Den internationella kvinnodagen 8 mars närmar sig ånyo. Man skulle innerligt önska att den skulle ha avskaffat sig själv anno domini 2010 då mänskligheten borde ha gjort stora framsteg – men så är inte fallet. Kvinnodagen har i år 100-årsjubileum och vad har då hänt under 100 år?
Kvinnodagen var ju från det den bildades av Amerikanska socialistiska partiet 1909 helt förknippad med den socialistiska kvinnorörelsen, alltså en politisk dag. Detta var ursprunget till kvinnodagen den 8 mars fram till 1977. Idén spred sig sedan till en stor socialistisk kvinnokonferens i Köpenhamn 1910. Två tyska kvinnor, de socialistiska kvinnorättskämparna Clara Zetkin och Rosa Luxemburg tog initiativet till införandet av kvinnodagen . Dagen skulle ägnas åt demonstrationer och möten för kvinnlig rösträtt. Under 1910-talet började fler europeiska länder intressera sig för denna kvinnodag, den var fortfarande starkt förknippad med socialismen och kallades då för ”arbetarkvinnornas internationella dag”. Först efter ryska revolutionen 1917 fick dagen sitt fasta datum – den 8 mars.
Efter första världskrigets utbrott började man agitera för fred på kvinnodagen. Andra frågor som togs upp var rätten till arbete och rätt till en fungerande skyddslagstiftning. Den lagstiftning som fanns för att skydda arbetarna i början av 1900-talet innefattade i princip bara arbetsplatser dominerade av män. Inom t ex vården och i syateljéer där mest kvinnor arbetade gällde inte samma skyddsbestämmelser som exempelvis i fabriker med mansdominans.
Efter andra världskriget ebbade intresset för kvinnodagen ut något, fast inte i de socialistiska länderna. Intresset återuppväcktes på 60- 70-talen av kvinnor inom vänstergrupper som 1971 demonstrerade på Sergels torg för rätten till fri abort, smärtlindring vid förlossning och dagis för alla barn.
FN:s kvinnoår 1975 ledde två senare-1977-, fram till en rekommendation av FN om ett allmänt, icke politiskt firande av dagen .
Detta var en liten historik om kvinnodagen för att man skall förstå vad den handlar om – den var alltså från början politisk och ”arbetarkvinnornas internationella dag” och borde så vara med ännu större eftertryck i dagens samhälle. Dock har den förringats till att bli något mer jippobetonad med tyngd på näringslivet. När kvinnor istället borde samlas i stora skaror i Sverige och i hela världen för att med kraft protestera mot den förödande politik som de nyliberala högerkrafterna bedriver. Där kvinnorna skulle kunna visa den enorma kvinnokraft som finna då vi sluter oss samman. Den politik som nu genomsyrar vår tillvaro drabbar naturligtvis alla, män som kvinnor, men kvinnorna drabbas allra hårdast, inte minst för att det är kvinnorna som föder och tar hand om barnen i stor utsträckning. Det är kvinnor som tvingas arbeta deltid, det är kvinnor som har de sämsta lönerna – i alla skikt – det är kvinnor som tvingas till anhörigvård i allt större utsträckning när samhället rustar ned äldreomsorgen, det är kvinnor som blir arbetslösa då de arbetar inom de områden där kommuner och landsting gör sina stora ”besparingar” och dessutom inte har möjlighet att klara sitt dagliga liv och dagliga utgifter med de nedskärningar i försäkringssystemen som den fantastiska alliansregeringen genomfört.
Det är naturligtvis gott och väl att kvinnor lyfts fram inom företagslivet, kvinnor som är kreativa och vill bilda företag skall uppmuntras på alla sätt för det är också kvinnor som får det minsta stödet av samhället vid företagsetablering. Det finns dock nu alternativa kvinnodagar där man har mycket bra föreläsare, där kvinnliga politiker ombeds deltaga, där man bjuder flykting/asylsökande kvinnor från olika världsdelar som kan bidra med inslag från sina kulturer, i form av mat, kläder, sång och dans, mm. Ett utmärkt sätt att bilda hållbara kontakter och lära känna dem som varit med om mycket värre saker än vi själva .
När det gäller kvinnovåldet borde vi också kunna samla oss kvinnor, demonstrera, agitera, stenhårt arbeta för att få stopp på detta. På alla fronter måste vi kunna agera. Det samhället hittills gjort är valhänta försök att med lagstiftning mm försöka förbättra det som sker i allt högre grad. Kvinnomisshandeln har de facto eskalerat och är idag så ”vanlig” att den degraderats till små notiser i press och media. Dagligen och stundligen sker misshandel och mord av kvinnor. Det pågår faktiskt ett krig från män av den kalibern mot kvinnor. Skulle vi acceptera detta om exempelvis Hells Angels kom i samlad trupp och misshandlade och dödade det antal kvinnor som det gäller – varje år. Icke! Detta borde vara högprioriterat politiskt men verkar vara en ”för känslig” fråga. Detta kan heller inte kallas för klasskamp eftersom det gäller kvinnor i ALLA klasser. Inte minst inom militär- och polisväsendet.
Kvinnojourerna i landet gör ett fantastiskt arbete och om vi inte hade dem – helt ideologiskt skötta – skulle många kvinnor och barn sitta ute på bar backe. Det stöd och hjälp de ger sina medsystrar är mer än beundransvärt. Allt från att hjälpa med husrum och mat, till att hjälpa till med att skaffa bostad och ett drägligare liv, skydda dem mot de våldsamma – och farliga – männen, till att vara den axel som de misshandlade får gråta ut mot och släppa ut sin vånda och sin djupa sorg. Det är därför mer än bedrövligt att kommunerna är så oerhört snåla med att stötta dessa kvinnojourer. Det finns t o m kommuner som helt drar in stödet till dessa.
Hur tänker man egentligen – kvinnojourerna lyfter ju bort massor av arbete från socialförvaltningarna inom kommunerna som lugnt kan dra in resurser där, förlitande sig på kvinnojourerna. Dessa kvinnojourer borde vara högprioriterade ekonomiskt.
Hur tänker dessa s.k. män när de anser sig ha rätten att misshandla den kvinna de lever med svårt och t o m döda henne? Dessa män måste fångas in och få behandling med alla medel som står till buds – och de finns – de måste helt enkelt omprogrammeras. För att det handlar om felprogrammering är ju ställt utom allt tvivel. En ”normal man” misshandlar icke.
Här har ju männen en stor potential. Att få sina medbröder att begripa att man inte misshandlar en kvinna. Idag är det dock så att man, när man pratar med män om kvinnovåld, samtidigt undrar vem av dem som också misshandlar – så vanligt är det ju nu. Och det sker innanför lyckta dörrar. Kvinnan är ofta i en beroendeställning, skyddar mannen, har knäckts med psykisk misshandel före den fysiska, är känslomässig involverad – hela batteriet.
Det första som måste beslutas inom snar framtid är att lagen kompletteras med att kvinnan själv inte skall behöva anmäla, och en anmälan skall heller inte kunna tas tillbaka. De myndigheter som får kännedom/tar hand om en misshandlad kvinna, vården, polis, social, etc. skall ha skyldighet att anmäla så som det sker vid barnmisshandel idag.
Det finns mycket som vi kan göra för att få ett mänskligt, medmänskligt, jämställt samhälle som är det bästa för både kvinnor och män men vi måste arbeta för det. Ut ur skuggorna och öppet och medvetet ta till de åtgärder som behövs. Vi har verktygen. Det gäller bara att börja använda dem. En man skall inte kunna misshandla utan att ställa till svars inför alla. I USA sätts misshandlarnas bild ut på internet som ett exempel.
Det är mycket vi kan göra, tillsammans, politiskt, privat och enskilt. Låt oss starta detta viktiga arbete NU.
Gun Isaxon, Gällivare