Vi har tidigare berättat om den nästan 40-åriga krisen i den verkliga ekonomin, i vilken varor och icke-finansiella tjänster produceras. Krisens symtom har bl.a. omfattat stagnation, överkapacitet, ständigt ökande arbetslöshet, sjunkande reallöner för både arbetare och stora delar av medelklassen, ständigt ökande fattigdom, och en våldsam expansion av kredit och spekulation. Men med få undantag är det endast marxistiska ekonomer som har skrivit om denna kris.
Den finansiella krisen som alla pratar om nuförtiden växte oundvikligen ur krisen i den verkliga ekonomin. Men när symptom på finansiell instabilitet började synas i USA under 2007 ansåg många ekonomer att resten av världen var isolerad från de amerikanska problemen. När emellertid den brittiska banken Northern Rock kollapsade och var tvungen att nationaliseras i februari 2008, började en del experter fundera på möjligheten att krisen faktiskt var global. Snart visade det sig också att flera andra banker inom EU-området hade stora och liknande bekymmer.
Idag är det allmänt erkänt att krisen är världsomfattande. T.ex. i februari varnade Deutsche Bank att Japan, världens andra största ekonomi, är på väg in i en djup depression. Exporten sjunker drastiskt. Japans ekonomi krymper mycket snabbt, och finansminister Kaoru Yosana har sagt att landet ”utan tvekan står inför den värsta kris sedan andra världskriget”. Industriproduktionen väntas falla med ca 20% under det första kvartalet i år.
Kina, vilket en del borgerliga experter har betraktat som den kommande ekonomiska jätten, är också hårt drabbat. Under de senaste 15-20 åren har Kina och andra asiatiska länder införlivats i ett system som är styrt av utländskt kapital. De andra länderna exporterar komponenter och halvfabrikat till Kina, som i sin tur monterar varorna till färdiga produkter och exporterar dem till Väst och i synnerhet till USA. Export från Kina sjönk i januari med 17,5% jämfört med januari 2008 därför att efterfrågan i Väst faller. ”Asiens exportekonomier är i fritt fall” var en av rubrikerna på "http://www.globalresearch.ca" den 14 februari 2009.
Eftersom Kinas ekonomi saktar ner har export till Kina från t ex Sydkorea fallit med mer än 46%, och från Taiwan med hela 58%. Kinesiska fabriker stängs, och arbetslöshet ökar mycket snabbt. Ojämlikheten i inkomst mellan de rika och arbetarklassen var redan före krisen större än i USA, och nu ökar den ytterligare.
Östeuropa är på fallrepet
I Östeuropa rapporteras ekonomiska nedgångar och valutaturbulens. IMF måste ställa upp med nödlån för att stabilisera växelkurser. När t. ex. kursen för Litauens valuta gentemot euron och den svenska kronan faller, blir det mycket dyrare och svårare för företag och andra låntagare att köpa kronor och betala tillbaka lånen till Swedbank eller SEB. Därför lånar IMF pengar till staten men i gengäld måste den litauiska regeringen acceptera det som IMF kallar för ”marknadsreformer”. Dessa har lett till ännu mer korruption, drastiska nedgångar i offentliga utgifter för sociala tjänster, lönesänkningar, inflation, högre skatter för arbetarklassen, och snabbt ökande arbetslöshet.
17 januari 2009: Tusentals människor protesterar på gatorna i Vilnius. Medan ungdomar kastar gatstenar mot regeringsbyggnader, demonstrerar arbetare, läkare, polis och bönder mot regeringens politik och försämringar av ekonomin (nyhetsbyrå World Press, 30 januari 2009).
Dagen innan hade samma sak hänt i Riga, av samma orsaker. Dagen efter var det Bulgariens huvudstad Sofia som var scenen för protester. Tidningen Business Week (29 januari) varnade för liknande situationer i Estland, Ungern och Ukraina. I Ryssland har vågar av protester rullat över landet.
22 januari 2009: Dominique Strauss-Kahn, chefen för Internationella valutafonden (IMF) säger att mer och värre social oro är att vänta. Ett problem är naturligtvis att den ekonomiska situationen bara blir sämre och att det inte finns någon vändning i sikt.
På andra sidan Atlanten är man mer frispråkig. T ex har en ”strateg” vid Royal Bank of Canada varnat för ”regeringskollaps och plötsliga rörelser åt vänster” i Östeuropa och den forna Sovjetunionen.
14 februari 2009: En artikel i brittiska tidningen The Telegraph berättar att den finansiella krisen i Östeuropa har nått ett mycket farligt stadium. Krisen kan spåras till enorma lån i utländska valutor och den snabba nedgången i efterfrågan i Västeuropa har därför lamslagit produktionen i öst.
23 februari 2009: Tidningen The Guardian rapporterar att polisen i London förbereder sig för att människor som har förlorat sina jobb och/eller bostäder och/eller sparpengar kommer att delta i stora och våldsamma upplopp riktade mot finansiella institutioner. Superintendent David Hartshorn, det högsta polisbefälet, med ansvar för att upprätthålla vad som kallas för ”offentlig ordning” säger till tidningen att medelklassmänniskor som aldrig har deltagit i demonstrationer nu kommer att gör det.
Detta kan ses mot bakgrunden av de många s.k. vilda strejker som har förekommit i Storbritannien under de senaste 4-5 månaderna. Tidningen hänvisar till våldsamma protester i andra länder, bl.a. Island, Grekland och Frankrike.
Den s.k. G-20 gruppen, alltså representanter från de rikaste nationerna, kommer att hålla ett möte i London i april, och Superintendent Hartshorn menar att demonstrationen som väntas i samband med detta skulle kunna vara en avspark för många andra.
Mörka moln över banker i Västeuropa
Innan vi diskuterar överklassens förberedelser för att hantera plötsliga rörelser åt vänster kan vi konstatera att nästa stora kris för bankerna i Västeuropa kommer att växa ur Östeuropa. Dessa banker har som sagt givit mycket stora lån till länderna i Öst, i synnerhet sedan en del av dem blev medlemmar i EU.
Den ekonomiska kollapsen i Öst gör att en betydande del av dessa lån inte kan återbetalas. Österrikiska medier talar om ”ett ekonomiskt Stalingrad”. Enligt The Telegraph har en intern EU- rapport pekat på behovet av ett räddningspaket för de västeuropeiska bankerna inom den närmaste framtiden. Räddningsaktionen väntas kosta 16,3 triljoner pund, lika med ca 14,5 triljoner euro, eller 211,6 miljoner miljoner svenska kronor.
Skall den Europeiska centralbanken börja trycka pengar på löpande band? Detta skulle leda till en stark uppgång i inflation, vilket i sin tur skulle orsaka ännu mer social oro. Alternativet är att låta de privatägda västeuropeiska bankerna ta smällen, vilket är lika med konkurs. En rävsax, utan tvekan.
1 mars 2009: Vid en presskonferens i Bryssel berättar Tysklands statsminister Angela Merkel att de rika länderna i Västeuropa avvisar tanken på ett räddningspaket för östländerna. Detta var ett svar på ett nödrop från Ungerns statsminister Gyurcsany, som varnade att utan hjälp från de rika kommer ”en ny järnridå” att falla över Europa och avgränsa väst från öst. Både Merkel och den franske presidenten Nicolas Sarkozy hänvisar östländerna, som inte har mycket pengar kvar till IMF.
Men mer oro är att vänta även i väst, t.ex. i Irland, där lönerna för statsanställda har sänkts och landet möjligen inom kort måste meddela att det inte kan betala tillbaka de lån som staten har tagit. Ca 100.000 människor demonstrerade på gatorna i Dublin i februari.
Ett av den europeiska överklassens främsta vapen för att bemöta växande oro bland befolkningen är förstås lagen mot terrorism som gäller inom EU, och som Sveriges riksdag har godkänt. Denna lag gör det möjligt för en regering att stämpla vem som helst som ett hot mot samhället.
Ett lika viktigt vapen är förstås NATO, som sedan demonteringen av Sovjetunionen har haft två huvuduppgifter. Den ena är att agera mot en återkomst av socialism i det forna Sovjetunionen och Östeuropa. Kriget mot Jugoslavien 1992-99 var ett logiskt komplement till detta. Den andra uppgiften är att tjäna som EU:s chocktrupper, om och när befolkningen i Västeuropa visar tecken på olydnad. Det är annars relativt svårt att förklarar behovet av en truppstyrka på ca 3,5 miljoner soldater.
Washington är redan på det klara med vad som måste göras
Överklassen i Europa har börjat inse vad överklassen i USA har för sig. När finansministern i Bushregimen Henry Paulson gick till senaten i september 2008 för att presentera räddningspaketet för Wall Street, varnade han för att mycket allvarlig social turbulens var att vänta, så allvarliga att landet kanske måste övergå till ett belägringstillstånd. Han talade om upplopp som kunde orsakas av matbrister eller kollapsade banker.
30 september 2008: Paulsons varning återspeglas i en artikel i tidningen Army Times. Den rapporterar att en hel armébrigad (ca 4.000 soldater) har flyttats från Irak tillbaka till USA där den har en ny uppgift som ”kan bli en permanent komponent i arméns aktiviteter”, nämligen att agera när det uppstår ”nödlägen orsakade av naturen eller av mänskliga krafter” för att bl.a. ”hjälpa till med insatser för att möta civila oro och demonstrationer (crowd control)”. Enligt tidningen skall ännu en brigad skickas hem för samma uppgift.
Detta är ett brott. Enlig USA-lagen ”posse comitatus” från 1873 får amerikanska militärstyrkor inte användas för sådana uppgifter på amerikansk mark..
4 november 2008: Strategic Studies Institute (Institutet för strategiska studier) vid United States Army War College (Krigshögskolan) beskriver sig som “Källan för forskning och analys om nationell säkerhet”. Den publicerar rapporten ”Known Unknowns: Unconventional Strategic Shocks in Defense Strategy Development” (Det kända okända: okonventionella strategiska chocker i (sic!) utvecklingen av försvarsstrategin).
Bl.a. heter det att en av de viktigaste situationerna för vilka amerikanska militära styrkor måste förbereda sig är ”en våldsam, strategisk brytning i den sociala ordningen (dislocation) inom USA” som skulle orsakas av ”oförutsedd ekonomisk kollaps” eller ”avbrott i fungerande politisk och juridisk ordning”, d.v.s. om klasskampen skärps och befolkningen försöka ta kommandot.
”Utbredda civila våldsamheter inom USA skulle tvinga försvaret att omorientera prioriteter till det yttersta för att försvara grundläggande inhemsk ordning och mänsklig säkerhet…Om regeringen och försvaret inte är på alerten därför att den inhemska ordningen har varit så stadig under så många år, blir vi tvungna att snabbt överge några eller många externa säkerhetsåtaganden för att snabbt ta hand om den växande mänskliga osäkerheten på hemmaplan”.
Översatt till vanligt språk betyder detta att Pentagon måste vara redo att kalla hem några eller de flesta militära styrkor som idag är stationerade utanför USA:s gränser.
Vidare ”Under de mest extrema omständigheterna kan detta omfatta användning av militära medel inom USA. DoD (Department of Defense = Försvarsministeriet) skulle tvingas att vara ett koordineringscentrum (enabling hub) för att säkra politisk makt (authority) i fallet att civila konflikter eller oroligheter skulle sprida sig till flera delstater eller över hela landet”.
Detta betyder i klarspråk att USA:s överklass måste vara beredd att införa en militärdiktatur.
12 februari 2009: Dennis C. Blair, tidigare amiral och nu Obamas chef för nationella underrättelsetjänsten (Director of National Intelligence), överlämnade en rapport till Senaten i vilket han bedömer olika hot mot USA:s säkerhet. Rapporten är en sammanställning av analyser från sexton olika amerikanska underrättelsebyråer.
Blair börjar med att konstatera att inom den närmaste framtiden är ”den globala ekonomiska krisen och dess geopolitiska följder” det viktigaste säkerhetsproblemet för USA. ”Ekonomer är inte eniga om när vi når botten eller ens om vi gör det. Vissa fruktar att krisen kan bli ännu djupare och nå den stora depressionens nivå. (Det har den redan gjort, undertecknads anm.) Naturligtvis är vi alla medvetna om de dramatiska och politiska konsekvenserna av den ekonomiska turbulensen i Europa under 1920- och 1930-talet, med instabilitet och höga nivåer av våldsam extremism”.
Det är oklart om Blair hänvisar till konflikten mellan fascister och arbetarklassen.
Blair understryker flera gånger att krisen är global, och varnar att ”Tiden sannolikt är det största hotet. Ju längre det tar för återhämtningen att starta, ju större är sannolikheten att USA:s strategiska intressen tillfogas allvarliga skador. Ungefär en fjärdedel av all världens länder har redan erfarit instabilitet på låg nivå, bl.a. i form av regimändringar som resultat av den globala nedgången. De flesta demonstrationer mot etablerade stater har ägt rum i Europa och i det forna Sovjetunionen...om den ekonomiska krisen fortsätter under 1-2 år, ökar risken för instabilitet som kan leda till regimändringar. Utöver mer ekonomisk nationalism är det mest sannolika politiska resultatet för USA att våra allierade och vänner inte helt kommer att kunna fullfölja sina försvars- och humanitära åtaganden”. (kursivering ej i originalen)
Dessutom menar Blair att ”Den utbredda uppfattningen om att övertramp i den amerikanska finansiella marknaden och bristande reglering har lett till ökad kritik av frihandelspolitiken, som kan gör det svårt för USA:s att nå sina långsiktiga mål, t.ex. att öppna nationella marknader för kapitalet och höja efterfrågan bland konsumenterna i Asien”.
Blair upprepar att man måste se till att ”ekonomiska och finansiella kriser inte leder till bredare geopolitiska spänningar”.
Med andra ord måste överklassen vara beredd att agera med beslutsamhet för att undvika förändringar som kan destabilisera den rådande ordningen.
Endast två möjliga utvägar
Jag har väldigt svårt att förstå vilket botemedel som ligger till hands för att få ett slut på den pågående krisen. Köpkraften är nyckeln till det hela. Arbetarklassen och medelklassen, i likhet med de s.k. utvecklingsländerna, har väldiga skulder till de västerländska bankerna. Är kapitalisterna beredda att avskriva dessa skulder för att återställa köpkraften? Är kapitalisterna villiga att återföra det sociala överskott som de har stulit från arbetarklassen?
Så vitt jag kan se har överklassen bara ett val om den vill bevara kapitalismen och den imperialistiska strukturen. De måste fortsätta att utveckla den nya och högre form av fascism som har vuxit fram under de senaste fyrtio åren. Den är ”högre” i den mening att den är global, och inte begränsad till några europeiska länder.
En anonym amerikan sa en gång att fascismen är kapitalismen utan silkesvantar. Det framgår av ovanstående text att man redan är i gång med att ta av vantarna.
En nyckelfråga är om arbetare världen över är villiga att följa svenska IF Metalls väg och underkasta sig kapitalets herravälde utan vidare. Detta är möjligt, men inte sannolikt.
Jag menar att kampen mellan kapitalisterna och arbetarklassen kommer att intensifieras världen över, till en grad som aldrig förut skådats. Krisen kommer att fortsätta, och det finns endast två möjliga utvägar. Rosa Luxemburgs ord hänger alltjämt i luften och är idag mer aktuella än någonsin: socialism eller barbari?
Peter Cohen