Partiets 35:e kongress som hölls i början på november var intressant ur många aspekter och på många sätt bättre än den föregående. Nu är det självklart att det alltid måste vara den kommande kongressens intention att överträffa den föregånde så det är inget kontroversiellt med att skriva något sådant. Årets kongress var bredare i det hänseende att flera viktiga beslut togs och diskussionerna kring motionerna, det fackliga programmet och uttalandena visade att ombuden var väl förberedda och insatta i de olika frågorna. Verksamhetsberättelsen visade att trots begränsade resurser så är partiet väl insatt och har arbetat aktivt i de flesta frågor som präglat vårt lands politik under de senaste tre åren.
Kongressen visade med all tydlighet att det finns en politisk och en organisatorisk vilja att bryta den nyliberala politik som sveper över stora delar av världen. Att den s.k. oppositionen inte är villig till att byta politik syntes med all tydlighet på socialdemokraternas kongress där Mona Sahlin talade sig varm för höjd pensionsålder, rätt till att profitera på skolutbildning och kallade återigen småföretagarna för vår tids hjältar. Hennes vurmande för småborgerligheten är ytterligare ett steg i rikning mot det som idag populärt kallas att vinna mittenväljarna. Att förvänta sig att de andra två partierna i oppositionen kommer att bidra till en positiv utveckling för arbetarklassen är att vänta förgäves.
Vänsterpartiet, som hade kunnat spela rollen som pådrivare för en mer radikal politik i Sverige, har fullständigt kapitulerat, både ideologiskt och politiskt, för att bli, som borgerlig massmedia kallar det, ett regeringsdugligt parti. Att ens nämna Miljöpartiet i dessa sammanhang är helt meningslöst med tanke på att de anses som högern inom oppositionen.
Med denna s.k. opposition, en opposition i förhållande till regeringsmakten, inte till det politiska innehållet, så fanns det naturligtvis inget annat val för kongressen att ta upp den kastade nyliberala handsken och anta utmaningen, dvs att ställa upp i riksdagvalet 2010 för en ny politik.
Kongressen angav tydligt färdriktningen i tre viktiga frågor utöver riksdagsvalet. För det första det fackliga arbetet, där ett nytt program antogs av kongressen som ska fungera som vägledning för kamrater som arbetar fackligt men också aktivera fackligt anslutna medlemmar. Programmet tar också avstånd från sekteristiskt tänkande i.o.m. att det uppmanar till aktionsenhet med andra krafter.
Det andra är förnyandet av partiprogrammet, något som är välbehövligt så att både nya och gamla medlemmar kan få vägledning i nya men också klassiska ideologiska frågor. Eftersom världen förändras så måste också vårt program ständigt aktualiseras.
Det tredje är att skapa ett medieutskott, ett utskott som inte bara ska utveckla partiets befintliga propaganda utan också hitta på nya sätt att få ut partiet politk till allmänhetens kännedom. Detta arbete måste ges högsta prioritet för oavsett hur många bra program, uttalanden och artiklar vi producerar eller hur många aktioner vi genomför eller deltar i så kommer vi inte att skörda frukterna för vårt arbete om vi inte blir bättre på att synas.
Viktigast med kongressen var trots allt den energi som en kongress brukar föra med sig ut i partiet, en energi som är viktig att ha för att stärka partiet. Ett kommunistiskt parti är en organisation som bygger på ett kollektivt ansvar där alla måste bidra till kampen. Därför är det viktigt att partiet under denna kongressperiod lyckas att aktivera men också att entusiasmera medlemmarna så att vi kan bli mer produktiva. Även om styrelsen har ett övergripande ansvar för att leda partiet ideologiskt och organisatoriskt – ett arbete som ständigt måste förbättras – så finns det många arbetsuppgifter som de enskilda medlemmarna kan bidra med.
Partiet är, trots sina brister, en organisation som till skillnad från andra partier har hållit en fast kurs under alla dessa år. När andra partier gjorde avbön från den kommunistiska ideologin, när medlemmar lämnade partiet pga opportunistika åsikter så forsatte partiet att propagera för de kommunistiska ideal som partiet alltid stått för.
Nu när vi är mitt i den värsta antikommunistiska stormen, är det dags att bita ihop. Vi står inför nya utmaningar som måste lösas, särskilt när det gäller medlemsrekrytering och organisatoriska brister. Men problem är till för att lösas.
Sverige behöver fler kommunister men framför allt en ny politik. Vi har politiken, nu gäller det att börja leverera!
Victor Diaz De Filippi