Ny minister - men samma politik

Arbetsmarknadspolitiken får som väntat en ny minister. När regeringen Reinfeldt skall förnya sig väljer man en före detta kriminalinspektör, Hillevi Engström. En av hennes meriter lär vara att hon arbetat som ombudsman inom Polisförbundet i fem år. Och grundat på de senaste årens utveckling inom poliskåren består då förmodligen hennes erfarenheter i att vara en trogen beskyddare av maktelitens allt mer brutala politik.

Pepparspray blir allt vanligare när poliskåren skall skydda arbetsköpare från strejker och blockader. Ombudsmännen i Polisförbundet har arbetsdagen fylld med att försvara poliser som trakasserat, diskriminerat och utsatt delar av allmänheten för brutala övergrepp, i synnerhet har övergreppen riktats mot den del av arbetarklassen som tagit kamp mot enväldiga arbetsköpare, och den vänster som protesterat mot rasism och nyfascism.

Polisen har sedan 90-talets början blivit rikligt belönade genom ökade resurser och löneökningar som vida överskrider arbetarklassens, en belöning för sitt försvar av en allt mer maktkorrumperad elit. Det är en utveckling som är synonym i hela EU.

De som tvivlar kan ta sig en titt på händelserna i samband med Europafackets kampdag i Bryssel den 29 september, där övergreppen var legio mot de som krävde rätten till arbete och socialt ansvar av EU-politikerna och arbetsköparna inom EU.

Att utnämningen av Hillevi Engström fyller kvalifikationerna för kapitalets krav på tjänstemän i sin statsapparat råder det knappast något tvivel om. Däremot ger hennes svar i olika tidningsinterjuver klara belägg för att hon inte har förstått vad som bör göras för att uppfylla paragraf 23 i FN:s akt om mänskliga rättigheter, ”Var och en har rätt till ett fritt valt arbete för sin och sin familjs försörjning”.  För ifråga om rätten till arbete är hon lika tomhänt som den arbetsmarknadspolitik som inleddes med EU-anpassningen i början på 90-talet. Där jakten på arbetslösa blev det drivande kittet medan arbetslösheten ständigt slagit nya rekord.

Hennes enda väg är den politik som alliansregeringen drivit de senaste fyra åren, skattesänkningar för de rika, bidrag till storfinans och kapitalet, privatiseringar och avskedande av folk anställda i den offentliga sektorn. En politik som har inneburit att sysselsättningsgraden har sjunkit till 64,5 procent av människor i arbetsför ålder och en ungdomsarbetslöshet som ligger i toppskiktet inom Europa. D.v.s. en politik som varit så nära det totala fiaskot som man någonsin kan komma och hennes visioner sträcker sig inte utan för detta. Och hennes svar är de sedvanliga flosklerna om ”jobbskatteavdrag”, ”bemanningsföretag”, ”lärlingsplatser”, ”coachning” och att arbetsköparna skall få ett större inflytande över skola och utbildning.

Det är som vi konstaterade i vår valplattform ”för att bekämpa arbetslösheten räcker det inte med att byta regering, det är politiken som måste ändras i grunden.”  Vi skulle kunna lagt till att inte heller räcker med att byta en och annan minister för det löser inte problemen med massarbetslösheten. Nu har den nya regeringen visserligen utökats med två ministrar, så två jobb har man lyckats skapa, förutom de som skall anställas på de nya ministerierna. Men det är knappast jobb som kommer att utannonseras på arbetsförmedlingen. Och är förmodligen mest ett taktiskt drag för att småpartierna skall hållas nöjda under tiden de blir uppätna.

Vad som krävs är en ny politik, en politik som SKP står för, om man menar allvar med att bekämpa arbetslösheten, och inte de arbetslösa.

Dess huvuddrag är att Sverige måste bedriva en aktiv och framtidsinriktad industripolitik, en industripolitik som inte förlamas av kortsiktighet. Allas rätt till arbete måste garanteras. För detta måste en regering, inte kvartalskapitalister gå i spetsen. De framtidsområden vi vill peka ut är miljö och energi. Den spårbundna kollektivtrafiken är i stort behov av upprustning. Det behövs nya banor, inte minst tåg som klarar Sveriges vinterklimat. Statliga Vattenfall måste ges i uppdrag att vara spjutspets när det gäller att få fram förnyelsebar och ren energi. Vi kan även tänka oss att staten garanterar sysselsättning genom att regionalt, efter respektive regions lokala förutsättningar, starta statliga basindustrier.

Vid sidan av en radikal industripolitik måste även en ny socialpolitik föras. Vård, skola och omsorg är i skriande behov av personal.

Under den kommande 10-årsperioden måste det skapas minst 500 000 nya jobb i Sverige. Det är fullt möjligt och realistiskt.