En reseberättelse från Grekland

Ingen kan undvika KKE i GreklandI början av juni reste jag till Aten för att besöka en vän och vårt broderparti KKE. Jag kom då till ett Grekland i ekonomisk kris. På gatorna i Aten fanns spår som vittnade om att genomförandet av de åtstramningar som skulle rädda ekonomin inte fallit i god jord hos befolkningen. Reaktionerna på de nya åtstramningarna har inte låtit vänta på sig, essentiella faktorer som lön och socialförsäkring har förändrats kraftigt till det sämre och påverkat en stor del av befolkningen. Hela krisen har lett till ett antal stora och vilda demonstrationer i Aten. När man går längs de centrala gatorna syns spår av dem, uppbrända hus, graffiti med slagord och skador på hus, främst banker. En bank brändes ner vid en demonstration och tre människor dödades. KKE har själva arrangerat demonstrationer där hundratusentals människor kommit till Aten från hela landet och deltagit. Detta visar på att krisen engagerat folk från alla skikt och även de som i vanliga fall inte är politiskt intresserade. Och framförallt visar det på en befolkning som inte har det minsta förtroende för sina politiker. Hela 80% av befolkningen trodde på förhand att regeringen skulle rösta igenom förslaget om åtstramningarna i våras trots alla protester från folket.
Att det pågått en svågerpolitik hos politiker och statstjänstemän där bonusar delats ut till höger och vänster råder det inget tvivel om, och det har inte förbättrat förtroendet för statsapparaten, men åtstramningarna påverkar människor som aldrig fått ta del av den kakan. Den låga pensionsåldern i Grekland som varit omdiskuterad här i Sverige har absolut inte gällt alla, utan bara en liten del statsanställda, men höjningen av pensionsåldern gäller alla.

Och det är klart, när man tittar på vad de ekonomiska åtstramningarna haft för effekt på den vanlige arbetaren. En sänkt lön samtidigt som skatter och moms ökat. Den senare pensionsåldern ger också en lägre pension, som inte var nämnvärt hög innan heller. Tidigare kunde en pension i Grekland ligga på ca 2000 kr per person och månad. Den enda anledningen till att folk klarade sig var att de flesta lever enkla liv och äger sin bostad. Andra saker som vi i Sverige tar för givet är omsorg för de äldre som inte alls fungerar på samma vis i Grekland. När jag klagar om hemtjänstens sätt att arbeta för min grekiska vän tittar hon bara på mig med stora ögon.
Arbetslösheten bland unga i Grekland ligger på omkring 27% och med en nästan obefintlig a-kassa är det omöjligt att flytta hemifrån och starta ett eget vuxet liv. Även om man som ung har anställning har lönerna nu sjunkit i takt med att skatter på vissa produkter har ökat. Exempelvis har skatten på alkohol och tobak ökat med 15% vilket kan kännas befogat då det knappast är livsmedel men i ett land där 60% av befolkningen röker och ett mycket vanligt sätt att umgås är att gå ut på en servering med vänner och dricka ouzo kan det kännas i plånboken.

Hittills hade det genomförts nio generalstrejker, och ett stort antal demonstrationer. KKE, Greklands kommunistiska parti, hade haft någon form av aktion så ofta som en gång i veckan. Det viktiga arbetet för KKE i det krisdrabbade Grekland är att visa befolkningen vad som är problemets kärna, det vill säga vem som äger kapitalet vars kris drabbat dem alla. grafite som en del av protesterna

Det viktiga arbetet är att skapa en gräsrotsrörelse, en social allians, genom fackföreningarna. Detta måste ske NU, inte på lång sikt då det är i detta nu som krisen ger kännbara effekter på befolkningen. Men alliansen får inte bli en slags vänsterkoalition där det finns risk att kommunismen får ge vika för andra krafter. Det är därför viktigt att arbeta efter kommunismens grunder.
Det viktiga är också att mobilisera vanligt folk som tidigare kanske inte alls funderat på ideologier, eftersom det finns en stor skara människor som är förbannade men inte riktigt vet hur de ska projicera sin ilska. När ett land går igenom en stor kris är det lätt att befolkningen blir demoraliserad och slutar engagera sig. Här finns ett tillfälle att gå ut till folket och visa hur man mobiliserar och hur man kämpar för sina rättigheter, att tillsammans kan man påverka.

Detta är inte första gången man kommer ut och mobiliserar arbetarklassen, 2001 skedde stora förändringar av socialförsäkringen och redan då mobiliserades arbetarklassen. Många människor som då var tveksamma inför socialism valde att stå utanför, men nu efter nästa smäll, har flera av dessa människor vänt sig mot socialismen och förstått att det krävs en förändring i hur kapital förvaltas i ett land. Den viktigaste gruppen som nu börjat mobilisera sig är unga privatanställda, vilket är en stor grupp och därför viktig.
KKE i Grekland kan visa ett alternativ som inte går inom kapitalismens ramar och ger därför andra möjligheter, och med den starka ideologi som grund är det även ett stabilt alternativ som enar arbetsklassen. 

Alla jag träffar i Aten har en historia att berätta, om någon mormor som blivit utblottad, om deras egen fattigdom eller om arbetslösheten som sprider sig som ett virus. Jag upplever att dessa unga människor, runt 25 år allesamman, är totalt demoraliserade och skiter helt i landets politik. De är så vana att politikerna inte lyssnar på folket utan gör som de vill ändå. Men alla deltar i demonstrationerna, det är det enda de kan göra.
Och jag undrar, vad kommer att hända härnäst? Och kommer vi sitta i samma båt snart?
Det är ironiskt att i demokratins vagga verkar just demokratin vara försvunnen sedan länge.

Maria Vestrin, SKU