Masthugget Moskva Madrid
Berättelsen om Bengt och Greta av Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt har blivit bekant som en påläst och duktig EU-parlamentariker för Vänsterpartiet. För det arbetet har han min uppskattning och respekt.
Men han har också gjort sig ett namn som inbiten antikommunist, med tydlig historieförfalskning som följd. Nyligen utkom han på Carlssons förlag med intervjuboken ”Masthugget Moskva Madrid”, som bygger på samtal med Greta och Bengt Segerson. Båda växte upp och var aktiva i den kommunistiska delen av arbetarrörelsen i Göteborg. Efter partisprängningen 1977 stannade de kvar i Vänsterpartiet. Det är här, efter 1980, som Jonas träffade dem.
Jonas Sjöstedt har i olika sammanhang sagt att han aldrig kallat sig för kommunist och att bodelningen mellan VPK och APK för honom var en förutsättning för hans inträde i Vänsterpartiet. Många av hans framträdanden och politiska ställningstaganden under tiden då han var aktiv iom Vänsterpartiet har präglats närmast av ett hat mot APK och ”gammelkommunisterna”. Det verkar som om denna hans syn också har fått styra utläggningen i denna bok.
I inledningen till boken slår Jonas uttryckligen fast att boken är Gretas och Bengts berättelse och att det är deras åsikter och värderingar som framförs. Han säger också ”Greta haft möjlighet att läsa texten och har kommit med förslag till mindre justeringar och kompletteringar.” (s 8)
Jag har läst boken och upptäckt att mitt namn förekommer i flera sammanhang – och alla påståenden är fel. Faktafelen är tydligt dikterade i syftet att diskreditera och förtala den delen av partiet som senare bildade APK. I kapitel 1964 – 1989 uttalar sig Greta nedvärderande över mitt arbete i Masthuggets kommunistiska partiförening, som vi båda påstås ha tillhört (s 157). Men detta är fel, eftersom jag som varvsarbetare tillhörde Eriksbergs kommunistiska fackklubb. Under den tiden var partiet organiserat både inom bostadsområden och på arbetsplatser. Jag läser vidare att jag under tiden då vi stred om partiets kommunistiska grundvalar på partistyrelsemötena inte skulle sagt ett skit, men sedan motarbetat besluten i Göteborg. Här blir jag minst sagt förvånad: Det var tiden då jag var ordförande i Göteborgs KAK med sina 15 – 20 grundorganisationer, både bostadsorganisationer och fackklubbar, och jag var vald med acklamation. Den som påstår att jag i denna funktion satt tyst i PS kan knappast känna vare sig mig eller partiet. Boken insinuerar att vi som kämpade för ett kommunistiskt parti, mot den av Herrmansson bedrivna omvandlingen till ett allmänt vänsterparti, skulle spelat med falska kort bakom ryggen på medlemmarna. Detta är förtal!
Vidare kan man läsa: ”Om det kom skolungdomar till partiexpeditionen så kunde de inte gå och prata med honom (Hagel) spontant, de var tvungna att beställa tid.” (s 157)
Man vill måla upp bilden av en högfärdig person, men denna bild är vilseledande. För det första var jag aldrig anställd som partifunktionär i kommunen och satt aldrig i en partiexpedition i Göteborg. Under samtliga tio år som ordförande i Göteborgs kommunistiska arbetarkommun fortsatte jag att arbeta i produktionen på varv eller bygge. Jag såg ett värde i detta eftersom det gav nära kontakt med arbetslivet och arbetskamraterna. Jag hade samtidigt hela tiden fackliga förtroendeuppdrag och blev t. ex. strejkledare i elektrikerkonflikten 1970. För detta ställdes jag inför Arbetsdomstolen, men mitt uppdrag och förtroende bland mina arbetskamrater förlorade jag aldrig. Om denna tid säger Greta Segerson enligt Jonas att jag skötte mitt fackliga arbete dåligt.
Uppdragen i partiet som ordförande i Göteborgs KAK och medlem i partistyrelsen, ordförande i elektrikerklubben på Eriksbergsvarvet och ledamot i förhandlingsdelegationen på varvet, ledamot i Göteborgs fullmäktigeförsamling och i kommunstyrelsen vid sidan om mitt förvärvsarbete innebar naturligtvis ett omfattande arbetsprogram som endast möjliggjordes genom starkt stöd och ett mycket bra samarbete med funktionärerna på partikommunen och medlemmarna i övrigt. Det kan hända att en skolklass som ville träffa mig behövde göra upp om tid då jag skulle vara på plats. Självklart, men att för detta framställa mig som en högfärdig partipamp kan enbart syfta till att förtala partiorganisationen som helhet och den delen av partiet som 1977 bildade Arbetarpartiet Kommunisterna, APK, i synnerhet.
I ett annat sammanhang påstås i boken (s 158) att ”herr och fru Hagel” efter partisprängningen 1977 reste tillsammans med Bengt och Greta på en kryssning på floden Dnjepr . Vi anklagas för att vi skulle tittat snett på Segersons och att vi inte hälsade dem. Problemet är bara att herr och fru Hagel aldrig har deltagit i någon kryssning på Dnjepr, och ingen annan kryssning överhuvudtaget.
”När sedan omvälvningen kom i Sovjet med perestrojkan så blev det svårt för dem. De fick spotta sig själva i ansiktet många gånger för att klara den processen.” (s 158). Den som har minsta insikten i min politiska hållning efter 1985, alltså starten för perestrojkan i Sovjet, vet att jag och APK/SKP som helhet har hållit fast vid våra kommunistiska övertygelser och att vi inte tillhör dem som behöver efterkonstruktioner för att freda vårt samvete. Jag har aldrig tillhört perestrojkafantasterna och står till den politik vi har fört.
Jag har ringt upp Greta Segerson, både av eget intresse och på uppmaning av ett antal gamla partikamrater. Greta var glad att jag ringde. Hon tyckte att det är trevligt att tala med gamla kamrater, men hon var förvånad över kritiken som jag framförde mot boken. Hon har nämligen självt inte läst den, på grund av dålig syn, och bara sett några delar i utkast. Hon visste inte att mitt namn förekom i boken och försvarade inte ”sina” skrivningar. Hon ville nu be sin brorson att läsa boken för henne. Vi var i vårt samtal överens om att vi inte har något otalt med varandra.
Återstår frågan om syftet med dessa utfall i boken. Jag ser dem som ett inlägg i den högst aktuella debatten om vilken sorts parti som behövs för att bekämpa vår tids globaliserade monopolkapitalism: Ett konsekvent kommunistiskt parti som söker marxistiska svar på utvecklingen i världen eller ett vänsterparti som mer eller mindre pragmatiskt vill kompromissa sig fram till en bättre värld. Jonas Sjöstedt har gett sina svar, han tror på Vänsterpartiet, jag håller fast vid behovet av ett kommunistiskt parti. Synd bara att Jonas använder gamla kamrater som Greta Segerson för att föra ut sin antikommunism, eftersom den antiimperialistiska kampen kräver våra gemensamma insatser, inte förtal av varandra.
Rolf Hagel