Metall fullföljer sin mörka historia

Det ramavtal om permittering och utbildning som IF metall nu tecknat med sin arbetsköparorganisation Teknikföretagen är ett hårt och oförsonligt slag mot resten av den svenska arbetarrörelsen.

Avtalet innebär att IF metall med sin nuvarande förbundsordförande Stefan Löfven fullföljer förbundets mest reaktionära traditioner. En tradition som inrättades i förbundet på 40-talet.
Man införde en paragraf i förbundets stadgar som förbjöd kommunister att inneha förtroendeuppdrag, detta innebar att Metalls ledning helt enkelt ogiltigförklarade de fackliga val som innebar att metallarbetarna valde kommunister till sina företrädare. Detta var mycket vanligt då kommunisterna hade ett mycket stort förtroende hos sina arbetskamrater. Ett annat för evigt i historien inskrivet svek från Metalls ledning inleddes i februari 1945 då 130.000 metallarbetare gick ut i strejk. LO och Metalls överstyrelse var hela tiden överens med arbetsköparna att strejken omedelbart skulle avblåsas. I inte mindre än 4 medlemsomröstningar förklarade medlemmarna att de ville fortsätta strejken till seger. Trots detta avblåste Metalls överstyrelse strejken efter 4 månader. Strejken kunde därför inte vinnas och efter detta införde Metalls överstyrelse en våldsam jakt på kommunister. Man förklarade stolt att varje arbetsplats skulle vara ett slagfält mot SKP. Tusen och åter tusentals kommunister blev då med Metalls godkännande avskedade från sina arbetsplatser. På Sandvikens järnverk blev samtliga kommunister avskedade.

Stefan Löfven och dagens förbundsstyrelse i IF metall befäster nu med sitt senaste ramavtal sin roll som den svenska arbetarrörelsens största svikare. Avtalets andemening är att arbetare och kapital sitter i samma båt och har samma intressen. För Stefan Löfven och hans vänner är det självklart att verkstadsföretagens vinster aldrig får ifrågasättas och när de hotas är det arbetarnas uppgift att om så behövs sänka sina löner för att rädda företagen och dess genom åren astronomiska övervinster.
Ramavtalet om permittering och utbildning är speciellt vidrigt ur två aspekter.

Avtalet som är det första i sitt slag i Sverige öppnar nu för andra arbetsköpare att kräva samma sak. Först ut är tjänsteföretagens arbetsköpare ALMEGA som kräver ett liknande avtal med Unionen. Detta har Unionen med 500 000 medlemmar svarat blankt nej till. Även från offentliga arbetsköpare höjs nu kraven om att få teckna liknande avtal. Först ut är Forshaga kommun som kräver att de anställda inom den kommunala vården och omsorgen sänker sina löner med 5 % och möjliggör därmed för kommunen att spara 4 miljoner kr per år. Dagens IF metall har alltså öppnat dammluckorna för en reaktionär arbetsmarknadspolitik som dagens generation arbetare aldrig någonsin har upplevt Det faktum att vi vet av lång och gedigen erfarenhet att öppnas dörren om så bara en millimeter så kommer arbetsköparna att slå den vidöppen. En kapitalist får aldrig nog, gör att vi inför metall avtalet känner extra stort förakt.
Avtalets andra giftbägare består i att avtalet som är ett ramavtal skall beslutas lokalt. Detta kan vid en förta anblick te sig både demokratiskt och bra. Tänker vi lite längre än näsan räcker kan det innebära att lokala verkstadsklubbar och dess styrelser kommer att utsättas för outhärdliga problem och ställningstaganden. Tänk Er en verkstad med 200 arbetare och företaget till verkstadsklubben meddelar att antingen säger vi upp 40 man eller så sänker alla sina löner med 20% enligt IF metalls centrala avtal. Ledningen för den lokala verkstadsklubben som är radikala fackföreningsmän säger blankt och kategoriskt nej. Ute på verkstadsgolvet börjar det genast att synas klungbildningar av arbetare och alla ställer sig frågan. Vem och vilka kommer att få gå hem. Snart kommer diskussionen in på ersättningen från den av borgarna slaktade A-kassan och man konstaterar att max beloppet 670 kr per dag brutto ger en nettoersättning på 9000 kr per månad. Nu är ersättningen i form av lön 17 000 netto. Då måste det vara bättre att sänka lönen med 20 % och kanske få behålla jobbet. Alla går igenom sin personliga månadsbudget och börjar räkna. Räcker 9000 kr till hyra, ungarnas fritid osv. Ide flesta fall går det inte ihop. Vilken valmöjlighet återstår då.

Att med öppna och beräknande ögon utsätta förbundets medlemmar för tvånget till dylik förnedring är vidrigt, dock fullt förenligt med dagens moderna socialdemokrater av Wanja Lundby-Wedin, Mona Sahlin och Stefan Löfvens kaliber
En annan frågeställning som måste ställas är det som i ramavtalet beskriver att arbetskraften skall kompetens utbildas. Alla som någon gång i ansvarig ställning sysslat med fackliga studier vet att studieverksamheten som naturligtvis är bra och viktig kräver enorma förberedelser. Hur har IF metall tänkt sig att skaffa fram studiematerial till tusentals arbetare, alla med olika förutsättningar och bakgrund. Hur har man tänkt sig att finansiera studierna. Skall arbetarna själva betala kursmaterialet och vilket kursmaterial. Vilken organisation är studieanordnare osv,osv. Det kan väl ändå inte vara så att man tänkt sig att Timbro skall vara studieanordnare.
Om nu inte Stefan Löfven och dagens förbundsledning inom IF metall vill gå till historien som den svenska arbetarrörelsens största förrädare måste de omedelbart ställa förslaget till medlemsomröstning och därigenom rädda sitt eget ansikte och genast säga upp avtalet. I annat fall blir historiens dom hård, mycket hård.

Lars Lundberg