "klingar av".

Det vill säga att propagandaoffensiven för EMU vinner mark. I sak spelar opinionen inom och utanför SAP ingen roll, därför att den svenska regeringen har undertecknat Maastrichtavtalet och därmed förbundit sig bl a att delta i den monetära unionen. Frågan är när, och inte om, Sverige blir medlem av EMU.

Men eftersom majoriteten av befolkningen i Sverige tycks vara emot EMU, liksom majoriteten i Storbritannien och Grekland, måste dessa länders politiker spela försiktigt för att inte förlora sina poster i nästa val. Spelet går för det mesta ut på att varna för "utanförskapet". Vem tycker om att vara utanför?

Medlemskap i EMU innebär att euron, EU-valutan, ersätter landets egen. Hittills har elva länder gått med, vilket bl a innebär att deras ekonomiska politik nu helt styrs av den europeiska centralbanken (ECB), som har som uppgift att bekämpa inflationen. Enligt Maastrichtavtalet står ECB uttryckligen utanför allt demokratiskt inflytande och kontroll. Historiskt sett har tullunion och en gemensam valuta varit absoluta förutsättningar för sammanslagningen av enskilda politiska enheter till en ny nation. Tidigare exempel är Bismarcks Tyskland och USA. Efter den amerikanska revolutionen hade flera av de forna kolonierna egna tullväsenden och valutor, och det var först när de accepterat standardiseringen av dessa som de kunde enas om en grundlag som gällde alla.

Fast euro-mynt och euro-sedlar inte ännu är tillgängliga (först fr o m jan 2002), spelar denna valuta en lönsam roll för banker och finansinstitutioner, eftersom kostnaderna för konverteringen av valuta i samband med handeln mellan de 11 euro-länderna är mycket lägre. Det är emellertid tveksamt om konsumenterna som köper importerade varor kommer att gynnas av lägre kostnader.

Euron underlättar även s k operationer på penningmarknaden. Omsättningen på denna marknad är nu omkring 1,7 tusen miljarder dollar dagligen, eller ca 14 tusen miljarder kronor. Endast en mindre del av dessa transaktioner gäller valutakonvertering för att betala för importer. De flesta är rena spekulationer.

Den internationella penninghandeln domineras nu av tre valutor, d v s dollar, yen och euro. Förhållandena mellan dessa kan bli avgörande för storföretagens expansion. T ex om dollarns värde sjunker mot eurons, blir det billigare för ett företag att köpa både varor, arbetskraft och andra företag i länder där dollarn fungerar som en basvaluta, t ex USA och många latinamerikanska nationer.

Ett motsatt förhållande gör det billigare för t ex amerikanska företag att expandera internationellt. Förhållandet mellan de dominerande valutorna återspeglar alltså konkurrensläget mellan storföretagen i Japan, USA och Europa.

Men det återspeglar också en annan motsättning, mellan små och medelstora företag på den ena sidan och storkapitalet på den andra. För mindre företag, som är beroende av import från länderna utanför EU, är en stark euro en fördel, därför att deras inköp blir billigare. Men för mindre företag som exporterar är en stark euro en nackdel, eftersom deras varor blir dyrare för inköpare utanför EU.

Eurons värde gentemot de andra storvalutorna samt ECBs beslutsmonopol om den ekonomiska politiken återspeglar andra motsättningar som kommer att bli avgörande för Europas framtid. Banken kommer att pressa mycket hårt för en "mer flexibel" arbetsmarknad, d v s för en avreglering som gynnar kapitalet genom att förstärka trenden mot högre arbetslöshet, lägre löner och mindre - till sist ingen - anställningstrygghet.

I de flesta EU-länderna har folket röstat bort högerregeringar och valt s k vänsterregeringar i förhoppning om att dessa skall försvara den nuvarande arbetsmarknadslagstiftningen och sociala rättigheter. Om ECB får sin vilja igenom, vilket är sannolikt, kommer dessa regeringar att avslöjas som maktlösa resp ovilliga att infria sina vallöften. Ty medlemskapet i EMU gör det omöjligt för dem att t ex bekämpa arbetslöshet genom att bygga ut den offentliga sektorn. Detta skulle leda till stora budgetunderskott, vilket enligt EU-reglerna inte får överskrida 3 procent av bruttonationalprodukten.

Vad händer när folket få klart för sig att EUs ekonomiska politik är densamma som USAs, och att massarbetslöshet blir Europas eviga plåga?

Den ekonomiska situationen under 1999 kommer att förvärras ytterligare av en ny kris som sveper över Latinamerika. Brasilien håller på att devalvera sin valuta, och andra länder, i första hand Argentina, blir tvungna att gör det också. Allmänhetens köpkraft blir mindre och mindre, och kapitalflykten är redan på gång. Den finansiella turbulensen kommer förmodligen att sprida sig till USA, och krisen i Asien kommer att förvärras kontinuerligt. När effekten av krisen når Europa kommer de folkvalda regeringarnas maktlöshet att bli ännu tydligare.

Allt medan Göran Persson lugnt ror EMU i land här i Sverige.