Nästan 100 år med 8 mars – Kvinnor alltjämt diskriminerade

1910 beslutade den socialistiska kvinnorörelsens Andra Internationella konferens i Köpenhamn att varje år fira den 8 mars som Internationella kvinnodagen. Att uppmärksamma kvinnornas situation på en särskild dag skulle vara ett instrument i kampen för kvinnornas likaberättigande i samhället. Med sin paroll ”Kamp för fred och kvinnornas rättigheter” underströk de att de tog del i de stora samhällsfrågorna – kampen för freden. Med sin uttalade målsättning att övervinna det kapitalistiska profitsamhället och upprätta en socialistisk samhällsordning tillfogade de den existerande borgerliga kvinnorörelsen ett grundläggande klassmässigt perspektiv. Den socialistiska kvinnorörelsen har aldrig sett männen som sin fiende, utan alltid som sin bundsförvant.

8 mars har nu firats i nästan 100 år. Från att endast uppmärksammas av socialistiska krafter har kvinnodagen numera fått status i mycket bredare kretsar. Debatten om kvinnornas situation och rättigheter har blivit ett av de ständigt diskuterade samhällsämnena. Det är uppenbart att kampen för fred och kvinnornas rättigheter idag är lika angelägen som i början av förra seklet.
Naturligtvis har det i Sverige och de flesta andra länder i världen hänt mycket när vi jämför kvinnornas situation idag med läget 1910. Grundläggande borgerligt-demokratiska rättigheter omfattar idag också kvinnornas. Men inbäddat i det rådande klassamhället och den globaliserade kapitalmakten fortlever också kvinnoförtryck och kvinnornas diskriminering.

Löner
I dagens Sverige ökar inkomstklyftan mellan könen. Mäns löner ökar snabbare än kvinnors. Det visar Statistiska Centralbyråns (SCB) inkomststatistik.
Den sammanlagda förvärvsinkomsten ökade 2006 med 3,8 procent. För kvinnor ökade inkomsterna med 3,7 procent, medan männens inkomster ökade med 3,9 procent. Också året innan hade män en större inkomstökning än kvinnor.
Enligt SCBs statistik för 2006 var medelinkomsten för en svensk 20 år eller äldre 227 000 kronor. Skillnaden i inkomsten mellan män och kvinnor är stor – genomsnittsinkomsten för en kvinna var 190 400 kronor och för en man 264 900 kronor. En del av skillnaden förklarar SCB med att kvinnor oftare arbetar deltid, vilket i sin tur beror på att kvinnorna fortfarande bär betydligt större ansvar för barnen än deras fäder.

Inom staten tjänar män i genomsnitt 3 700 kronor mer än kvinnor. 2006 var lönerna för kvinnor i staten 94 procent av männens, om hänsyn tas till olika yrken och utbildning.

Den genomsnittliga månadslönen för hela arbetsmarknaden var 25 000 kronor. För kvinnor låg den på 22 800 kronor och för män på 27 100. Det betyder att kvinnors lön var endast 84 procent av mäns.
Löneskillnaden mellan kvinnor och män varierade mellan samhällets sektorer. Den var högst inom den privata sektorn och lägst inom kommunerna.
Statistiken visar också att den så kallade lönespridningen, alltså löneklyftorna, har ökat och att den är störst inom den privata sektorn. Främst beror lönespridningen på att skillnaderna blivit större mellan höginkomsttagare och medelinkomsttagare. Skillnaderna mellan medel- och låginkomsttagare har däremot inte ändrats så mycket. Med tanke på att en betydligt större andel av de högsta befattningarna innehas av män är detta både ett klass- och ett könsproblem.

Tusentals anställda får mer i lön sedan JämO i den s k Miljongranskningen tvingat arbetsgivarna att göra korrekta lönekartläggningar. Hittills har man hittat osakliga löneskillnader som motsvarar 40 miljoner kronor per år.
JämOs lönekartläggning år 2007 hos ett antal statliga och privata arbetsgivare med totalt en miljon anställda omfattade 292 företag. Knappt en av tio uppfyllde lagens krav om korrekta kartläggningar och handlingsplaner för jämställda löner när granskningen startade.

Granskningen visade att det också finns sakliga löneskillnader, som till exempel bygger på skillnader i kompetens, position och erfarenhet mellan män och kvinnor.
– Men att det finns sakliga skäl för löneskillnader innebär inte att lönerna är jämställda, det är snarare uttryck för kvinnors och mäns olika villkor på arbetsmarknaden, kommenterar jämställdhetsombudsman Anne-Marie Bergström i ett pressmeddelande.

Många av dessa fakta kommer vi att höra från olika håll denna 8 mars. Nuförtiden är nästan alla överens om att det är fel att kvinnor har lägre lön än män. Man kan fråga vem som helst, statsministern eller finansministern, den egna grannen eller direktörerna i Svenskt Näringsliv, facket eller någon känd manschauvinist. Det finns ingen som vågar försvara löneskillnader mellan könen. Det kan lätt väcka intrycket att vi är på god väg.
Men sanningen är att löneklyftan mellan kvinnor och män inte har minskat under de senaste 15 åren. Att säga sig vara emot strukturell lönediskriminering är uppenbarligen en helt annan sak än att agera för förändring.. I vissa kvinnodominerade yrken är lönen så låg att det är omöjligt att försörja sig själv – och än mindre ett eller två barn. Lägstalönen för Kommunal till exempel är 13 800 kronor i månaden för heltidsarbete – före skatt.
Låga kvinnolöner gör att kvinnor tar ut föräldraledighet eller går ned till deltid. Och så har de sämre ekonomi och sämre pensionsutsikter – trots att de arbetar lika mycket som männen. Problemet är bara att en stor del av deras arbete är obetalt.
I dagens samhälle framstår det inte som självklart att en kvinna ska kunna försörja sig själv,  trots att svenska kvinnor förvärvsarbetar mest i världen. Och trots att kvinnor som grupp tjänar mindre pengar än män försörjer de i genomsnitt 1,4 fler personer.

Ohälsa
Den grupp som mår sämst i det svenska samhället är unga kvinnor, framför allt de som är födda utanför Europa. Enligt Folkhälsorapport 2007 är det unga kvinnor som oftast söker hjälp i vården. Varannan känner sig nedstämd och orolig. Självmordsförsöken bland unga kvinnor ökar. Mellan fem och sex procent av dem uppger i en undersökning att de lider av svår ångest.
Yvonne Forsell, docent vid Centrum för folkhälsa inom Stockholms läns landsting, som har skrivit rapporten, visar på att avgörande faktorer för de unga kvinnornas ohälsa är svårigheten att komma in på arbets- och bostads marknaden. Hon påpekar också att formella nätverk av vuxna har avtagit sedan mitten av 1990-talet.
Det är tydligt att ökande marknadstänkande och individualiseringen, som under det senaste decenniet trängt undan kollektiva lösningar och solidarisk gemenskap, har direkt negativa följder för folkhälsan och särskilt kvinnor.
Forsells rapport visar att ohälsan har ett direkt samband med arbetslöshet. Personer som inte mår bra är mycket oftare arbetslösa eller har osäkrare anställningar. De har också i större utsträckning än andra upplevt konflikter. Och de har sämre löneutveckling än andra.

Man kan sammanfatta rapporten med den självklara slutsatsen: Arbetslöshet, social otrygghet, utanförskap och fattigdom skapar sjukdom.
Regeringen Reinfelds idoga åtgärder för att ytterligare urholka den sociala tryggheten, att försämra villkoren för de svagaste i samhället, att tvinga sjuka ut i arbete och att ersätta gemensamma solidariska lösningar med ”den enskildes ansvar” på privata marknader kommer med all säkerhet att uppnå en effekt: nämligen att ohälsan ökar ytterligare.
Högeralliansens politik slår extra hårt mot kvinnor, eftersom de i stor utsträckning arbetar i låglönebranscherna eller inom den offentliga sektorn. Det offentliga både i stat och kommuner är utsatt för hårda nedskärningar. De sparkade drabbas genom gravt försämrad ekonomi och otrygghet, och de som har kvar sin anställning genom en extrem arbetsbelastning.

Den borgerliga Alliansen skryter med sin ”arbetslinje”. Men faktum är: Antalet långtidsarbetslösa ökar. Trots att fler får jobb var vid årsskiftet antalet personer som varit arbetslösa längre än två år fler nu än för ett år sedan. Det framgår av AMS verksamhetsstatistik.
Antalet långtidsarbetslösa låg på ungefär samma nivå som ett år tidigare. Men när det gäller långtidsinskrivna, det vill säga de som varit utan jobb eller omfattats av program i minst två år, har antalet ökat under den senaste tiden.

I slutet av vecka 46 fanns drygt 35 600 långtidsinskrivna– 460 fler än motsvarande vecka 2006. Både bland kvinnor, sökande från 55 år och bland funktionshindrade var då antalet långtidsinskrivna fler än ett år tidigare, berättar tidningen Arbetsmarknaden.
Kvinnornas situation återspeglar att regeringen har satsat på tre avgörande grepp i sitt systemskifte:
Det första är förändringarna på arbetsmarknaden med nya regler för a-kassa och socialförsäkringar, nedläggningen av Arbetslivsinstitutet och nedskärningar inom Arbetsmiljöverket. Möjligheterna att få gehör i kampen mot dålig arbetsmiljö har krympt. A-kassorna har förlorat 300.000 medlemmar och 100.000 har lämnat facket – det är resultatet efter ett år med den borgerliga regeringen.
Det andra är privatiseringen och utförsäljningen av offentlig egendom. Välskötta statliga företag reas ut. Sjukvården, både akutsjukhus och primärvård, säljs ut. I många kommuner ska allt som inte är myndighetsutövning privatiseras. Äldreboenden, skolor, fritidsgårdar, boenden och sysselsättning för vårdbehövande ‑ allt ska bli vinstdrivande affärsverksamhet.
Det tredje är nedskärningar av välfärden, som finansierar skattesänkningar framför allt till dem med höga inkomster. Den enskilde ska behålla mer själv och de som har mest får behålla mest. Den solidariska omfördelningen via skatten till gemensam välfärd ska minska, vilket innebär att klyftorna i samhället ökar i snabb takt. Att bli rik har blivit ett honnörsord för regeringen, vilket näringsminister och tillika centerledaren Maud Olofsson inte tillräckligt ofta kan betona. Det hon glömmer att berätta är att det alltid måste finnas fattiga som betalar de rikas vinster. Förebilden verkar vara USA – vilket bara understryker att det inte räcker med att vara kvinna för att inta rätt position, utan man måste också ha rätt klassperspektiv. Det kan knappast bättre illustreras av att regeringen samtidigt inför riktat stöd för hushållsnära tjänster till de välbeställda.
Systemskiftet följer Svenskt Näringslivs långtidsutredning från november 2007. Här finns kraven på förändringarna på arbetsmarknaden. Här slås fast att allt som inte är myndighetsutövning ska privatiseras. Man har beräknat att det ger nya marknader på 200 till 250 miljarder kronor för vinstdrivande verksamhet. Här sägs också öppet att delar av Försäkringskassan ska konkurrensutsättas. Arbetsgivarna ska kunna välja att placera sjukpenningdelen hos privata försäkringsbolag i stället för den gemensamma socialförsäkringen. Vidare föreslås att högskolor och universitet ska privatiseras och studenterna ska betala studieavgifter. I klartext står det att vården ska betalas med privata försäkringar, utöver en viss grundtrygghet som ska finansieras över skatten. Men mer vård ska kunna köpas för den som har råd.
För dem som saknar tillräckligt tjock plånbok återstår däremot allt större insatser inom familjen, för vården av de gamla eller beroende av välgörenhet i stället för sociala rättigheter. Vem är det som drar här det tyngsta lasset? Kvinnorna!
Alliansen håller på att genomföra Svensk Näringslivs program. Vid en förväntad valförlust 2010 vill de lämna efter sig ett Sverige som är förändrat i grunden.
Inom fackföreningsrörelsen finns en begynnande rörelse mot denna politik. Men ännu är protesterna mot försämringarna på arbetsmarknaden och av den gemensamma välfärden alldeles för svaga.
Här måste inte minst vi kvinnor höja rösten mycket starkare, både inom våra fackförbund och i alla de sociala nätverk och organisationer där vi är aktiva.

Facket
Krav att främja kvinnornas jämställdhet måste ha en självklar plats inom den fackliga rörelsen, och det inte bara i ord utan i handling! Inom olika förbund formuleras kravet att det ska vara möjligt för alla, oavsett ålder och om man har familj eller inte att kunna förena yrkesliv och privatliv. Kravet är att arbetsorganisation och anställningsvillkor, däribland arbetstidsfrågor, ska ses över för att bland annat föräldrar ska kunna kombinera yrkes- och privatliv. Syftet är också att kvinnors utvecklings- och karriärmöjligheter ska främjas. Detta är mycket viktiga frågor i en tid då arbetsköparna på löpande band sätter MBL (Medbestämmandelagen) ur spel och anser sig ha rätten att beordra kvälls- och helgarbete efter behag utan kompensation för de anställda.

Slutsats
Så vems ansvar är det att kvinnor fortfarandediskrimineras? Männens? Arbetsgivarnas? Fackets? Politiska makthavares? Mansdominerade yrkesgrupper som inte vill stå tillbaka i löneförhandlingarna? Chefer som värderar mäns arbete högre? Kvinnor som går ner i tid?
Ingen i samhället kan svära sig fri från ansvar. Men avgörande är den ekonomiska makten och inflytandet över fördelningen av pengarna, pengar till anständiga löner och till välfärden och fler anställda inom den sociala sektorn. Näringslivet kommer inte frivilligt att bjuda på dess pengar, näringslivet, kapitalet, vill roffa åt sig så mycket vinst som mögligt. I denna strävan har den regeringens fulla stöd.

Så återstår det för kvinnor och män tillsammans, inom facket och andra sociala och politiska organisationer, på arbetsplatser och i familjen att göra handling av alla fakta och löften som 8 mars-firandet innebär.