Vård?

Frågan om aktiv dödshjälp eller ej har under den senaste tiden varit ett ämne som diskuterats i våra riksmedier. Att den diskussionen nu uppstår borde inte förvåna någon, åtminstone ingen som någon gång gått en marxistisk grundkurs. Karl Marx lärde oss att under kapitalismen förvandlas allt till varor som skall säljas och köpas.

Sedan Sverige blivit medlem av EU har den utvecklingen genom EU:s nyliberala ekonomiska politik ökat i en rasande fart. Även sjuka människor har förvandlats till varor. Det finns alltså lönsamma patienter och olönsamma. I takt med att hälsocentraler och sjukhus privatiserats har patienter försatts med en prislapp. För att göra det hela lätt att förstå hittar jag på en historia som på intet sätt är ovanlig eller konstig. Exemplet handlar om en mormor, 84 år gammal.

”Mormor hade för några dagar sedan berättat för sina barn att hon inkommande helg hade för avsikt att tvätta fönstren. Barnen och barnbarnen som bor på annan ort tyckte inte att det var en bra idé. De föreslog då lite försiktigt att hon i stället skulle be hemtjänsten om hjälp med fönstren, eller vänta några veckor så skulle de kunna göra fönstren rena. Mormor förklarade då att hon minsann alltid själv sett till att hennes hem varit rent och snyggt och det tänkte hon minsann fortsätta med. Mormor hade också gjort en ekonomisk beräkning av att anlita hemtjänsten, men det sade hon inte. Hon tyckte att hennes magra pension inte gav utrymme för sådan lyx. Dessutom var hon av den uppfattningen att hon också måste spara lite pengar. Pengar som skulle bekosta hennes begravning när det var dags.

När mormor satt igång med fönsterrengöringen råkade hon ut för den vanligaste olyckan som sker i hemmen och som drabbar gamla människor. Fallolyckor. När hon stod på pallen för att nå upp till fönstrens överkant klev hon snett och ramlade så olyckligt att hon bröt lårbenshalsen. Med hjälp av grannarna hamnade hon på länssjukhusets ortopedavdelning. På order från sjukhusledningen hade verksamheten på ortopeden effektiviserats så till den milda grad att man stängt två av sjukhusets tre vårdavdelningar. Effektiviseringen berodde på att man avskedat en stor del av personalen för att minska verksamhetens kostnader. Den kvarvarande avdelningens vård salar var överfulla och mormor blev därför placerad i korridoren. En olycka kommer sällan ensam brukar man säga, detta gäller även mormor som drabbades av en stroke. Tur i oturen var att hon redan befann sig på sjukhus när hon drabbades av stroken. Mormor blev då överflyttad till en annan vårdavdelning, som även den effektiviserat verksamheten med akut överbeläggning som följd. Den här gången hamnade mormor i avdelningens tvättrum. Stroken medförde att mormor förlorade talförmågan. Mormor låg nu i ett tvättrum med brutet lårben samt oförmögen att kommunicera. Barn och barnbarna blev förtvivlade när de hälsade på mormor där hon låg i tvättrummet. Det här är inte värdigt sa barnbarnen, ska mormor behöva ligga som ett kolli i ett tvättrum. Efter en tid utan förbättring smög sig tanken fram. Vore det inte bättre att mormor fick somna in för evigt”

SKP som har en klassmässig syn på samhället är bestämda motståndare till all form av dödshjälp. Vården skall hela och lindra. För att detta skall kunna bli verklighet måste en ny politik skapas, en politik som genom aktiv strid mot kapitalets barbari försäkrar allas rätt till god och gratis sjukvård.

Ännu ett skäl att använda valsedeln med beteckningen Sveriges Kommunistiska Parti.

Lars Lundberg