Insändare

Insändaren i Riktpunkt nr 4 med rubriken ”Regeringens bödlar” har väckt upp många känslor, författaren till insändaren var Astrid Boman som också medverkar som skribent i Riktpunkt. Vi återger här två insändare som vi anser återspeglar det spektrum av åsikter kring försäkringskassan och dess behandling av en av våra viktigaste socialförsäkringar, som hittills kommit Riktpunkt till del.

Beträffande artikel om försäkringskassan i senaste Riktpunkt.

Artikeln  om försäkringskassans agerande  är  en mycket relevant beskrivning av  hur det går till efter de direktiv som utfärdats av socialförsäkringsministern och som hon ju själv inte tycks fatta.

Hon  står ju och säger inför TV-kameror att det inte alls fungerar på det sätt som det, de facto, gör i vårt samhälle idag.  Naturligtvis har myndigheten försäkringskassan skyldighet att efterfölja givna direktiv men märk väl att man kan göra det på mycket olika sätt. Det finns, och har alltid funnits, den sorts tjänstemän som sätter en ära i att vara s k paragrafryttare och definitivt inte se människan  i sammanhanget. Det finnstjänstemän som är mycket humana och väl lämpade för sitt uppdrag – så är det inom alla myndighetsverk. Att sedan enskilda tjänstemän inom nämnd myndighet tar år sig personligt är mycket beklagligt. För det är inte det det handlar om. Dock tycks det finnas alltför många som just tolkar direktiven så hårt som det bara är möjligt. Det har vi otaliga exempel  på bland de människor vi möter  och som söker vår hjälp och det kan man inte sticka under stol med utan det måste belysas på alla sätt. Myndigheterna lever ju också sitt eget liv idag och tolkar ofta de direktiv som kommer efter ”eget huvud” milt uttryckt.  Människor som hamnar i de situationer där de förutom sjukdom och tragedier också tappat möjligheten att försörja sig ska naturligtvis – som det tidigare har fungerat – få all den hjälp  som vi betalar försäkringspengar till. Idag blir de kränkta och misshandlade på alla sätt och vis av just den myndighet som är tillsatt för att hjälpa dem.

Naturligtvis  skall socialdepartementet och socialförsäkringsministern ställas till svars och attackerasmen då detta är en lång och tidsödande process blir det utförarna som får ta smällarna och förhoppningen/kravet då är ju att DE i sin tur bearbetar  dem som givit direktiv genom att visa på det helt absurda i det människor utsätts för i kontakten med dem.

Vi måste fortsätta att kämpa och verkligen stå på de utsattas sida , oavsett vilka ord vi väljer. Det är inte ORDEN man bör stirra sig blind på utan syftet med dem och  andemeningen bakom.
Gun Isaxon

Felriktad kritik

I Riktpunkt Nr 4/2009 finns en artikel under rubriken ”Regeringens bödlar”, där Försäkringskassans medarbetare jämställs med Hitlers, Pinochets och Francos bödlar. Jag arbetar själv inom sjukförsäkringen på Försäkringskassan och vill med all kraft protestera mot denna skymf. Jag anser - liksom många av mina kollegor - att det finns all fog i världen att kritisera dagens socialförsäkringspolitik, men att rikta denna kritik mot arbetarna på Försäkringskassan är att skjuta åt fel håll.

Som alla andra anställda på en myndighet är vi skyldiga att arbeta efter lagar och förordningar vilka inte bestäms av oss utan i politiska församlingar. Det finns vissa bedömningsutrymmen, men de får inte vara godtyckliga och mäts alltid på olika nivåer mot regelverket. Socialförsäkringen beslutas av riksdagen och regeringen, och dit ska rimligen kritiken riktas.

Artikelförfattaren Astrid Boman har säkert gjort samma upptäckt som stora delar av svenska folket: nämligen att socialförsäkringen gravt har försämrats sedan den borgerliga regeringen tog makten. Nedmonteringen av trygghetssystemen, a-kassan, socialförsäkringen, den allmänna och lika vården mm, är hörnstenar i regeringen Reinfeldts politik. Hur kan Astrid tro att just vi handläggare på Försäkringskassan ska vara starkare, mera radikala och politiskt medvetna än hela samhället i övrigt?

Hur kan man komma så fel att hålla myndighetens handläggare ansvariga för denna politik?

Vill Astrid på samma sätt göra de anställda på a-kassorna ansvariga för de försämrade villkoren inom a-kassan? Vill hon hålla sjuksköterskorna ansvariga för köerna inom vården eller läkarna för bristande behandlingar efter nedskärningarna?

Jag anser att alla dessa försämringar vilar på politiska beslut och måste bekämpas med politisk motkraft. Jag instämmer i Astrids krav på proteströrelser mot de sociala försämringar, men detta krav riktar jag till de politiska rörelserna, arbetarrörelsens partier och den stora fackliga rörelsen.

När det gäller försämringarna i socialförsäkringarna drev jag inom mitt eget fack, ST FK, tillsammans med många andra arbetskamrater på för att framföra protester till den moderata socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson, men våra invändningar ignorerades. Artiklar i pressen som påvisade vilka sociala effekter de planerade lagändringarna skulle få förklingade utan stora protestaktioner och riksdag och regering klubbade de nya reglerna. Tror Astrid verkligen att det då är ett antal handläggare som skulle kunna vända på den politiska skutan?

Astrid skriver själv: ”Det finns godhjärtade, tänkande handläggare, de som ännu inte förlorat det sunda förnuftet. De flesta tillhör förmodligen den kategorin.”  Och precis så är det. Jag vill hävda att de allra flesta av mina kollegor sliter och gör allt som är möjligt inom lagarnas och reglernas ramar för att hjälpa de sjuka eller försäkrade i andra sammanhang. Då är det svårt att förstå hur hon samtidigt kan förtala oss summariskt som fascistiska bödlar. Självklart finns det även handläggare som gillar regeringens politik och den nya lagen, eller delar av den.  Men som helhet har jag träffat fler människor med starkt socialt engagemang och ansvarstagande bland mina kollegor än på många andra ställen i samhället.

Jag har som handläggare också träffat många försäkrade som uppskattat vårt arbete och som förvånat har konstaterat att de inte hade en aning om hur mycket Försäkringskassan gjorde för att få sjuka människor tillbaka till livet och till ett arbete. Och då ska man komma ihåg att Försäkringskassan alltid bara har en samordnande funktion mellan arbetsplatsen eller arbetsmarknaden och vården.  Om en av dessa länkar inte levererar enligt behoven, rasar hela kedjan. Utan en fungerande vård och utan arbetsplatser som är beredda att ta emot människorna med medicinskt erkänd nedsatt arbetsförmåga är en handläggare på Försäkringskassan rätt maktlös.

Medierna är med all rätt fulla av kritik mot bristerna inom vården där människorna i åratal kan har bollats mellan olika staffettläkare utan att någonsin få en riktig behandling. Det kan betyda åratal av sjukskrivning och lidande, helt i onödan . Och det betyder enligt borgarnas nya sjukförsäkringsregler att man efter en tid blir utförsäkrad utan fortsatt rätt till sjukpenning eller sjukersättning. Är det handläggarnas fel?

Ett annat faktum som ingen, inte ens regeringen Reinfeldt, kan förneka är den stora och växande arbetslösheten. Den är en av huvudorsakerna till att många människor som befinner sig i sjukförsäkringen inte kan komma ut och få ett arbete som är anpassat till just deras behov och deras funktionsnedsättning. Jag har under mina nästan sju år som handläggare inom sjukförsäkringen ytterst sällan upplevt människor som inte ville tillbaka till ett jobb, bara det passade deras förutsättningar. Men på dagens hårt slimmade arbetsmarknad ges det inte plats för människor med nedsatt funktion. Tvärs emot lagar som ska ge skydd åt personer med funktionsnedsättning är dessa ofta de första som sparkas eller som inte tas emot. Arbetsrätten håller på att försämras. Det är vi handläggare på Försäkringskassan och arbetsförmedlingen som ska få ut försäkrade i anpassade arbeten, men vad ska vi göra när arbetsköparna inte tar emot folk som de inte kan utnyttja maximalt? Handläggarnas fel? Naturligtvis inte.

Astrid Boman angriper en kategori handläggare som enligt henne hafsar igenom ärenden för att tillskansa sig en hög lön. Även här tycker jag att hon riktar sin ilska mot fel håll. Hon har kanske i media uppfattat att Försäkringskassans personal och ST-facket har reagerat starkt mot nedskärningarna och sparkraven i förening med omfattande förändringar inom lagstiftningen, regelverken och organisationen som utsatt Försäkringskassans personal för en mycket dålig arbetsmiljö. I stället för att slå på kassans handläggare, som sliter hårt för att hinna med sina arbetsuppgifter, borde Astrid visa solidaritet med oss handläggare och kräva av regeringen större anslag så att handläggarna kan göra ett bättre jobb utan att själva blir sjuka.

På grund av den otillräckliga budgeten beordrades Försäkringskassan anställningsstopp. Vilket innebär att varje handläggare vet: det jag själv inte hinner med, det åläggs en av mina arbetskamrater, eller det blir inte gjort alls. Och när vi inte hinner med, då är det de sjuka som kommer i kläm.

Den nya lagstiftningen innebär många tidsgränser för kontroll om sjukpenning kan beviljas. Dessa kontrollstationer är genom datorsystemen tvingande och sätter hård press på både handläggarna och de sjuka.

Lagen som antogs från och med juli 2008 sätter gränser inom tremånaders intervaller samt en yttre gräns för hur många dagar man får vara sjukskriven . Är dessa dagar förbrukade sätter datorsystemet stopp för fortsatta utbetalningar. Ingen handläggare har möjlighet att påverka denna gräns.

Tidigare kunde sjuka efter tid med sjukpenning beviljas en tidsbegränsad sjukersättning, om man fortfarande var sjuk men bedömdes efter rehabilitering kunna återfå en arbetsförmåga inom ett anpassat arbete inom ett till tre år. Denna möjlighet finns inte längre. Den borgerliga regeringen avskaffade den tidsbegränsade sjukersättningen.  I början av augusti publicerades Försäkringskassans beräkning att det fram till 2011 blir ca 50 000 personer som förlorar sin ersättning. 32 000 människor kommer att utförsäkras 2010 och 19 000 året därpå.  Utöver dessa kommer en mindre del av dem som idag har tidsbegränsad sjukersättning att bedömas vara så sjuka att de inte kan återfå någon arbetsförmåga alls, dessa kommer att beviljas permanent sjukersättning (sjukpension).

De som blir utförsäkrade har inte sällan bollats mellan arbetsförmedlingen som anser att man inte kan förmedla dem på grund av funktionshinder, och Försäkringskassan som med stöd av läkare har bedömt att de skulle kunna utföra anpassade arbetsuppgifter. Har de varit sjuka längre än fem år har de också förlorat rätten till a-kassa. Enligt dagens regler blir de hänvisade till kommunernas socialbidrag.  Kommunerna har redan slagit larm att de har svårt att mäkta med stigande kostnader för socialbidrag (exakt: ekonomiskt försörjningsstöd).

Försäkringskassan och inte minst handläggarna har i ett tidigt skede i samband med lagändringen förra året hänvisat till denna konsekvens. Då kontrade regeringen med sin ”arbetslinje” och man lotsades som om alla sjuka skulle kunna beredas plats på arbetsmarknaden.  Man insinuerade att de som inte fick jobb bara var för lata och ovilliga. Statistiken visar att bara ett fåtal av alla långtidssjuka har fått ett arbete inom borgarnas ”arbetslinje”. Så trots tvångsåtgärderna och minskade ersättningar har de flesta inte tagits emot på någon arbetsplats och ”arbetslinjen” visade sig vara precis den bluff som den nu öppet framstår som. Med hänsyn till dagens massarbetslöshet kan inte ens Reinfeldt &  Co. förskansa sig längre bakom sina kulisser och tvingas att inom kort presentera ”lösningar”. Dessa kommer med all sannolikhet att pressa de utförsäkrade sjuka ännu hårdare. Den första stora vågen av utförsäkring inträffar den 1 januari 2010. Det kommer att bli mycket hårt för de drabbade. Med Astrid Bomans logik kommer det att bli handläggarnas fel.

Jag däremot vill att alla människor som tror på vår solidariska och gemensamma allmänna socialförsäkring ska engagera sig politiskt, att vi gemensamt sätter press på partierna, fackföreningar och sociala organisationer, på riksdag och regering med krav på en utbyggnad av socialförsäkringen och vården samt på arbetsmarknaden så att sjuka människor får en adekvat rehabilitering och plats inom arbetslivet efter sina behov och förutsättningar.

Försäkringskassans senaste prognos visar att statens kostnader för sjuka och förtidspensionerade kommer att minska med 25 procent under de närmaste åren, från 108 miljarder kronor förra året till 81 miljarder år 2012. Det är pengar som måste satsas på de sjuka . Jag tycker att pengarna borde satsas på att bygga ut vården för att garantera effektiva rehabiliteringar inom offentlig regi, så att inga skattepengar försvinner i privata aktieägares fickor.

Men sådana genomgripande politiska förändringar kan inte handläggarna på Försäkringskassan åstadkomma, för dem krävs starka folkrörelser där självfallet myndigheternas anställda med sin insiderkunskap kan spela en viktig roll.

Sedan vill jag framföra ytterligare ett argument mot att Astrid Boman placerar Försäkringskassans anställda bland fascistiska regimers bödlar: Jag anser det som farligt att i tid och otid komma med den allra värsta släggan. De brotten mot mänskligheten som fascisterna begick var mycket värre än de förhållandena som Astrid beskriver. Jag vill inte förminska de stora problemen och lidandet som det innebär när man blir utförsäkrad, men jag är övertygad om att detta inte kan jämföras med fascisternas massmord. Astrids påstående förminskar fascismens brott. Om vi inte nyanserar våra argument, förlorar de skärpa och kraften att i mina ögon övertyga. Risken att fascismen återuppstår är i dag ett realistiskt hot. Jag tror det är viktigt att vi vet vad vi talar om för att inse att vi måste samla alla demokratiska krafter för att förhindra dess utbredning.
Barbara Hagel