I början av 80-talet vistades jag i några år i det som nu är Palestina/Israel/Egypten. Jag var inte särskilt politiskt aktiv på den tiden, men uppvuxen i ett ”Maoist-hem” och därför tyckte jag att det skulle vara spännande att ”få uppleva detta socialistiska experiment i miniatyr”. Jag var ung och naiv och visste helt enkelt inte bättre, men det fanns faktiskt ett socialistiskt/antifascistiskt perspektiv i min tanke också. Många som ansåg sig vara socialister/antifascister reste till just Israel på den tiden med tanken att man ville hjälpa judarna, som nu genom ett eget land skulle vara skyddade från att drabbas av nazism och förföljelser. Man ville hjälpa dem att bygga upp sitt land. Det bekräftas också av att jag på kibbutzen träffade en tysk flicka som blivit ditskickad av sina föräldrar för att sona sitt lands brott. En inte ovanlig företeelse, fick jag veta. Hon gifte sig och fick barn med en av kibbutzens ungkarlar. Själv stannade jag i sju månader (år 1980) på Kibbutzen, som ligger nära Gaza. Under den tiden reste jag också runt i landet - där jag fick många vänner av olika nationaliteter. Vänner som jag sedan fortsatte ha kontakt med i många år. En del av dem reste jag sedan och träffade i olika delar av Europa. Jag reste även tillbaka till Israel för att återse mina vänner som bodde där, och jag jobbade där för att ha råd med vistelserna som varade månader åt gången.
Vi hade väldigt roligt; ordnade fester, badade i haven, hyrde bilar och reste runt överallt i landet. Det var lätt att ta sig fram för det mesta. Ofta kampade vi under bar himmel i öknen, satt vid lägereldar och sjöng. Sov sedan under stjärnorna, eller i en grotta eller palmhydda på stranden i en beduinby. Det hände rätt ofta att när vi hade ont om pengar, liftade. Det var sällan några problem, man kände sig trygg vart man kom. Vi var många olika nationaliteter som levde på detta sätt då på 80-talet. Alla jag mötte pratade om fred och att det viktigaste för dem var att få leva i fred sida vid sida med alla olika människor i landet. Visst märkte man att det var segregerat, t ex i personalbostäderna; israeliska palestinier för sig och israeliska judar för sig men det rådde ändå fred och vardagen fungerade.
Senare stannade jag några månader i Sinai och fick jobb i Eilat där jag arbetade på några olika ställen. Mat och logi ingick alltid. På ytan på jobbet verkade alla komma överens. Men det förekom rasism: en palestinier som vann en danstävling vid en personalfest blev fråntagen sitt pris när juryn fick veta att han inte var jude! Detta orsakade stor ilska bland flera av oss, som protest gick vi hem, fast festen inte var slut.
Andra saker som märktes var att man alltid fastnade i vägspärrarna när man åkte bil med palestinska vänner, det kunde ta timmar innan man fick passera. Det hände aldrig när man åkte bil med judiska vänner. Gradvis vid mina resor började jag förstå att det under den lugna ytan pågick ett krig i det tysta. Palestinierna var orättvist behandlade - medvetet diskriminerade. De fick t ex inte göra militärtjänst, fast de var födda i landet. De fick inte resa som de ville, vare sig inom landet eller utomlands. Jag tror inte de fick rösta heller.
Efterhand märkte jag också att Palestinierna fick ofta ta de grövre och smutsigare jobben, till sämre lön. Några av dem jag träffade, studerade eller hade studerat på universitetet, men det verkade bara göra deras liv svårare. Just de vännerna blev utsatta för ständiga förhör m. m av de judiska israelerna, så att de missade sina föreläsningar gång på gång.
Mina palestinska vänner sade att om de reste utomlands, fick de sedan inte lov att komma tillbaks. 1984 valde flera av dem trots detta att emigrera för en tryggare framtid, till länder ute i Europa. De kände inte att de hade någon framtid i Israel och var trötta på de växande orättvisorna. De verkade ana att situationen för dem i landet skulle försämras ytterligare.
En av mina närmaste vänner emigrerade till Österrike. Hela hans familj (mamma och flera syskon) blev kvar i sin hemby. Men innan gjorde vi en resa kring hela landet och besökte många platser; rester av byar, hus och landegendomar där jag fick berättat för mig hur militären kom och tvingade bort palestinier och manglade över deras olivlundar och hus med bulldozers. Efter den rundturen var det omöjligt att inte ta ställning, jag fick en chockartad insikt i vad sionismen innebär.
På resande fot (utanför den trygga kibbutzen), blev det i mina ögon nu ännu mera uppenbart hur Israel förtryckte palestinierna, och hur palestinierna inte hade något annat val än att finna sig i det eller emigrera. Polis och militär provocerade och trakasserade ständigt palestinier på gatan och i vägspärrar. Mina vänner lät sig inte luras, de förhöll sig kalla, men det kostade på. Glömska kan man dock inte alltid styra över, och en kamrat åkte in i fängelse på flera månader bara för att han inte hade haft legitimation på sig när vi var ute och gick på stan en kväll. Militärens provokationer var systematiska, och sätten många. Att Intifadan startade var oundvikligt och sunt! För Israel verkade inte ha några intentioner att nöja sig med det de stulit, utan fortsatte att föra krig mot människorna i landet, i stället för att leva ifred med dem och ge alla samma möjligheter. Den sionistiska staten Israel ämnar helt tydligt ta i från palestinierna deras möjligheter att leva i sitt land; de gör detta åberopandes det som judarna varit med om i historien: De var slavar i Egypten, spridda över världen och till slut blev de nästan utrotade;. Israel fullföljer nu, med stöd av USA och EU, den påbörjade utplåningen av en stat och ett folk, för att själva kunna känna sig ”trygga”. Imperialismen och fascismen lever vidare genom detta; riktandes åt ett annat håll.
Palestinierna har under alla åren fått göra eftergifter. De har inte haft något val, för de hade inte vapnen. Dem är det alltjämt USA och Israel som har. Men som en av talarna sade på en av de senaste demonstrationerna: Palestinierna finns och kommer alltid att finnas, överallt i världen, aldrig kommer Israel tillåtas att glömma det!
PS
Det var mestadels okej att ha vänner i ”båda läger”, men en dag blev jag beskylld för att vara politiskt inblandad i något som jag inte förstod. Anklagelsen i sig slog jag bort som ett missförstånd, en bagatell. Men intensiteten i den, och konsekvenserna av den, palestinierna levde under i sitt land.
Jag hade då sedan en tid tagit ställning (dock ej öppet, vilket hade varit livsfarligt) och bodde tillsammans med mina palestinska vänner. Det resulterade i att både jag och några av dem jag bodde med hastigt måste lämna landet, för vår egen säkerhets skull. Jag undkom i sista minuten med båt, och lovade vännerna som var kvar att inte återvända för att det helt enkelt var för farligt, vilket jag vid ett tillfälle ändå gjorde. Men det är en annan historia. DS
Valentina Papastravou