Insändare

Mobbning

Nästan varje gång jag skriver en insändare eller debattinlägg är det 3-4 personer som hör av sig och berättar om vuxenmobbning eller om hur människor på annat sätt misshandlas psykiskt i vårt samhälle. Vad gäller mobbning är t.o.m mina barn medvetna om att det är mobbaren, som borde byta skola och inte den som blir utsatt. Men i vuxenvärlden är det oftast så, trots att mobbning är straffbart, att den utsatte tvingas till långtidssjukskrivning och till slut lämna sitt jobb, medan arbetsledare blir kvar på sina jobb. De till och med befordras och hamnar ofta på skolkontorens skyddade verkstad. En del blir dessutom själva långtidssjukskrivna som när “svinhugg går igen”.

Det finns rätt mycket forskning om vuxenmobbning, som kommunernas verksamhetschefer, försäkringskassan och landstinget verkar vara dåligt insatta i. Vuxenmobbningen är något som återkommer i självmordsstatistiken, när folk inte längre orkar ta emot trakasserier och kränkande särbehandling. Frågan om personen funderat på självmord är också en av de återkommande frågorna i psykoterapeuternas utredning, när arbetsgivaren erbjuder psykoterapi, för att få den anställde att kunna återkomma till jobbet.

En annan återkommande fråga är hur jag vågar skriva under eget namn. Mitt svar är att jag inte alltid vågar. Detta visar mycket på debattklimatet i det “Demokratiska Sverige”. Som det ser ut verkar det som om jag inte kommer att kunna få jobb i min egen hemkommun, där mina studier och 25-åriga arbetslivserfarenhet inte värderas annat än med begynnelselönen för obehöriga lärare 98,18 kr/tim när jag är ute och vikarierar. Detta gör att jag går i förlust trots glädjen att få ett jobb eftersom mellanskillnaden mellan lönen och a-kassans 85 kr/tim inte ens räcker till bussbiljetten tur och retur = 32 kr. Detta har Lärarförbundet försökt ta upp, men inget händer. Folk med “vanliga” jobb är förundrade. Varken bland byggnadsjobbare, järnverksarbetare, grafiker eller andra yrkeskategorier finns något som kallas vikariat.
Det som är värst eller tryggt att veta är att jag inte är ensam.

I NSD den 11/2 berättar Olov Abrahamsson “Historien om Bryggar-Anna”, en kvinnlig agitator, som betytt mycket för arbetarrörelsens utveckling.
Var finns vår tids agitatorer, som tar upp människornas sociala problem och gör markeringar mot den fortgående politiken där “människor hamnar mellan stolarna”.
Missnöjet mot socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet, drog människor till moderaterna. Andra tog steget fullt ut och röstade på Sverigedemokraterna och dras nu med i främlingsfientliga strömningar. Olov Andersson påminner om vikten av att arbetarrörelsen håller fast vid sina ideal och engagerar sig i vanliga människors vardagsbekymmer.
Det måste vara viktigare att arbeta för Människans Herravälde istället för Privategendomens Herravälde.

Bror Kajsajuntti
arbetslös lärare i Luleå