Vad vill Vänsterpartiet

I juni månad 2007 kontaktade Berit Dahlström SKP:s particentral. Berit Dahlström är sekreterare i EU-parlamentets partigrupp för de röda och gröna partierna GUE/NGL. En partigrupp som består av dels de europeiska kommunistiska partierna med säte i parlamentet samt de småborgerliga vänsterpartierna av Vänsterpartiets modell.
Berit Dahlström förklarade för SKP:s particentral att hon som sekreterare i partigruppen GUE/NGL hade viktig information om EU, arbetsrätten och hotet mot den svenska modellen, en information som Vänsterpartiet i Sverige hade stora svårigheter att nå ut med till de fackliga organisationerna och då i synnerhet till Byggnads medlemmar. Berit Dahlström ville därför ha hjälp av SKP för att nå Byggnads medlemmar.
Sveriges Kommunistiska Parti som är ett öppet och levande parti fritt från dogmatism och sekterism förklarade sig villig att hjälpa till.

Genom SKP:s particentral etablerades kontakt med SKP- medlemmar som har ledande befattningar inom Byggnadsarbetareförbundet. Vid dessa direktkontakter skickade Berit Dahlström information till SKP-medlemmar verksamma inom Byggnads samt beslutade man att vidare kontakter skulle ske via Vänsterpartiet i Sverige. Vilket också skedde.

Vidare kom man överens om att kunskaperna om EU, arbetsrätten och hotet mot den svenska modellen är begränsad på arbetsplatserna. Det vore därför önskvärt att innan en bred kampanj i dessa frågor drogs igång så skulle den ledande kadern först erbjudas en utbildning i dessa frågor.
Vid dessa kontakter mellan SKP och Vänsterpartiet kom man överens om att frågan inte bara gäller Byggnads utan hela arbetsmarknaden. Därför beslutades att fackföreningsmedlemmar utanför Byggnads också skulle inbjudas.
Man kom överens om att i januari/februari 2008 arrangera ett seminarium där någon EU- parlamentariker från Vänsterpartiet skulle medverka för att med sin direktinformation delge fackföreningsfolket sina erfarenheter och kunskaper. Denna handlingslinje spikades månadsskiftet september/oktober 2007.

I mitten av december 2007 meddelade Vänsterpartiet att det inte blir något seminarium.

Skälet till detta var dels ekonomiskt samt att Vänsterpartiet just nu är upptagna med att organisera om sitt partikansli på Kungsgatan 84 i Stockholm.

Detta är naturligtvis rent nonsens. Det är ju ingen direkt hemlighet att de ersättningar som delas ut till EU- parlamentets ledamöter för att delta på möten i sina hemländer är synnerligen generösa för att inte säga rent groteska. Vidare är det väl knappast troligt att Vänsterpartiets omorganisering av sitt kansli skulle förhindra ett seminarium. SKP förfogar över lokaler i Stockholm som skulle kunna användas utan kostnad.

Skälet är naturligtvis att Vänsterpartiets ledning i Sverige har fått kalla fötter vid tanken på att vistas en hel dag i samma lokaler som kommunistiska fackföreningsmän och kvinnor.

Däremot så anser de uppenbarligen att det är helt okey att delta i samma partigrupp som kommunister bara det inte sker på svensk mark och svenska TV-soffor. Kan den principlösa opportunismen få en bättre och tydligare beskrivning.
Genom vänsterpartiets småborgerliga opportunism har nu partiet valt att helt ställa sig på sidan om den EU-kritiska diskussion som pågår inom de fackliga leden och då inte minst inom Byggnads där Vänsterpartiets inflytande och medverkan inte finns.

Detta blir både anmärkningsvärt och tragiskt då man betänker den dom som EG- domstolen nyligen presenterade i det s.k. Waxholmsmålet. En dom som slog fast att när utländsk arbetskraft anlitas i Sverige så har Byggnads bara rätt att förhandla om deras löner och ingenting annat. Lönerna slog EG-domstolen fast att de skall vara minsta utbetalningsnivå.
Det innebär att lönedumpningen är ett faktum samt att den svenska byggbranschen kommer att bestå av ett A- och ett B- lag. Vidare slog domstolen fast att arbetsmiljö, försäkringar vid sjukdom och olycksfall, semester och arbetstider inte är något som svenska Byggnads har med att göra.

I detta läge väljer Vänsterpartiet att ställa sig vid sidan om klasskampen därför att man är livrädd för att vistas i samma lokaler som kommunister i Sverige.
Skall man skratta eller gråta.
Lars Lundberg