Inför slutspurten

Vi befinner oss i slutspurten inför valet 2010. Endast några få veckor återstår och frågetecknen som skulle rätas ut med Almedalsveckan lämnade flera mer förvirrade än tidigare, eller som en borgerlig dagstidning skrev ”alla blev förlorare”. Vi har från vårt parti vid ett flertal tillfällen förklarat att det inte finns några större skillnader mellan Alliansen och den rödgröna oppositionen och Almedalsveckan visade med tydlighet att så är fallet. Att oppositionen kanske är villig att ge kommunerna två till tre miljarder mer än Alliansen innebär inte att själva inriktningen på politiken skiljer sig ifrån regeringsmaktens.

Ett bra exempel är frågan om beskattningen av pensionerna. Ingen har kunnat undgå polemiken i denna infekterade fråga där oppositionen har hamrat på de styrande med argument om att de inte visar hänsyn till pensionärerna eftersom man beskattar de hårdare än de arbetande. Att kapitalet har gått in i en ekonomisk kris som har resulterat i att pensionerna har sjunkit i och med att de är bundna till börsen, har säkert bidragit till att göra Alliansen alltmer impopulär bland denna väljargrupp. Det har gjort att Alliansen tvingats att se över skatteuttaget av pensionärerna. Man kan tolka det som en seger för oppositionen och för pensionärerna, men om man gör en korrekt analys ser man med tydlighet att det arbetande folket och pensionärerna är de stora förlorarna. Genom att bråka om skattesatserna så lyckas man att fördunkla kärnan i frågan om pensionssystemet och samtidigt få det verka som om det finns skillnader mellan de två olika blocken. Ett politiskt alternativ hade istället attackerat pensions- och skattesystemet i sig och förklarat att pensionspengarna ska användas till statliga investeringar istället för att fonderas så att kapitalet har kontroll över dem. Att vi behöver ett nytt skattesystem som beskattar produktionen och inte konsumtion, löner o.s.v.

Det finns andra exempel som man kan hänvisa till för att visa att partiets linje är korrekt, såsom socialdemokraternas vurmande för arbetsrätten trots att de stödjer bemanningsföretagens existens samt hela oppositionens EU-kramande, inklusive Vänsterpartiet. Ett EU som är en överstatlig organisation vars syfte är att ge kapitalet än mer makt på bekostnad av de arbetandes inflytande.

Likadant är det med den s.k. internationella solidariteten när det gäller kriget mot terrorismen. Där kan man höra Mona Sahlin som ska vara en av arbetarrörelsens representanter, gå ut och försvara ockupationen och kriget i Afghanistan. Hon använder en retorik som härstammar från kolonialismens och vietnamkrigets dagar som brukades av de mest reaktionära elementen i vårt samhälle. Med sådana exempel tvingar sig frågan på om det verkligen handlar om en opposition till den borgerliga kvartettens politik eller enbart till deras regeringsinnehav.

Det är ett problem att Sverige saknar ett klart alternativ i riksdagen. Och ett problem är även inställningen hos en del av väljarkåren. Människor med politisk medvetenhet kan dela SKP:s analys men ändå rösta emot sina värderingar, i förhoppning om att den nuvarande ”oppositionen” i regeringsställning skall föra en annan politik än den nuvarande moderatledda regeringen. Då anses en röst på ett litet parti som bortkastad. Vad de inte ser är att en sådan linje endast leder till passivitet och stärkande av de krafter som för en politik som inte ligger i det arbetande folkets intressen. Kommunisterna har aldrig och kommer aldrig att passivt vänta på att det ska dyka upp ett starkt vänsteralternativ från ingenstans istället för att vara med och bygga upp ett sådant. Kampen för socialism och bekämpande av den borgerliga ideologin är en av våra viktigaste uppgifter och valrörelsen ger oss många möjligheter att stärka kampen, även på orter där vi inte har haft kraft att bygga upp en fullödig organisation. Det finns inga ideologiska vakuum, frågan är socialistisk eller borgerlig medvetenhet. Kommunisterna vill utveckla medvetenheten om socialismens nödvändighet, den striden förs inte bara mot högerpartierna, utan även mot de reformistiska krafter som försöker dra det arbetande folket till en politik som går ut på kompromisser och klassamarbete med kapitalet.

Den främsta arenan för den politiska kampen i valrörelsen är riksdagsvalet, det är i riksdagen de avgörande frågorna om fördelningen av de samhälliga resurserna sker. Det är här besluten om raseringar i socialförsäkringssystemen, utförsäljningar och överförande av samhälliga tillgångar till storfinansen och kapitalet sker. Och i synnerhet i samband med den kris som det kapitalistiska systemet genomgår har dessa varit legio. Det är här man har beslutat om att vältra krisens bördor på det arbetande folket. Eller rättare sagt det är här man konfirmerar de beslut som fattats i de kapitalistiska bolagens styrelserum och inte minst de EU-direktiv som kommer från deras handgångna män i EU-byråkratin.

När kommunisterna på sin 35:e kongress värderade de politiska krafterna inför valet kom vi fram till att det behövdes ett politiskt alternativ. Ett alternativ som satte det arbetande folkets väl före storfinansens intressen. Därför inleds vår valplattform med ”Allt för länge har storfinansens intressen fått gå före folkets behov, vilket resulterat i massarbetslöshet, utförsäljningar av gemensam egendom och tydlig försämring av den offentliga servicen. Kapitalets hämningslösa profitjakt har skapat en ekonomisk kris som folket nu får betala medan de ansvariga fyller sina fickor med pengar. Den nyliberala formen av kapitalistisk politik som bestäms av EU-byråkratin har i princip anammats av de båda politiska blocken i riksdagen. Oavsett om man röstar för en borgerligt eller en socialdemokratiskt ledd regering så får man samma vara.
Det är dags att rösta fram ett nytt alternativ, ett alternativ som vågar föra fram en ny politik som sätter folkets väl före storfinansens intressen. Det alternativet är Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Vi säger att det är dags att byta politik.”

Vår valplattform avslutas med:
”Socialismen – SKP:s målsättning
Kampen för reformer är en nödvändighet för att förbättra livssituationen för många i Sverige men en sådan kamp kan trots allt inte lösa grundläggande problem som arbetslöshet, miljöförstöring och krig, problem som föds ur det kapitalistiska samhällssystemet. Vad som behövs är en revolutionär omdaning av samhället som leder till socialism och denna omdaning kan endast genomföras genom politisk och ideologisk kamp… Delar ni SKP:s politiska värderingar, ta då den valsedel som är märkt Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) när det är dags att rösta, men framför allt gå med i partiet så kan vi tillsammans skapa en bättre framtid för det arbetande folket.
En röst på Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) är en röst för trygghet och framtid.”

Så låt oss därför gå in i slutspurten av valet med kraft och entusiasm för endast vårt parti har viljan och politiken för att skapa ett bättre Sverige och en bättre värld.

Victor Diaz de Filippi