För 60 år sedan, år 1949, antogs i Tyskland två grundlagar –en i Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) och en i Tyska Demokratiska Republiken (DDR). Dagens Tyskland firar i år 60-årsdagen av BRD:s grundlag. Hur ställer sig DKP till detta?För 60 år sedan, år 1949, antogs i Tyskland två grundlagar –en i Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) och en i Tyska Demokratiska Republiken (DDR). Dagens Tyskland firar i år 60-årsdagen av BRD:s grundlag. Hur ställer sig DKP till detta?
NH: Grundlagens 60-årsdag firades med pompa och ståt. Förbundskansler Angela Merkel (CDU) och andra talade i detta sammanhang om ”en av världens bästa författningar” och om ”den bästa som Tyskland någonsin haft”. Samtidigt förtegs att grundlagen 1949 användes för att efter Tysklands ekonomiska delning också befästa den statliga delningen. Det påtalar vi.
I strid med Potsdamavtalet och därmed folkrätten förenades de västra zonerna och bildades 1948 på de västliga ockupationsmakternas order ett Parlamentariskt råd med uppdraget att utarbeta en grundlag för de tre västzonerna. Det Parlamentariska rådet hade inget mandat av folket. Grundlagen blev aldrig legitimerad genom folkomröstning. Annat med DDR:s grundlag från 1968: Den då nya författningen diskuterades i en bred grundlagsdebatt och antogs med folkomröstning.
Kommunisterna motsatte sig under efterkrigsåren med alla medel en delning av Tyskland. De föreslog i stället att en grundlag för hela Tyskland skulle formuleras och antas av en nationalförsamling, framsprungen ur allmänna, fria och lika val.
Vid festligheterna i samband med 60-årsdagen nämndes inte heller att det i BRD-grundlagen saknas formuleringen om sociala mänskliga rättigheter som en grundläggande rättighet - i motsats till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 och även i motsats till DDR:s första grundlag från 1949 (liksom den från 1968). Det är en fundamental brist. För Merkel & Co ingår entydigt inte sociala rättigheter i de grundläggande rättigheterna. Och hur ser det i realitet ut med de politiska rättigheterna?
Redan straffändringslagen från 30 augusti 1951 var riktad mot kommunister, mot motståndare till Förbundsrepublikens remilitarisering. Ungdomsförbundet FDJ och det kommunistiska partiet KPD förbjöds, människor förföljdes och sattes i fängelse. Senare infördes värnplikt och undantagslagar, yrkesförbud praktiserades för marxister, socialister och radikala demokrater, rätten till värnpliktsvägran bekämpades.
Vid festligheterna nu nämndes inte heller att det de facto är ett brott mot grundlagens artikel 26, moment 1 att Förbundsrepubliken Tyskland för tio år sedan deltog i det folkrättsvidriga kriget mot Jugoslavien och nu deltar med soldater i krigsinsatsen i Afghanistan. I artikel 26,1 står: ”Handlingar som är ägnade till och företas i avsikt att störa folkens fredliga samlevnad, i synnerhet att förbereda ett angreppskrig, strider mot författningen. De bör straffbeläggas”.
Även detta påtalar vårt parti liksom andra vänsterkrafter här i landet. Vi är av den uppfattningen: Det finns inget att fira!
I Förbundsrepubliken Tysklands grundlag från 1949 står att de bägge Tyskland- i händelse av ett samgående- gemensamt ska skriva en ny grundlag och att denna ska antas med folkomröstning. Detta har inte hänt. DDR blev ansluten till BRD.
Hur tror Du DDR-befolkningen skulle ha röstat om man hade följt grundlagen?
NH: Det handlade ju om artikel 146 som stadgade att en ny tysk grundlag skulle skapas och röstas om i händelse av Tysklands enande. Kravet på en ny grundlag restes för 20 år sedan inte enbart av medborgarrättsaktivister. Huvudargumentet var att bara denna väg skulle kunna öppna en möjlighet för flertalet medborgare att medverka till ”den tyska enheten” genom en bred debatt och påföljande folkomröstning. Denna väg valdes inte utan DDR blev ansluten till BRD enligt artikel 23. Skillnaderna i historia och i människornas livserfarenhet ignorerades.
I mars 1990 valdes ett nytt DDR-parlament där de partier fick majoritet som förespråkade en snabb anslutning enligt BRD-regeringens påbud. Hur skulle DDR-befolkningen ha reagerat om det faktiskt hade blivit en grundlagsdiskussion och en folkomröstning? Det är svårt att säga med dagens perspektiv. Många människor var vid den tiden helt förvirrade, andra befann sig i en enhetseufori. D-marken och de nya resemöjligheterna lockade. Förbundskansler Kohl lovade ”blomstrande landskap”. Det fanns stora illusioner. Så pådyvlades DDR helt och hållet det förbundstyska systemet och kapitalismen restaurerades.
Den andra årsdagen som firas i Tyskland är 20-årsdagen av Berlinmurens fall. Här instämmer antikommunistiska krafter i våra länder helt och fullt eftersom händelserna innebar en önskad försvagning av socialismen. Vilken utveckling har Tyskland tagit under de senaste 20 åren?
NH:
Tyskland har gått en väg mot ännu mer reaktionära förhållanden som kännetecknas av sociala nedskärningar, fortsatt förlust av medborgerliga rättigheter och av den tyska arméns krigsinsatser i hela världen. Det planeras för inrikesinsatser av armén som man passade på att ”öva” under G8-toppmötet i Heiligendamm 2007. En ”hemvärnsstyrka” är under uppbyggnad.
Klyftan mellan rik och fattig har blivit djupare. Millioner människor tvingas att efter längre arbetslöshet leva på socialbidrag (enligt den s.k. Hartz-IV-lagen) eller kan inte leva på sina löner. Antalet människor med osäkra anställningsförhållanden ökar. Nuförtiden lever ca 5 miljoner barn i Tyskland vid eller under fattigdomsgränsen. Och tendensen är ökande. I och med krisen ökar rädslan för massuppsägningar. För 2010 räknar man officiellt med 5 miljoner arbetslösa. Den verkliga siffran är mycket högre för statistiken skönmålar.
Och hur är situationen i Östtyskland? Arbetslösheten är dubbelt så hög som i de s.k. gamla delstaterna. Flertalet av Tysklands fattiga regioner ligger i dag i den östra delen. Många större företag stängdes efter 1990. Många orter dräneras på unga människor för de får inga jobb efter sin utbildning eller så får de inte ens någon skaplig utbildningsplats. I oktober 2007 konstaterade Tysklands Statistiska Centralbyrå att till exempel sysselsatta inom tillverknings- och tjänstesektorn i östra Tyskland enbart får 71 procent av lönen i västra Tyskland. Studier som gjorts på uppdrag av fackföreningen visar att skillnaderna på en del områden kan vara ännu större.
Motsägelserna i samhället blir tydligare. Och då använder man sig också i Tyskland av antikommunismen för att frånkänna DDR dess legitimitet och svärta ned socialismen. Men det gör inte längre den verkan som de härskande gärna skulle vilja uppnå.
Löneskillnader mellan människorna i östra och västra Tyskland finns även inom den offentliga sektorn. Vem har beslutat det och vem har godkänt det?
NH: O, då kan jag här bara ge några exempel. Det hänger i grunden ihop med hur ”den tyska enheten” kom tillstånd. Mycket har vi det s.k. enhetsfördraget att tacka för som underhandlarna för den sista DDR-regeringen under de Maiziere ”har gjort upp om” samt agerandet av den s.k. Treuhand (myndigheten som har hand om utförsäljningen av DDR:s folkegendom).
Annat har beslutats i parlamentet av de olika majoriteterna respektive i olika förbundsinstanser. Bara ett exempel: Det fanns delvis tungt vägande felaktiga beslut i samband med att DDR:s pensionssystem överfördes och det fanns politiskt motiverade pensionssänkningar för människor som betraktades som ”statsnära”. Allt detta berör inte bara de som redan i dag är pensionerade utan påverkar alla generationer som har förvärvat pensionspoäng i DDR.
Andra beslut tas på delstatsnivå. Så fick östanställda i den offentliga sektorn i Berlin västlön redan 1996. Men när arbetstidsförkortningen enligt den s.k. Solidarpakten (extra skatt för alla invånare för att bekosta stöd till Östtyskland) räknades fram utgick man från en 40-timmarsvecka medan man utgick från 37 timmar för kollegorna i väst. Östberlinarna får lägre julbonus och semesterlön.
Det största problemet för att uppnå likadana livsvillkor är med all säkerhet bristande kampanda hos de fackliga organisationerna och de anställdas organisationsgrad på många områden. Framför allt i Östtyskland. För flertalet anställda i Förbundsrepubliken gäller kollektivavtal. Men kollektivavtalsgraden har fortsatt att minska under senare år. Och kollektivavtal är mera vanliga i Västtyskland än i Östtyskland.
Partitidningarna Riktpunkt, Friheten, Kommunist och Skub tackar för Dina svar.
