Under hela efterkrigstiden har socialdemokraterna i stor skala, från slutet av 40-talet till långt in på 70-talet och ännu längre i mindre skala, med spioners och säkerhetspolis hjälp systematiskt förhindrat och i många fall tvingat bort de allra bästa och mest kampvilliga medlemsvalda funktionärerna från ledande positioner även på de allra lägsta nivåerna inom fackföreningsrörelsen. De som tvingades bort var i de allra flesta fall kommunister med grundmurat förtroende bland de producerande hårt arbetande medlemmarna, men sågs som ett hot av toppskiktet främst inom socialdemokratin som var rädd att förlora sitt starka inflytande och sin styrning av arbetarnas fackliga organisationer. Icke-socialdemokrater skulle bort till varje pris.
S satte igång förföljelsen av fackliga funktionärer, strax efter krigsslutet, då listor med tusentals namn på förmodade kommunister upprättades av S-spioner i fackföreningarna och tvingade ut tänkbara kommunister ur klubbledningar och avdelningsstyrelser. Senast för något år sedan, om jag minns rätt, tvingades en klubbvald ordförande i Arvidsjaur bort för att han inte var socialdemokrat.
Att vi nu har en mycket försvagad fackföreningsrörelse är ingenting att förundra sig över.
John Eslund