Under de senaste veckorna har flera länder i Europa gått till val. Hur har det gått för kommunisterna i Portugal, Grekland, Tyskland och Ryssland?
Tyskland gick den 27 september till val av en ny Förbundsdag – parlamentet för hela landet – samt av parlamenten i tre delstater. De borgerliga medierna i Sverige firade ohöljt de konservativa krafternas seger och att CDU-kanzler Angela Merkel blivit av med sin socialdemokratiska koalitionspartner och i stället framöver kan regera tillsammans med högerliberala FDP (Freie Demokratische Partei) som blev valets egentliga vinnare.
essutom kunde våra medier inte undgå att konstatera att vänsterpartiet Die Linke blivit fjärdestarkaste partiet. I östra Tyskland (tidigare DDR) blev die Linke med 27,4 procent näststarkaste parti. I vissa städer låg Die Linke till och med över 40 procent. I västra Tyskland uppnådde partiet i genomsnitt 8,7 procent. I Saarland, som är partiordförande Oskar Lafontaines hemtrakt, fick Die Linke så mycket som 21,2 procent! I ett land, där det under decennier var otänkbart med ett parti vänster om socialdemokratin är detta ett stort utropstecken.
DKP, Tyska Kommunistiska Partiet, gratulerade Die Linke till denna framgång. DKP själv har på grund av bristande kraft inte kandiderat till Förbundsdagen, med undantag av en delstatslista i Berlin samt två direktkandidater i två lokala valkretsar. Partiet prioriterade i stället utomparlamentariska aktiviteter. I Berlin fick DKP efter en engagerad valkamp, som stöddes av flera andra partidistrikt, 1903 röster (0,1 procent). Direktkandidaterna uppnådde i sina disktrikt 0,2 respektive 0,4 procent. På de flesta platserna där partiet inte hade egna listor deltog kommunisterna med partiets flygblad och affischer, appellmöten och informationsbord i den politiska diskussionen, vilket i valanalysen bedöms som en mycket viktig aktivitet för det fortsatta arbetet.
DKP:s bedömning av högerkrafternas seger och socialdemokratins svidande förlust är: Nu stundar hårda år, villkoren blir ruggigare. Högerkrafterna kommer att starta nya, hårdare attacker på de arbetande. Tyskland kommer att uppleva fler kontroverser, fackens och de sociala rörelsernas utomparlamentariska motstånd blir viktigare än någonsin.
Valdeltagandet låg vid 70 procent, lägre än tidigare, vilket gjorde det lite svårare att genomskåda att den så kallade Stora koalitionen med CDU och socialdemokratiska SPD, som regerat Tyskland de senaste åren, lidit ett dramatiskt nederlag. Merkels CDU konstaterade sitt nästsämsta resultat i Förbundsrepublikens historia, och socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Detta är väljarnas kvitto för regeringspartiernas asociala politik och för deltagandet i Afghanistankriget.
Positivt kan framhävas att den nyfascistiska DVU – Deutsche Volksunion – vid delstatsvalen i Brandenburg endast kom upp till 1,2 procent av rösterna och därmed inte kom in i parlamentet.
DKP konstaterar att det är en paradox, att det öppet nyliberala FDP kunde uppnå sina framgångar just under tiden då den nyliberala kapitalismen upplever sin djupaste kris. Men analysen visar att väljarna inte i större utsträckning anammat nyliberalismens ideologi, utan att FDP:s framgång hämtats från de andra borgerliga partiernas förluster. En annan viktig orsak är att många besvikna socialdemokratiska väljare inte gått till val. SPD:s nedskärningspolitik under namnet Agenda 2010, som sjösattes av Gerhard Schröder och som i stora stycken påminner om Reinfelds politik, samt koalitionen med CDU ledde till att två miljoner tidigare SPD-väljare denna gång inte röstade.
SPD:s ungdomsförbund Jusos kräver en radikal nystart för partiet. Partiets ledning har redan bytts ut, och det finns signaler som tyder på att SPD nu åter vill satsa på ”det goda samhället” och att det pågår hårda diskussioner om partiets politiska riktning och inte minst om förhållandet till Die Linke. Ledningsbytet från Schröders tidigare stöttepelare Walter Steinmeier till Andrea Nahles und Sigmar Gabriel tyder på att Agenda-2010-politiken, åtminstone delvis, ska överges. Naturligtvis känner socialdemokratin ett starkt hot genom die Linke.
Men även den fackliga rörelsen, t. ex. IG Metall, kommer till insikten att de måste besinna sig sin kraft och bättre än hittills ta tag i sina medlemmars intressen.
DKP drar slutsatsen att kommunisterna behövs för att utöva press från vänster på Die Linke. Oskar Lafontaine vann många röster med sitt tydliga krav på att Tyskland ska ta hem sina trupper från Afghanistan. Nu, efter valet, började han svaja lite i denna fråga och menade att det inte ska ske ”huvudlöst”. Fortsatt starkt tryck behövs alltså för att vallöften ska omsättas i praktik.
Kommunisterna i DKP vill göra allt för att stärka de sociala rörelsernas aktiviteter och vill satsa på samarbete med Die Linke och andra demokratiska och antifascistiska krafter.
"Där det är möjligt ska vi i företag, förvaltningar och överallt söka möta partiet Die Linke, medlemmarna i SPD, i fackföreningarna och i sociala rörelser, för att gemensamt diskutera det uppståndna läget och för att ta initiativ till allianser, t ex som sociala forum” heter det i valanalysen från DKP:s partistyrelse. Framförallt gäller det att bygga breda allianser och närverk där den organiserade arbetarklassen blir kärnan i kampen mot storkapitalet och de regerande högerpartierna som objektivt är den gemensamma fienden för stora delar av folket. Det gäller att enas kring gemensamma krav för gemensamma aktioner, anser DKP.
"Utifrån vår syn måste vi koncentrera oss härnäst på motståndet mot ytterligare försämringar, mot krigspolitik, sociala nedskärningar och inskränkningen av demokratin. Men vi ska också orientera mot att kräva en omfördelning av lasterna på de rika. Målet förblir att tvinga fram en politik som folkflertalet kräver, vilket konkret betyder: Tyska soldater ut ur Afghanistan, bort med höjningen av pensionsåldern till 67 år, bort med Hartz IV (liknande försämring av sociallagstiftningen som under Reinfeldt) kamp för att förhindra ytterligare privatiseringar.
Källa: Unsere Zeit, www.dkp.de
Barbara Hagel