Storstrejken

I dagarna är det 100 år sen den strejk som skakade Sverige 1909 utbröt, Lenin betecknade den som ”en av samtidens allra största allmänna strejker”. Fransk arbetarpress kallade den ”Den största proletära mobilisering man i våra dagar varit vittne till.

En av de samtida; Kata Dalström skrev i 1910 i Vargaflockens moral – ett minne från storstrejken.
 ”Den tvekamp som under det gångna året utkämpats mellan kapital och arbete i vårt land hör till det slag av storslagna strider våra efterkommande med stolthet skola erinra sig när Saga täljer det svenska proletariatets insats i mänsklighetens befrielsekamp ur guldets trollbojor!”

Storstrejken 1909 var en av de största tvekamperna mellan kapital och arbete i Sverige, den pågick mellan den 4 augusti och den 4 september 1909. Strejker och klasskamp hade förekommit tidigare, det finns dokumenterade sådan så långt tillbaka som 1600-talets början. Det var de svenska arbetsmarknadsorganisationerna SAF:s och LO:s första stora arbetsmarknadskonflikt.

100 år
Ett hundra år har förflutet sen arbetarklassen gick till strid för rätten att organisera sig i fackföreningar och rätten att teckna kollektivavtal. Då som nu motarbetades dessa strävanden av arbetsköparna och högern.
Högern och kapitalet vill ha en splittrad arbetarklass, för att kunna behålla sitt maktmonopol.
En enig, organiserad och stridbar arbetarklass kan förändra samhället, till ett samhälle som verkligen garanterar mänskligheten rättvisa, solidaritet och lika möjligheter. Ett sådant samhälle har alltid varit motbjudande för högern och kapitalet, och är så än idag.

Storstrejken 1909
 var en följd av arbetsköparnas profit- och makthunger, med stöd av den då rådande kapitalistiska krisen skulle man för en gång kväsa en upprorisk arbetarklass.
Den dåvarande kungen Oskar II tillsatte 1906 en regering bestående av kapitalets främsta företrädare som fick uppdraget att ta striden mot den framväxande arbetarklassen, kungen var en förmögen man och ägde stora tillgångar som han ville försvara, när han dog 1907 efterlämnade han en förmögenhet på mer än 10 miljoner.

Profiten framför allt
Kungens och andra kapitalisters förmögenhet skall ställas i relation till de stridåtgärder som i kraft av ägandet tillgrepps mot det arbetande folket.
När åtta verkstadsarbetare på en verkstad utanför Kristianstad gick i strejk för en lönehöjning på 3 öre i timmen beslutade SAF, nuvarande Svenskt Näringsliv, om en lockout av 15 000 arbetare inom verkstadsindustrin. Med en arbetstid på ca 50 timmar i veckan var det samlade lönekravet ca 12 kronor/veckan. 15 000 arbetare ställdes utan försörjning för att kapitalet ville ha 12 kronor/veckan mer i profit. SAF:s strävan var då som nu att pressa lönerna och deras motbud var lönesänkningar på grund av den rådande konjunkturen, d.v.s. den kapitalistiska överproduktionskrisen, ingen hade råd att köpa alla de produkter som producerades.

Stridsorganet SAF
Den utlösande faktorn när storstrejken utlöstes den 4 augusti 1909 var att arbetsköparna via sitt då ganska nya kamporgan SAF beslutade att kräva sänkta löner. För att få igenom sina krav beslutade man att lockouta 80 000 arbetare från industrier och verkstäder. Som svar på detta utlöste LO strejken, ett krav som växt fram på arbetsplatserna under några år då arbetsköparna blivit allt fräckare. LO tog ut alla sina medlemmar, då knappt 200 000. Men även de oorganiserade deltog i strejken, liksom medlemmarna i Svenska Arbetarförbundet som var en organisation bildad av arbetsköparna för att splittra arbetarklassen. Totalt omfattade strejken mellan 300 – 350 000 arbetare.

Staten och kapitalet
Arbetsköparna tillsatte en direktör för SAF som skulle leda striden, direktören hämta man från polisledningen Hjalmar von Sydow som hade goda kontakter och förbindelser med polis och militär vilka skulle användas för att skydda strejkbrytare. Till ett mindre samhälle i Värmland där 7-8 stenarbetare strejka rekvirerades en militärtrupp på 30 man. Militären placerades så att de inte fick tjänstgöra nära sina bostadsorter.

Proletär internationalism
Solidariteten med de strejkande var omfattande, även bland militären samlades in betydande belopp till stöd för de strejkande. Liksom stödet från arbetarklassen i andra länder. Fransk arbetarpress kallade den ”Den största proletära mobilisering man i våra dagar varit vittne till.” Arbetarklassen i länder som Norge, Danmark, Tyskland, Ryssland, Bulgarien m.fl. gav betydande ekonomiska bidrag och solidaritetsuttalanden.
 Då som nu fanns det delar av arbetarrörelsen som var rädda för striden, men organisatoriskt var alla medlemmar i socialdemokraterna, redan då fans det de som hellre sökte kompromisser, och trodde att det var möjligt att förena det arbetande folkets intressen med kapitalisternas.

Framgångar i kampen
De 100 år som förflutit sedan storstrejken har inneburit många framsteg för det arbetande folket i vårt land, men alla framgångar har vunnits i hård kamp, klasskamp. Arbetarklassen har byggt upp Sverige till en stat med en relativt hög levnadsstandard, socialförsäkringssystem, skola och sjukvård.

Kampen hårdnar
Kampen är inte slut, arbetsköparna och kapitalet har inte get upp striden för sina privilegier, makt och ständigt ökade profiter. Idag för de inte kampen som 1909, även om där finns tecken som är oroande. Det blir vanligare med att polis ingriper i arbetsmarknadskonflikter, som när Lagema arbetarna stred för sina arbetsplatser eller när syndikalister blockerat arbetsplatser. Även EU armens uppbyggande, liksom terrorlagarna är ett led i att stärka arbetsköparnas och kapitalets våldsapparat för att försvara sin makt och privilegier.

Kamp under nya villkor
I dag för arbetsköparna och kapitalet kampen mot arbetarklassens organisering under paroller som globalisering, flexibilitet, EU-anpassning och förnyelse. Det är ändå samma mörka krafter som ligger bakom, krafter som ibland använt fascism och öppen terror. Följderna ser vi tydligt i det till stora delar raserade socialförsäkringssystemet och den offentliga sektorn som krymper i takt med att kapitalets makt ökar.

Låt inte 100 års kamp vara förgäves
Idag är det viktigare än någonsin att stärka kampen för ett solidariskt och socialistiskt samhälle. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och även stora delar av den fackliga ledningen har gett upp kampen och ställer sig nu tillsammans med borgligheten målet att bekämpa verkliga förändringar som skulle flytta makten från kapitalet till det arbetande folket.

Svaret
Vårt mål är att skapa en verklig demokrati, där det arbetande folket har makten att bestämma över alla de rikedomar den producerar, bestämma över sitt eget liv. Den s.k. oppositionen är inget alternativ om vi vill ha den nya politik som Sverige behöver, en politik som riktar sig mot kapitalet och imperialisternas makt, en politik som inte slaviskt följer EU byråkraternas politik för storfinans och kapitalister.

Det alternativet är kommunisterna politik.

Kampen gäller.
Nej till lönesänkningar, med kapitalets kris som förespegling
Bryt med socialdemokraternas och högerns nyliberala politik
Nej till privatiseringar och bolagiseringar
Bygg ut den offentliga sektorn och socialförsäkringssystemen
Förstatliga banker och stora företag
Ut ur kapitalets EU.

Jan Jönsson