Till det svenska folket, fredsvänner, de demokratiska krafterna och försvarare av mänskliga rättigheter

- En rapport om läget i Turkiet och trycket mot progressiva krafter

Den senaste tiden har vänsteraktivister och andra progressiva burit skyltar med texten “Vems tur är det nästa gång?” (“Sira kimde”) på. I främst Istanbul och Ankara men också i andra delar av landet har gatorna fyllts av protester mot regeringen. I dessa demonstrationer har intellektuella, kulturpersonligheter och författare deltagit sida vid sida i samarbete med arbetarnas och tjänstemännens fackförbund och ingenjörernas och läkarnas samfund.

Skälet till aktionerna är resultatet av en komplott; ledare och talespersoner från Socialistiska Demokratpartiet (SDP) och organisationen Plattformen för Social Frihet (TÖP) har gripits... även om den verkliga anledningen är mycket djupare än så.

AKP-regeringen presenterade å ena sidan en propagandakampanj, den så kallade “kurdiska öppningen”, där man sade sig vilja lösa kurdfrågan. Samtidigt greps hundratals kurdiska politiker. Dessa, där bl.a. borgmästare återfinns, har synts i svenska medier uppradade med handfängsel.
En stor del av dessa politiker har suttit häktade i över ett och ett halvt år utan att få någon dom. Rättegångarna har nu den 18 oktober påbörjats. Här måste en sak påpekas; att dessa människor sitter häktade så  länge beror inte på att fler bevis ska samlas in, utan snarare för att under häktningstiden kunna bestraffa de intagna.

Vidare påpekar läkare i olika rapporter att “fängelseförhållandena  inte tillåter att fångarna för vård”, trots att flera av de som väntar på sina domar lider av cancer och andra allvarliga sjukdomar. (I ett bifogat dokument får ni ta del av en av rapporterna)

SDP och andra organisationers aktivister har med  jämna mellanrum gripits och omhändertagits för att ha delat ut information, satt upp affischer och ordnat liknande fullt lagliga och fredliga aktioner. Även dessa personer sitter i långa perioder i fängelsernas häkten i väntan på att få sina domar.
För att ge ett exempel; eftersom de valt och arbetat för bojkottkampanjen i grundlagsomröstningnen i september blev tiotals medlemmar ur vänsterorganisationerna BTP och ESP omhändertagna av polisen dagen för valet.

De domstolar som dömer kurder och vänsteraktivister är fortsättningen på de gamla myndigheterna från undantagstillståndens tid och de anklagelser som poliser riktar mot åtalade godtas utan närmare eftertanke eller reflektion.
 
Även om progressiva medier och offentligheten är vana vid den här typen av polisingrepp har tillslagen mot SDP och TÖP chockat alla.
SDP som i åratal har kämpat  med  lagliga medel och TÖP:s talespersoner anklagas för att vara medlemmar i terroristorganisationer och har därför gripits.

Repressionen har varit hård. Så hård att  personer som t.ex. haft kontakt  via Internet  med författaren, pedagogen och Svenska PEN-medlemmen Hamza Yalcin, idag bosatt i Sverige, har varit föremål för polisens trakasserier. Yalcin, medlem av Svenska PEN-klubben, anklagades grundlöst för att vara terrorist och efterlyst av Interpol i medier. Kontakten resulterade i att studenterna var fänglsade i fem månader för att sedan släppas fria.

Därför är SDP:s och TÖP:s kampanjer för att uppmärksammande av repressionen döpta till “Vems tur är det nästa gång?”. För vem vet vems tur det egentligen är? Idag kan det vara nästan vem som helst.
Somliga pekar på de senaste grundlagsändringarna och menar att Turkiet håller på att demokratiseras. Den typen av åsikter baseras på antingen okunskap eller en vilja att vilseleda. De ändringar som har gjorts har inneburit ett fåtal ändringar för att skapa något mer insyn i rättssystemet, men mycket mer än så är det inte. Således återstår en hel del brister.

* Aleviterna, en av landets minoritetsgrupper, ropar “ni assimilerar oss!”, men regeringen lyssnar inte. Ett av de viktigare kraven som inte hörsammas är att den obligatoriska religionsundervisningen ska bli frivillig.

*  Det pågår som bekant ett krig i Turkiet. Istället för att försöka stoppa detta  genom att hörsamma krav på reformer som kommit från Freds- och demokratipartiet (BDP) eller de icke-statliga organisationerna har man låtit bli att lyssna.

AKP-regeringen har överhuvudtaget inte tagit detta på allvar och heller inte ansett att frågor som dessa har varit värda att diskutera.
 
* Bland grundlagsändringarna har tjänstemännens krav på rätten till kollektivavtal inte accepterats.
 
* 10-tal etniska minoriteter, syrianer och andra kristna minoriteter bortses helt ifrån precis som i tidigare konstitutioner.

* Regeringen har inte rört den med en i internationell jämförelse unik spärr på tio procent som hållit borta vänsterrörelser och kurdiska partier från parlamentet.
 
I korthet; AKP-regeringen och dess allierade har tvärtemot vad de uppger inte ändrat kvarlevor i 12 september-juntans lagar rörande arbetsrätten, val- och partilagen, särskilda domstolar och liknande viktiga delar i konstitutionen. Således har bara ytan på konstitutionen ändrats, medan det faktiska innehållet står kvar.
Den nuvarande konstitutionen och de gällande lagarna samt den verklighet med en stat som i princip agerar som en polisstat som vi har beskrivit ovan pekar på en del av de problem som idag finns i Turkiet.
 
Kultur- och Konstföreningen
Assyrisk-Syrianska-Kaldeiska Demokratiska  İnitiativet
Solidaritets- och Kulturföreningen