Sverige har på bara ett tjugotal år degraderats – från att ha varit en av världens bästa demokratier, högt rankat i andra länder – till att bli allt lägre rankat och med en allt sämre fungerande demokrati. Demokrati handlar inte enbart om fria val utan om en fungerande vardagsdemokrati genom alla led. Demokrati betyder folkmakt och denna skall företrädas av de folkvalda – folkets förlängda arm. Detta har nu skickligt förvridits till en s.k. tjänstemannamakt – där de folkvalda frånsäger sig makt och ansvar och delegerar alltmer till tjänstemän inom kommuner, landsting och stat. Tjänstemannens yrkeskunnande behövs naturligtvis men det skall vara som en serviceanrättning till politikerna som till största delen är s k fritidspolitiker men besluten skall alltid tas av politikerna – naturligtvis efter granskning av de förslag som läggs av berörda tjänstemän.
Så skall det se ut i en fungerande demokrati och har fungerat på detta sätt under arbetarrörelsens historia i Sverige. Sedan en lång tid tillbaka har detta förfarande emellertid förändrats till att ge mer och mer delegation till tjänstemän på olika nivåer att fatta beslut som de facto skall fattas av politikerna efter beredning av tjänstemän.
Enskilda kommun-och landstingspolitiker har påtalat detta i många år men för helt döva öron. Fullmäktigeförsamlingarna som är det högsta beslutande organet i demokratisk bemärkelse sitter med allt färre ärenden att besluta om och det händer t o m att fullmäktigesammanträden ställs in på grund av för få ärenden. Sammanträden minskas också i antal på grund av kostnadsskäl – ett missriktat sådant – då det istället finns behov av mer sammanträden då resurserna knappas in.
Tjänstemannakåren jublar naturligtvis åt dessa tingens ordning. De har alltid haft som motto att politiker inte skall vara inne och ”peta i deras arbete,” att det då blir omöjligt för dem att sköta sitt jobb. De har alltid ansett att politikerna enbart skall sätta målen och ramarna och därutöver inte ha någon som helst insyn i hur jobbet och ärendet utförs. Naturligtvis finns lagar och regler som helt styr en kommuns verksamhet men i knappa tider fungerar knappast dessa.
Problemet med tjänstemannamakt i en demokrati är ju att tjänstemannen inte kan granskas på samma sätt som en politiker. En tjänsteman kan inte avsättas och kan heller inte anklagas för tjänstefel. Det har talats om att en sådan lag skall införas men detta har naturligtvis inte genomförts.
Politiker har däremot folkets och partiernas ögon på sig och granskas på ett annat sätt. Är det då bekvämt att låta tjänstemännen göra hela arbetet och gömma sig bakom detta? Det verkar som om ledande politiker ”glömmer” att de alltid har det yttersta ansvaret när människor drabbas mycket hårt av vansinniga beslut som påverkar deras liv och leverna i allra högsta grad. Människor får i sin nöd inte heller vända sig till politikern och klaga eller omtala hur illa man blir behandlad. DÅ kallas det ministerstyre.
Problemet är att politiker litar till tjänstemännens s.k. kunskaper och anser dem överstiga de egna trots att politiker ju är i direktkontakt med sina väljare eller bör så vara - det finns dock mycket övrigt att önska i detta fall.
Tjänstemän skall alltså bereda kommunala och statliga ärenden, visa på kostnader och konsekvenser, för-och nackdelar men BESLUTEN skall tas i de politiska församlingarna. Idag kommer det t o m förslag till beslut från tjänstemannanivå och det är ytterst sällan dessa beslut granskas noga, förändras eller förkastas
Vi befinner oss alltså – år 2009 – återigen i ett tjänstemannasamhälle som arbetarrörelsen befriade oss från i början av 1900-talet. Då började folket bygga den fina demokrati vi haft i och med anslutningen till starka fackföreningar. Kommunalförbundet började byggas redan i slutet av 1800-talet . Tjänstemännen bildade naturligtvis egna fackföreningar men mycket senare. En orsak var att tjänstemän alltid setts som arbetsköparens förlängda arm. Tjänstemän är naturligtvis också arbetare – det finns många yrkesgrupper som räknas till tjänstemannakåren och ingår i tjänstemannaförbund men detta handlar om de styrande tjänstemännen inom både offentlig och privat sektor, inte om de utförande servicegrupperna.
Vi måste arbeta för att återta den makt som folket kräver och inte lämna över den till – i värsta fall – paragrafryttare som inte har någon känsla eller förståelse för människors behov.
Gun Isaxon