Som representant
för Sveriges Kommunistiska Parti skulle jag vilja tacka Vitrysslands KP,
Rysslands KP och alla som planerat, arbetat för och organiserat denna konferens
för att erbjuda oss en möjlighet till samarbete. Det årliga
mötet är en händelse som har vuxit i betydelse från år
till år och vi ska även framöver samarbeta för dess tillväxt.
Vi skulle vilja närma oss temat "läxor att lära av den Ryska Revolutionen" från vårt specifika perspektiv - betydelsen av Sovjetunionens existens och demontering samt dess påverkan för Sveriges arbetareklass.
Från det ögonblick år 1921, när de antirevolutionära styrkorna som utgjordes av fjorton nationer var tvingade att dra tillbaka sina trupper från världens första socialistiska land, blev utvecklingen i Sovjetunionen en viktig komponent i den svenska klasskampen.
Den första betydande förändringen resulterade i en splittring av Sveriges socialdemokratiska rörelse, när Kommunisterna inom denna bildade Sveriges Kommunistiska Parti. Ledarskapet i det nya Socialdemokratiska partiet stod då inför en belägenhet som har fortlevt alltsedan dess. Å ena sidan försöker de att ta plats som arbetareklassens förkämpe, vilket förbinder dem att föreslå och stödja handlingar som i största allmänhet är progressiva. Å andra sidan, måste de som mellanhand mellan den styrande klassen och arbetare oavbrutet stödja arbetsköparnas krav på mer måttlighet, ofta i form av mer återhållsamhet vid löneförhandlingar.
Med varje framsteg i Sovjetunionen, i termer av rättigheter för arbetare, allmän utbildning och sjukvård, till ersättning vid pension, blev Socialdemokraternas uppgift alltmer komplicerad.
En av våra äldre medlemmar arbetade i många år som elektriker inom varvsindustrin, där han också var mycket aktiv inom fackföreningsrörelsen. Han har berättat att varhelst fackförenings - och företagsrepresentanter satt sig ned för att förhandla, så satt där också en osynlig person vid bordet. En osynlig person som kom från Moskva och vars närvaro alla de andra vid mötet kunde känna trycket från.
De svenska socialdemokraternas ideologiska krumbukter under 1920 och 1930- talen var minst sagt extrema. Som exempel kan nämnas när de mer radikala medlemmarna i mitten av 20- talet krävde en reform av det svenska skolsystemet, som skulle omfatta en undervisning i historia som arbetarklassens historia, inte som en följd av monarker och s.k. "stora män", i synnerhet p.g.a. att arbetarklassen hade segrat på andra sidan av Östersjön.
Frågan ställdes på sin spets vid ett av Socialdemokraternas årliga möten i slutet av decenniet. Partiets ledare kungjorde att de inte kunde stödja en förändring emedan det skulle vara oklokt att "politisera" historieundervisningen. När man påpekade att ämnet redan var politiserat, i och med att barn undervisades i historia från bourgeoisiens perspektiv, blev svaret som vanligt - "Det är någonting helt annat".
För att undvika en smärtsam konflikt och möjlig splittring, stödde partiledningen samtidigt de svenska arbetarnas krav på större ekonomiska rättigheter, återigen med ett öga på den utveckling som ägde rum i Sovjetunionen. Samma år samtyckte Socialdemokraterna till arbetsköparnas krav på att strejker skulle förbjudas under en avtalsperiod.
På den internationella fronten, under 1930-talet var Socialdemokraterna snabba med att värdesätta de fascistiska staternas roll som ett hot mot kommunismen och de tvekade inte att skapa relationer med dessa krafter, som såg ut som de troliga vinnarna. När unga svenska kommunister åkte till Spanien för att frivilligt kämpa för Republiken mot fascismens styrkor, förklarade den svenska socialdemokratiska regeringen dem som kriminella och hotades dem med fängelse när de senare skulle återvända till Sverige. När däremot unga svenska fascister några år senare åkte till Finland för att kriga för General Mannerheim mot Sovjetunionen, blev de faktiskt hjälteförklarade.
Det var just övertygelsen om att Sovjet inte skulle överleva en beväpnad attack som ledde socialdemokraterna till att fullfölja en kurs som var positivt inställd till Hitlers regering. Detta inkluderade ett samarbete för att utveckla fältartilleri och u-båtar samt den svenska ett officiellt besök till Hitlers 50-årsdag fest av den svenska öb tillsammans med chefer för armén och flottan.
På inrikesplanet kämpade socialdemokraterna desperat mot Sveriges Kommunistiska Parti och dess allierade i Moskva. De gick till offensiv nästan omedelbart efter den 22 juni 1941, när Tyskland angrep Sovjetunionen. Tusentals svenska kommunister internerades i koncentrationsläger, i norra Sverige. En speciell förordning förbjöd distribution av Kommunistpartiets tidningar från att kunna sändas med post. Likaså expedierades svenska örlogsfartyg för att skydda järnmalmstransporter till Tyskland mot de allierades flygattacker.
Men atmosfären i Sverige började förändras efter händelserna i Stalingrad, vintern 1942-43 och efter slaget vid Kursk i augusti 1943, då socialdemokraterna insåg att Europa efter kriget kanske inte skulle likna deras tidigare förväntningar.
Bourgeoisiens och småborgarnas stöd till fascismen uttrycktes kanske bäst av Ingmar Bergman i sina memoarer, Laterna Magica, Norstedts förlag, Stockholm 1987: "Jag älskade Adolf Hitler. Jag var på Hitlers sida i många år, jublande över hans segrar och sörjande efter hans nederlag" Bergman var troligen otröstlig när Röda armén intog Berlin. Kring detta uttalande har det aldrig varit någon seriös diskussion i svensk massmedia.
Kring tiden efter 2a Världskriget
Efter fascismens
nederlag befann sig de svenska socialdemokraterna i en mycket besvärlig
situation. Sovjetunionen sågs av majoriteten inom den svenska arbetarklassen
som innehavare en modell för social rättvisa och ett försvar
i kampen mot den imperialistiska aggressionen, medan Sveriges KP växte
sig starkt.
Sovjet snabba återhämtande efter kriget var ett imponerande exempel på vad som kunde åstadkommas av en s.k. "plan- ekonomi" , vilket låg i stark kontrast till de tillkortakommanden som fortlevde i Sverige under hela 1940-talet. Glöm inte att Sovjetunionen efter 1945 var det första av de stridande länderna som avskaffade matransoneringen.
Beveridgekommissionens rapport som publicerades i Storbritannien 1942 var en viktig stimulans för socialdemokraterna. Beveridgeplanen hade utvecklats för att lösa akuta problem angående låg produktivitet, hög omsättning av arbetskraft och ogiltig frånvaro inom den brittiska industrin under 1930- talet. Beveridge föreslog ett socialt försäkringssystem som skulle finansieras av vinster från en högre produktivitet, med andra ord av arbetarna själva. Vid samma tid påpekade Lord Beveridge att sådant system skulle fungera som ett effektivt hinder mot mer långtgående krav från den militanta vänstern, vilket på ren svenska betyder: mot kommunisternas krav på en nationalisering av industrin - som i Sovjetunionen.
Hela utbyggnaden i efterkrigstid av sociala försäkringssystem och den offentliga sektorn i allmänhet inom Sverige och andra västeuropeiska länder, drevs med Sovjetunionen som måttstock och nödvändigheten härav att motverka inflytande från de inrikes kommunistiska partierna, genom att adoptera progressiva reformer.
Vid samma tid, fortsatte socialdemokraterna och den svenska överklassen att tjäna de imperialistiska styrkorna, som var nu under USA:s befäl. Men de var tvingade att vara mycket försiktiga i sina beskrivningar för att dölja sina spår. Tage Erlander var svensk premiärminister från 1946- 69. Han hade varit ansvarig för interneringen av svenska kommunister under kriget men var nu tvungen att ta på sig ett mycket vänligt och resonligt ansikte i relationer med Sovjetunionen. Så gjorde också Olof Palme, fastän han hade bidragit till att utveckla band mellan SÄPO och CIA, Mossad och den Västtyska Säkerhetspolisen.
Under socialdemokratiskt ledarskap samarbetade Sverige aktivt men i hemlighet med USA angående spionage och samverkan i ett eventuellt amerikanskt angrepp mot Sovjetunionen.
Krishantering och attacken på den offentliga sektorn
Kapitalismen är alltid i kris. Rötterna till den nuvarande kapitalistiska ekonomiska krisen kan spåras tillbaka till det tidiga 1970-talet, när tillväxttakten sjönk med 50% eller mer bland OECD- länderna och en förlängd stagnation inföll. Det bör noteras att tillväxttakten i de långt utvecklade kapitalistiska länderna har blivit allt mer vilseledande över de senaste 35 åren, emedan mer än hälften av BNP består av finansiella tjänster istället för industriell produktion.
Krishantering i Västeuropa började på allvar under det tidiga 1980- talet, när European Round Table of Industrialists (ERT) lanserades av svensken Per Gyllenhammar, som vid denna tid var VD för Volvo. ERT faktiskt formulerade stommen till Maastrichtavtalet och i det betonade att den snabba etableringen av EU var en sak av yttersta angelägenhet.
De s. k. analyser, som presenterades av ERT användes av socialdemokraterna i Sverige och de borgerliga partierna för att rättfärdiga det första preliminära försöket till att avveckla det svenska sociala försäkringssystemet och ta bort restriktionerna för det fria flödet av kapital.
Det var inte förrän 1991 när Gosplan och Gossnab avskaffades och den kriminella upplösningen av Sovjetunionen genomfördes, som arbetarklassen i Sverige började lida av allvarliga motgångar.
Dessa inkluderade inte endast den väldiga offensiv som innebar en privatisering och nedskärning av den offentliga sektorn, utan även ett öppet engagemang till imperialistiskt våld, inte minst i Jugoslavien. För närvarande tjänar svenska trupper under NATO- befäl i Afghanistan, vilket hade varit otänkbart för bara 25 år sedan.
Den svenska vapenindustrin levererar s.k. clusterbomber och andra massförstörelsevapen till USA;s militär, för att bland andra länder användas i Irak. Detta är ett brott mot svensk lag, som förbjuder försäljning av vapen till ett land som är involverat i beväpnad konflikt.
Det är ingen tvekan om att en majoritet av den svenska arbetarklassen är emot ett deltagande i imperialismens arméer. Två av tre svenskar är emot ett deltagande i NATO och runt 80% stöder neutralitetsprincipen. Under de senaste åren har ett antal framgångsrika antiimperialistiska demonstrationer arrangerats i Stockholm och i andra städer.
Liksom den blotta existensen av Sovjetunionen under efterkrigstiden sporrade den svenska arbetarklassen till att gå framåt, så har upplösningen av densamma tjänat det svenska kapitalets intresse, till nackdel för den svenska arbetarklassen
Över de senaste 25 åren har en ny och högre form av fascism framträtt, som i likhet med den tidigare innebär slutet för den klassiska borgerliga demokratin och den nationella suveräniteten. Detta har institutionaliserats i EU-strukturen och har i praktiken införts i USA, där den borgerliga konstitutionen ännu finns kvar, åtminstone på pappret.
Protest-
och antikrigsrörelser har vuxit snabbt i Sverige liksom i många andra
länder. De är ofta byggd på koalitioner mellan kommunister och
progressiva grupperingar. Dessa grupper har inte varit levnadskraftiga, till
stor del p.g.a. att den icke- eller anti- kommunistiska vänstern inte har
något politiskt program och ofta är anförda av personer med
ett svagt grepp om historiska realiteter.
Vi bevittnar också en massiv anti-kommunistisk propagandakampanj, som är mer hysterisk än någonsin tidigare. I denna kampanj spelar socialdemokraterna en av huvudrollerna, nationellt och internationellt. Syftet med denna propaganda är uppenbar - Sovjetunionen måste misskrediteras, om och om igen, långt efter år 1991, när kommunismen dödförklarades. Förklaringen ligger i att de människor som insett att socialism är det enda livsdugliga alternativet till den nuvarande katastrofala situationen ständigt ökar i antal.
Vi är övertygade om att en av de livsviktiga lektioner som kan läras från skapandet av Sovjetunionen och och från följder av dess nedmontering, är att ett starkt och dynamiskt Marxist-Leninistiskt parti är en förutsättning för en sann strävan fram till Socialismen.
Oktoberrevolutionen lever än!
