Roten till krisen - exploateringen av arbetarklassen
Det kapitalistiska systemet har drabbats av ungefär 30 allvarliga kriser sedan mitten på 1800-talet. Den nuvarande krisens storlek beror på en aldrig tidigare skådad expansion av krediter, finansiella tjänster och ”fiktivt kapital”, som av Karl Marx beskrevs som ”pengar som kastas in i cirkulationen som kapital utan någon som helst materiell grund i varor eller produktiv verksamhet”. Men själva krisen, som alla andra, växer ur en av kapitalismens grundläggande motsättningar – skillnaden mellan arbetarklassens köpkraft och värdet av de varor och icke-finansiella tjänster som är till salu.
Denna skillnad resulterar i sin tur i att kapitalisterna ackumulerar kapital, d.v.s. de exploaterar arbetarklassen och lägger därmed beslag på merparten av det sociala överskott som produceras. En del av detta kapital konsumeras av kapitalisterna, en del investeras i produktionen och en del används för spekulation tillsammans med det fiktiva kapital som alstras av finansiella verksamheter.
Maximering av kapitalackumulation kräver en kontinuerlig ökning av produktionen, vilket tenderar att växa som om det fanns tillräckligt med köpkraft bland massorna för att absorbera den. Förr eller senare blir glappet mellan produktion och köpkraft så stor att efterfrågan inte räcker till och systemet kraschar. Produktionen måste dras ner, arbetare förlorar jobb, köpkraften sjunker ännu mer och fysisk kapital förintas. Finansindustrin skakas av en jordbävning. Fiktivt kapital går upp i rök. Den självdestruktiva cykeln fortsätter tills produktion och köpkraft ungefär kommer i balans, trenden vänder, systemet börjar växa igen och kapitalisterna börjar spekulera igen.
Spekulation är alltså en förvrängd återspegling av den verkliga ekonomin i vilken varor och icke-finansiella tjänster produceras. Den oproportionerliga ackumulationen av kapital i händerna på dem som äger systemet har varit en integrerad komponent i varje kapitalistisk kris. Den är en huvudfaktor i de spekulationsvågar som föregår och ibland löper parallellt med stora nedgångar i massornas köpkraft.
Fram till andra världskriget
Under andra hälften av 1800-talet blev köpkraften förstärkt vid upprepade tillfällen genom att nya arbetstillfällen skapades i nya industrier och fackföreningar lyckades få löneökningar till stånd. Men krascherna återkom ändå. Efter en längre nedgång i kölvattnet av en stor krasch 1873 skapades nya jobb i Västeuropa i början på 1900-talet genom de upprustningsprogram som var en del av förberedelserna för den stora imperialistiska konflikten som kallas första världskriget.
Ett par år efter krigsslutet sade den brittiske ekonomen John Maynard Keynes att utan en lösning på motsättningen mellan köpkraft och produktion skulle kapitalismen erfara ännu större och mer seglivade kriser. Han hade rätt. Kraschen vid slutet på 1920-talet varade genom hela 1930-talet, utom i Tyskland, där militarisering och upprustning bidrog till att överbrygga skillnaden.
Den stora depressionen i väst tog slut först vid andra världskriget utbrott. T ex var den officiella arbetslöshetssiffran i USA ca 20 procent i januari 1940. I april 1942, ca fyra månader efter att USA gick in i kriget, hade den sjunkit till 1 procent.
Efter andra världskriget – tillväxt, följd av stagnation
Efter 1945 bidrog flera faktorer till att skapa arbetstillfällen, öka köpkraften och stimulera ekonomisk tillväxt i väst. Dessa omfattade bl a:
En stark expansion av den offentliga sektorn, vilket skapade arbetstillfällen samt sociala försäkringssystem som bl a innebar att arbetslösa eller sjuka arbetare behöll en relativt stor del av sin köpkraft. Löneökningar ägde rum med hjälp av fackföreningarnas ansträngningar.
En stark expansion av bilindustrin, baserad på kreditgivning till både arbetare och medelklassen. Utveckling av industrier som plast-, elektronik- och flygplanstillverkning.
Krig i Korea och Vietnam.
I Västeuropa var det klasskampen som drev fram tillväxt i den offentliga sektorn, högre löner och sociala försäkringssystem, med Sovjetunionen som förebild.
Men konkurrensen mellan företag i en kapitalistisk ekonomi kräver kontinuerlig sänkning av produktionskostnader. Det ofrånkomliga behovet av att effektivisera produktionen genom mekanisering, automatisering och nya teknologier hade en ständigt negativ effekt på skapandet av nya arbetstillfällen och ökning av köpkraften.
En analys som publicerades av LO tidigt på 1970-talet visade t ex att med de teknologier som fanns till handa 1960 hade ca 60 000 flera arbetstillfällen behövts för att åstadkomma samma produktionsvolym som 1970, då nyare teknologier fanns tillgängliga. Med hänsyn till befolkningsmängden motsvarar detta ca 500 000 nya jobb i Storbritannien och närmare 2 miljoner i USA.
1960 anställdes en partikamrat i SKP som gruvarbetare i Norrland. Han var en av ca 4 000 arbetare som bröt ca 9 000 ton malm årligen. 1965, då han började tänka på att gå i pension, fanns det bara 800 gruvarbetare kvar som bröt ca 19 000 ton årligen. Medan arbetskraften hade reducerats med ca 80 procent hade nya teknologier ökat produktionen med över 100 procent.
Av flera olika skäl sjönk tillväxttakten (ökningen i bruttonationalprodukten) i OECD-länderna från ca 5-6 procent under 1950- och 1960-talet till ca 2-3 procent tidigt på 1970-talet, en nedgång med ca 50 procent. Sedan dess har BNP-tillväxten förblivit låg i relation till befolkningsökningen. Detta är en trend, förstås. Siffrorna för enskilda år kan variera. Med andra ord har det kapitalistiska systemet varit i ett tillstånd av stagnation i nästan 40 år.
Lösningen – kredit
Allt eftersom produktionen fortsatte att öka snabbare än köpkraften under 1970-talet hittade bourgeoisien en lösning i form av kredit – i en skala som aldrig skådats. Krediter östes över individer i både arbetar- och medelklass, tillverkningsföretag, serviceindustrier och s.k. underutvecklade länder (neokolonier).
Imperialistisk expansion och utveckling av ett internationellt nätverk av slavarbetare bidrog också till att öka köpkraften inom OECD-länderna genom att möjliggöra lägre priser för konsumentvaror.
Skuld är ett annat ord för kredit. Redan vid slutet av 1970-talet flöt hela den kapitalistiska världen, inklusive neokolonierna, på ett hav av skulder. Det var klart för vem som helst som hade än så begränsade kunskaper om marxistisk ekonomisk teori att situationen i längden skulle bli ohållbar.
Otillfredsställande lönsamhet och bestående överkapacitet
Borgarklassen i väst hade ytterligare ett bekymmersamt problem tidigt på 1980-talet. Mängden ackumulerat kapital började bli långt större än volymen av lönsamma investeringsmöjligheter i fysisk produktion. Avkastningen på investerat kapital var enligt ägarnas värderingar för lågt och många sektorer visade sjunkande profitkvoter.
Det bör understrykas att även om profitkvoterna inom industrin visade en sjunkande tendens så fortsatte mängden av ackumulerat kapital att växa i absoluta termer. Men eftersom avkastningen på industriella investeringar inte var lika attraktiv som tidigare - var kunde kapitalisterna hitta vinstgivande alternativ?
Svaret fanns i den snabbt växande sektorn av finansiella tjänster, inklusive kreditmarknaden, båda inhemskt och internationellt. Kapital började ösas in i denna sektor vilken växte som aldrig förr. Vid slutet av 1980-talet svarade finansiella tjänster för ca 55 procent av BNP i OECD-länderna. Detta betyder att mindre än hälften av den officiella tillväxtsiffran hänför sig till den verkliga ekonomin för varuproduktionen.
Samtidigt har stagnationen i den verkliga ekonomin återspeglats i bestående överkapacitet. Pålitliga siffror för samtliga OECD-länder är inte lätt att framställa, men det ser ut som om utnyttjandet av produktionskapaciteten inom industrin har varierat mellan 70-80 procent sedan tidigt 1980-tal. Alltså har 20-30 procent av kapaciteten varit outnyttjad, mer eller mindre året runt. Vid slutet av 1990-talet sa Jack Welch, dåvarande chef för General Electric i USA: ”Vi har överkapacitet i varje sektor”.
USA:s ekonomiska dominans
Två huvudfaktorer förklarar USA:s ekonomiska dominans sedan slutet av andra världskriget – militär makt och fastställande av den amerikanska dollarn som den kapitalistiska världens reservvaluta, vilket skedde vid Bretton Woods- konferensen 1944. Dollarn fortsatte som den internationella grundvalutan även efter att Nixon avskaffade av guldmyntfoten 1971.
Stödet för dollarn består delvis i att andra länder behöver upprätthålla en dollarreserv för att kunna köpa olja. Fram till för något år sedan angavs oljepriserna uteslutande i dollar. Dollarn har också betraktats som ett säkert investeringsalternativ av den internationella borgarklassen, i synnerhet i Latinamerika, därför anses USA vara immun mot det som kallas politisk instabilitet, d v s revolution
Skakningar som föregår jordbävningen
Den verkliga ekonomin har alltså varit i kris i nästan 40 år. Krisens symtom har omfattat stagnation, överkapacitet, sjunkande reallöner för båda arbetare och stora delar av medelklassen, ökande fattigdom och en våldsam expansion av kredit och spekulation. I Västeuropa har nedmonteringen av den offentliga sektorn med början på tidigt 1990-tal också bidragit till sjunkande köpkraft.
Den osinliga aptiten för att ackumulera mer kapital kräver att arbetar- och medelklassen tjänar mindre pengar men förväntas köpa flera varor och tjänster. Det enda sättet att överbrygga glappet mellan köpkraft och produktion har varit att driva arbetare och stora delar av medelklassen djupare och djupare ner i skuldsättning. För några år sedan blev deras skuldsättning större än deras disponibla inkomster. Konsumenterna är nu dränkta i skulder. Därför sjunker efterfrågan i en takt som inte skådats sedan tidiga 1930-talet – och den kommer att fortsätta.
Under fyra decennier har återkommande skakningar förebådat den kommande jordbävningen. Bland dessa har det funnits en djup ekonomisk nedgång under tidigt 1980-tal, återkommande krascher inom aktie- och fastighetsmarknaden, återkommande kriser genom hela Latinamerika, bankkriser på tidigt 1990-tal, krisen i Japan som började omkring 1990 och fortfarande är i gång, återkommande kriser på valutamarknaderna, kraschen i Mexiko i mitten på 1990-talet, då Clinton-regimen räddade amerikanska investerare med en injektion av ca 53 miljarder dollar, kollapsen av de s.k. tigerekonomier 1997, spräckningen av IT-bubblan omkring 2000 och flera efterföljande krascher.
Kapitalismen kommer inte att kollapsa automatiskt
Vi har sett att USA:s ekonomiska dominans delvis beror på upprätthållandet av dollarn som den internationella reservvalutan. Så länge som innehavare av dollarreserver fortsätter att låna pengar till den amerikanska staten, t.ex. genom att köpa statsobligationer (Treasury bonds), kommer dollarn att förbli relativt stark.
Vissa kamrater på denna konferens har hävdat att dollarn är på väg att kollapsa, men det stämmer inte. Under de två senaste månaderna (per 23 nov 2008) har dollarn stigit med ca 25 procent mot euron och nästan 33 procent mot den svenska kronan. Den har också stigit betydligt mot det brittiska pundet. En orsak är att de s.k. hedgefonderna (fonder som förvaltar stora summor pengar för mycket rika investerare) har sålt mycket stora innehav av värdepapper på de europeiska och asiatiska marknaderna, därför att deras klienter i USA vill ta ut sina pengar, i dollar. Hedgefonder får betalt i lokala valutor och köper sedan dollar, vilket har bidrager till den stigande dollarkursen.
Dessutom vill inte innehavare av stora dollarreserver att dessa förlorar i värde genom att dollarkursen sjunker. De har därför köpt dollar för att hålla upp kursen. Företag i många länder exporterar produkter till USA och de är rädda för att om dollarkursen faller väsentligt mot deras valutor, så kommer deras produkter att vara för dyra på den amerikanska marknaden där efterfrågan sjunker brant. Centralbankerna i dessa företags länder köper dollar för att bevara sina valutors konkurrenskraft. En annan faktor som bidragit till att dollarkursen stigit är att den internationella borgarklassen fortfarande betraktar den som en säker investering.
Vissa kamrater har talat om ekonomier som konkurrerar med USA. Ryssland och Kina har nämnts. Men Ryssland har degraderats till en neokoloni som exporterar råvaror och har stängt de flesta- om inte alla- av sina små och medelstora tillverkningsindustrier. En fortsatt nedgång av oljepriset kommer att ha en mycket negativ effekt på den ryska ekonomin.
Kina är egentligen en exportplattform, mycket lik Mexiko. Cirka 90 procent av de anläggningar i Kina som producerar elektroniska och elektriska varor för export ägs av utländska bolag av vilka många är s.k. transnationella företag. Många andra anläggningar är helt beroende av beställningar från stora amerikanska bolag såsom Walmart, väldens största varuhuskedja (som förbjuder butikspersonal att bli medlemmar i fackföreningar). Den pågående skarpa nedgången i efterfrågan på den amerikanska marknaden innebär mycket dåliga nyheter för den kinesiska ekonomin.
Under senare år har USA:s BNP sjunkit och vissa kamrater har menat att detta är ett tecken på en försvagning av amerikanska storföretag. Men nedgången måste tolkas försiktigt. Den resulterar till stor del på utflyttning av produktion från USA till s.k. låglöneländer, från vilka amerikanskägda företag exporterar varor tillbaka till USA.
Emellertid finns tecken på att inflödet av kapital till USA har börjat minska eftersom försäljningen av statsobligationer (Treasury bonds) har fallit markant. Det verkar som om Japan nu är en nettosäljare av dessa obligationer. Det är möjligt att om inflödet av kapital minskar till en viss nivå kommer det att vara omöjligt för USA att klara av statsskulden. Då blir USA tvunget att inställa betalningar (som t.ex. Argentina för några år sedan) om det inte igen kan sätta press på innehavare av stora dollarreserverer som bl.a. Kina, Japan och Sydkorea. Om USA skulle ställa in betalningar kommer den ekonomiska jordbävningen att blir ännu större.
Mantrat om att marknaden är död
Under nästan 40 år, medan den verkliga ekonomin obevekligt minskade, havet av skulder kontinuerligt steg och skakningar blev mera intensiva, sjöng kapitalets överstepräster mantrat om den mytologiska, självjusterande och självbalanserande marknaden, där en osynlig hand försäkrar allas välmående.
Vi ser idag en kollaps på global nivå. Medan efterfrågan faller brant och arbetslösheten ökar varje dag, håller hedgefonderna som har förvaltat ofantliga mängder kapital att gå genom golvet. Marknaden för derivat, s.k. derivatives, uppskattas till mellan 510 triljoner och 1 200 triljoner dollar (ca 4 000 miljoner miljarder kronor – 9 600 miljoner miljarder kronor). Den kommer att explodera under de närmaste månaderna liksom marknaden för s.k. Credit Default Swaps och andra s.k. strukturerade finansiella instrument. Inget land inom det kapitalistiska systemet är immunt. Det finns ingen chans för s.k. decoupling, alltså bortkoppling från kraschens effekter.
Vi ser också en ideologisk krasch vilken har kommit som en total överraskning för kapitalets överstepräster. Mantrat om att marknaden är död. Oavsett vad prästerna kommer att säga, avslöjar verkligheten vad marxisterna alltid har vetat – att de förödande problem som uppstår ur kapitalismen inte kan lösas inom systemets ramar.
Fascismen syns vid horisonten
Det verkar som om kapitalismens brutala verklighet i Latinamerika har lett till att stora mängder människor har börjat utveckla den enda möjliga lösningen, nämligen socialism och ett slut på exploatering. Det återstår att se om en stark socialistisk rörelse under ledning av kommunistiska partier kommer att uppstå i andra regioner, i synnerhet i Europa och USA. Om detta inte sker kan vi förväntar oss fortsatt utveckling av den nya och högre formen av fascism som har vuxit fram tillsammans med kapitalismens 40-åriga kris.
Två huvuddrag i fascismen som historiskt fenomen har varit avskaffandet av den borgerliga demokratin samt en ännu högre nivå av integrering mellan kapitalet och staten. Ramen för fascismen är redan institutionaliserad i den Europeiska Unionens supranationella, odemokratiska struktur. I USA har grundlagen i stort sett blivit åsidosatt av Bushregimen och dess föregångare och det finns inga tecken på att Obama siktar på att återställa den.
På 1920- och 3o-talet lyckades fascisterna bevara kapitalismen och främja imperialismen genom att sänka arbetarklassens köpkraft, inte genom att höja den. Statlig terror var huvudtekniken och denna ligger till hands för överklassen i Europa och USA.
Kommunistpartierna i Öst- och Västeuropa, inklusive Ryssland, måste vara beredda att inte bara fortsätta sin traditionella kamp mot kapitalismen utan också att mobilisera arbetarklassen för att ännu en gång besegra fascismen.
Peter Cohen