Den sista av Sveriges riktigt stora proletärförfattare Fred Eriksson
i Storvik har vid 92 års ålder i juni i år för alltid
lagt tillbaka sin blyerts penna.
Fred Eriksson föddes på julafton 1914 i Nedergården i Håtuna
socken utanför Sigtuna. Fred föddes som nummer fyra i en syskonskara
på 15 i en statarlänga. Något som kom att prägla hela
hans liv.
Kronjuvelen i Fred Eriksson litterära mästerverk anses vara hans roman
Maria vara som utkom 1978 på Arbetarkulturs förlag. I romanen Maria
beskriver Fred sin mors liv. Ett liv med de enorma umbäranden det innebar
att vara statarhustru. Ett liv som var en ständig kamp för att hålla
den ständigt växande barnaskaran hela, rena och mätta. Fred beskriver
på ett fullständigt mästerligt sätt vad det innebar för
en statarhustru att från morgon till kväll kämpa mot svältens
grinande ansikte utanför köksdörren.
Maria blev den första i en trilogi, följd av romanen Björn där
Fred beskriver sin fars liv. Ett liv bestående av ett ständigt slit
hos snåla bönder och hur det påverkade hans far som människa.
Björn hade ekonomiskt ansvar för en ständigt växande familj
som trängdes i en statarlänga på 38 kvadratmeter. När fadern
kom hem efter omänskligt långa arbetsdagar var han totalt utsliten
och måste vila för att orka med morgondagen. Det gav upphov till
att hans humör ständigt försämrades.
I den sista delen i trilogin, Pojken, beskriver Fred hur han själv upplevde
sin barndom med ständig brist på livets alla förnödenheter.
Med all rätt har Fred Eriksson blivit jämförd med de andra storheterna inom proletärkulturen såsom Ivar Lo och Jan Fridegård. Men till skillnad från dessa har Fred Eriksson aldrig accepterats av den borgerliga kultureliten trots hans många litterära mästerverk. Det beror sannolikt på att Ivar Lo med flera beskriver statarlivets och fabriksarbetarlivets eländen men när det gäller synen på det framtida demokratiska och jämlika samhället blir Fred Erikssons hållning en annan. Där Ivar Lo, Fridegård och andra är vaga och lite utopiska i framtidsversionen är Fred Eriksson absolut och konkret. För Fred Eriksson var marxismen-leninismen och den proletära internationalismen icke förhandlingsbara.
Fred anslöt sig i tidiga år till vårt parti och företrädde
kommunisterna först kommunalt i Storvik och sedan i och med kommunsammanslagningarna
i Sandvikens kommun.
Sitt arbetsliv tillbringade Fred som anställd hos SJ och när han pensionerades
var han stationsföreståndare i Storvik.
Rent privat kunde man nästan uppleva Fred som lite fåordig och blyg,
men så var han ju i grund och botten en skrivande människa. Fred
berättade att han skrev alltid sina romaner med blyertspenna. Första
skrev han ett stycke, sedan suddade han och så pågick processen
tills han var nöjd.
För Fred Eriksson var det fullständigt naturligt och självklart
att hans böcker skulle ges ut på kommunisternas förlag Arbetarkultur.
När så dåvarande vpk började degenereras till ett vänsteropportuniskt
parti kände sig Fred tvungen att byta förlag och gav följaktligen
ut sin roman Bättre begagnad på Frams förlag. I den romanen
beskriver Fred den framtidstro och hopp som präglade arbetarklassen på
50 och 60 talet och vars kvitto var att även en arbetare kunde börja
fantisera om att köpa en bil.
Fred berättade för mig att när opportunisterna inom vänsterpartiet beslutade sig för att upphöra med förlagsverksamheten och lägga ned bokförlaget Arbetarkultur blev han rädd att de politiska stollarna som styr vänsterpartiet skulle köra det befintliga boklagret till pappersåtervinningen. Enda sättet som Fred kunde komma på för att förhindra en sådan tragedi var att han själv köpte upp hela lagret vilket han också gjorde.
Fred Eriksson gav ut 13 romaner och en barnbok. På senare tid skrev han
helst dikter.
Fred har nu lämnat sina barn, barnbarn, partikamrater och litteraturälskare
men hans livsgärning har placerat honom bland de odödliga.
Lars Lundberg
Fred Eriksson
Bättre begagnad
130 kr + porto
FRAM bokförlag
Beställning: fram@skp.se eller 08-580 148 90