Susanne Meslo är 43 år, bostadslös, narkotikaberoende.
– Jag får hjälp om jag slutar knarka, men jag vågar inte sluta på grund av depressionen.
Susanne målar liksom ett mönster där hon står utanför stadsmissionen i Malmö. Det ser ut så här:
Om hon slutar knarka för att få hjälp med bostad…
… så hotar depressionen.
- Och då vill jag inte ta plats för någon som behöver den och som tror att han eller hon kan sluta. Man får ingen hjälp till bostad så länge man knarkar.
Hur är det med depressionen?
Den finns där för att hon inte fick hjälp när hon blev deprimerad i 25-årsåldern. För att komma från den började hon knarka på riktigt, men säger samtidigt att hon utnyttjat droger i stort sett alltid.
– Ja, i princip hela livet.
Susanne orkar inte själv ta tag i sin depression och får ingen hjälp med den, anser hon.
– Jag har även diagnosen damp och schizofreni.
Susanne berättar om sin mamma som jobbar inom psykiatrin och om hur många psykiskt sjuka människor som tidigare levde på institutioner tvångsutskrivits, trots att de vet att de inte klarar livet utanför ett specialboende.
Det ser ut som om Susanne är drogpåverkad, och händerna far genom håret hela tiden och hon har svårt att fästa blicken på den hon talar med.
Hon sover i trappuppgångar, på stadsmissionen och på toaletter. Hon säger att det är viktigt att de drogberoende uteliggarna uppför sig socialt på platser som de ligger på. Att de städar efter sig och inte stör människor i grannskapet eller gör inbrott, rånar och så vidare.
– Man skall inte ljuga, det finns inga vita lögner.
Susanne flyttade från Södertälje till Malmö för fyra år sen, och tycker det är bättre i Malmö och trivs bra här. Hon flyttade för att hon inte fick någon hjälp, men i det avseendet är det inte bättre i Malmö. Psykakuten vägrar ta emot henne med motiveringen att det inte finns några platser, säger hon.
Susanne anser att kvinnliga missbrukare och bostadslösa blir diskriminerade. På stadsmissionen till exempel finns det 17 platser för män, men bara tre för kvinnor och så är det överallt, enligt Susanne.
– Männen har betydligt lättare för att få hjälp. Men alla har det svårt.
Hon berättar att de som tilldelas plats på stadsmissionen får mat, men alla andra blir utan, och hon säger att stadsmissionen hellre slänger den mat som blir över än ger den till de andra.
Susanne är kritisk till stadsmissionen och undrar var de gör av alla pengar som samlas in.
– Kläder som samlats in, i synnerhet vinterkläder, säljs hellre på loppis än delas ut bland behövande.
Hon ifrågasätter om alla de pengar som samlas in eller de får i bidrag från allmänheten och kommunen verkligen går åt till hjälp för missbrukare och bostadslösa.
Susanne är också tveksam till om att se hjälpen som en rättighet som samhället ska stå för eller om det ska vara som nu, hjälpen ska bestå av allmosor. Men hon tycker att samhället ska kontrollera ”hjälparna”.
Hon berättar också att stadsmissionen inte drar sig för att kasta ut sjuka och berättar om ett fall där personen ifråga hade lunginflammation.
Och Susanne är långt ifrån ensam när det gäller bostadssituationen.
Rätten till mat och bostad inkluderas i det som kallas en skälig levnadsstandard och återfinns i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i artikel 11. Rättigheten innebär att människor ska ha en levnadsstandard som är över fattigdomsnivån i det samhälle de lever i och att denna levnadsstandard ska kunna upprätthållas på ett människovärdigt sätt. I Malmö finns över 1 000 som är bostadslösa. Och trångboddheten har ökat lavinartat på senare tid.
Andelen med egen bostad i regionen minskar och andelen ”mambo”, en person som egentligen är mogen att skapa eget boende men som till exempel i tider av bostadsbrist kan vara tvungen att fortsätta bo hemma, ökar enligt Hyresgästföreningens rapport ”Unga vuxnas boende i Malmö och Lund 2003 och 2009”.
År 2003 hade 64 procent av de då 50 900 20-27-åringarna i Malmö och Lund en egen bostad, det vill säga en hyresrätt med eget kontrakt, en bostadsrätt eller ett eget hem. År 2009 är motsvarande andel endast 53 procent av de numera 57 300 20-27-åringarna . I båda städerna har andelen minskat, i Malmö från 69 procent till 58 procent och i Lund från 54 till 43 procent.
Minskningen av andelen i eget boende beror nästan uteslutande på att det är en minskad andel som bor i hyresrätt, visar Hyresgästföreningens rapport. I Malmö har andelen minskat från 45 till 33 procent och i Lund från 34 till 26 procent. Samtidigt har andelen som bor kvar hos föräldrar ökat i Malmö från 16 procent år 2003 till 22 procent och i Lund från 8 till 13 procent.
– Enda vägen att minska trångboddheten i Malmö är att bygga fler bostäder och i synnerhet enkla, billiga hyresrätter till unga människor.
Det säger Philip Tanimura, utredare på stadsbyggnadskontoret, som gjort utredningen ”Befolkningstäthet och trångboddhet i Malmö”.
Susanne går tillbaka och ställer sig i kön till stadsmissionen – för att försöka få en sängplats.
Fredrik Jönsson
