Vad gör facket för de arbetslösa?

Den mycket berättigade frågan ställer sig Mikael Pettersson från Norrköping den 5 oktober i Aftonbladet.

ed en ungdomsarbetslöshet som liknar rena digerdöden, 30 % EU:s högsta och en total arbetslöshet som sätter 10 % av den fullt arbetsföra befolkningen på avbytarbänken måste vi som representerar den fackliga rörelsen instämma med Mikael Pettersson och konstatera att vi har gjort och gör alldeles för lite. Helt passiva är vi dock inte.

Under hela den nyligen avslutade valrörelsen slet vi som galärslavar för att få bort den arbetslöshetsregering vi då hade. Vårt mål var en ny politik, en arbetarpolitik. Vårt arbete slutade i totalt fiasko, inte nog med att högerregeringen fick förnyat förtroende, landets alla vänsterkrafter gick tillbaka i valet. Valet gick åt skogen för Sveriges alla arbetare, oavsett om man för tillfället har ett arbete eller ej. För de som är drabbade av sjukdom är saken än värre.

Nederlaget måste vändas till seger och i det arbetet behövs alla. Friska, sjuka, arbetande, arbetslösa. Vi förenas genom vårt fackliga löfte:

”När angreppet kommer, när arbetsköparna ökar trycket och kräver sänkta löner och sämre villkor, då gäller det att var och en står emot, orkar säga nej och organiserar sig. Det är med en insikt om gemensamma intressen som vi orkar stå emot, i solidaritet.

Men det blir svårare att stå emot när färre är medlemmar i fackföreningen. Då ökar risken för att oorganiserade tvingas sälja sitt arbete till lägre pris. Och när färre arbetsköpare tecknar kollektivavtal ökar risken för att de erbjuder sämre villkor än avtalet.

Om arbetsköparna får ökade möjligheter att göra avsteg från riksavtalet, till exempel genom öppningsklausuler, ökar risken för att den lokala fackliga organisationen hamnar i en utpressningssituation mellan jobb och villkor”

Sörj inte – Organisera.

Lars Lundberg