Marita Stafs bok BIGMAS BARNBARN
Välkommen till min värld, en värld man ofta försöker
förstå. Där du lever i en tre gånger två meter stor
bur, tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan och trehundra sextiofem
dagar om året. Det spelar ingen roll vad jag säger eller hur mycket
jag försöker förklara, jag kan ändå aldrig till fullo
få dig att begripa, hur en dag i mitt liv ser ut.
För att kunna erfara och föreställa sig det hela räcker
det inte med att delta i tjugofyra timmar eller sju dagar. Det skulle vara att
förenkla upplevelsen. För att få en totalbild måste du
gå in i min värld. Gå in i buren. Dörren smäller
igen hårt bakom dig (ingenting stängs här utan att det smäller).
Vakten vänder sig till dig och säger: Vad tycker du om ditt nya hem,
där du kommer att tillbringa tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar, tolv
månader om året tills vi är klara att döda dig och ta
resterna av det liv du har kvar ifrån dig. Då och bara då
kan du förstå min existens. Där man sitter på en tunn
madrass, på en säng av järn i en liten bur och försöker
fly genom en vision av hopp. Där finns ingen avskildhet, frid eller stillhet.
Detta finns bara som ett ögonblick i tiden. Jag existerar i en värld
där sekunder blir minuter, minuter blir timmar och timmar dagar, där
varje dag är likadan som den förra. Tiden går och står
ändå helt stilla.
I min värld sammansmälter dagar till veckor, veckor till månader
och månader till år.
Bara namnen och ansiktena på vakter och fångar förändras,
allt annat är likadant.
Välkommen till min värld, det är i den världen jag existerar,
dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter
år. Ingen kan kalla detta ett liv. Det är mera en existens i en liten
bur i ett litet fängelse i en liten del av världen, en värld
som snurrar runt med tusentals mil i timman runt en stor sol, i ett stort universum,
i en stor vintergata, som ingen heller riktigt förstår. Precis som
du inte riktigt kan förstå min värld. Min värld ändras
med teknologin och är fortfarande ändå den samma.
Fängslad i en tre gånger två meter bur dag in och dag ut lämnad
med mina minnen, fler dåliga än bra, fler sorgliga än lyckliga.
Livet har gett mig mycket lidande, hjärtesorg och smärta.
Jag sitter fast på ett ställe i tiden med ingenting annat än
minnet av mitt förflutna och försöker leva med det så bra
som jag möjligtvis kan.
Ja, välkommen till min värld, även om jag har delat dessa tankar
med dig, kan du inte föreställa dig min värld. Du kan fortfarande
inte och kan kanske aldrig till fullo förstå min situation, mitt
liv och min existens. Det är ingen idé att försöka, det
kommer bara inte att gå. Ändå säger jag, Välkommen
till min värld, en värld få känner till och ännu färre
begriper.
Det är inledningen på Marita Stafs bok BIGMAS BARNBARN. Den har
getts ut i Holland och försäljningen går kanonbra enligt Marita.
Alla bokförlag här i Sverige är ännu inte tillfrågade
och vi får väl bara hålla tummarna för att den kommer
i tryck. Marita har haft ett unikt tillfälle att komma innanför murarna
på det beryktade fängelset Florida State Prison, inte utan svårigheter,
kan tilläggas.
Hon skildrar den dödsdömde Ronnies barndom, hans brottsliga bana och
hans tid i fängelset.
Skildringen är klar och enkel och saknar sentimentalitet.
Men i fängelseskildringen kommer det fram ruskiga detaljer om tortyrliknande
misshandel och till och med ett grymt mord på en fånge utfört
av vakterna. Dessa blev givetvis frikända. Anhöriga har vid upprepade
tillfällen framfört sina klagomål till ansvariga men förgäves.
I Jeb Bush fängelser i Florida tillåts vakterna borde tortera och
mörda fångarna.
Florida State Prison är slutstationen för Floridas fångar.
Det är det strängaste, dystraste, mest fängelseliknande fängelset
i staten. Ett trädlöst, vindpinat läger i metall och cement .
I innandömet hos Florida State Prison ligger Q-flygeln. Ett fängelse
i fängelset.
Ingen att prata med och bara den solida ståldörren att titta på...som
att bo i en likkista. Ingenting att läsa, inga besök, ingen aktivitet
och inte få gå ut.
Ibland tre “måltider” om dagen - en limpa eller ett bröd
med imiterad ost med inbakade morötter och ett glas vatten .Inga fönster,
ingen bris, ingen aircondition för att klara Floridas tropiska somrar.
Correctional officers kallar Q-flygeln, the worst of the worst for the worst
of the worst.
Människorättsaktivisterna kallar den grym och onödig bestraffning.
Psykiatriker studerar den och skriver om irreversibel mental skada för
den som måste tillbringa mer än ett par månader i Q-flygeln.
Den extrema isoleringen orsakar på kort tid substantiell urartning, vilket
gör internerna impulsiva och okontrollerbara. Detta skickar dem djupare
och djupare i the belly of the beast. Då finns det ingen väg tillbaka,
sa Harwardpsykiatrikern Stuart Grassian.
Så beskriver Marita Staf det fängelse hon besökt. Vidare berättar
hon:
USEL SKÖTSEL USELT LEDARSKAP. 2003 begick guvernör Jeb Bush ännu
ett beklagansvärt misstag. Under hans ledning och övervakning av Florida
State Prison utnämndes James V. Crosby till sekreterare i Florida Department
Of Corrections. (FDOC). I slutet på nittiotalet under Crosbys tillförordnande
som fängelsedirektör i Florida State Prison visar protokollen att
under hans ansvar och ledning ökade angreppen på internerna drastiskt.
Vakterna hotade och använde dagligen våld mot internerna och en fånge
mördades. Den ödesdigra dagen, den sjuttonde juli 1999 slog och sparkade
nio correctional officers ihjäl internen Frank Valdes.
Sparkarna lämnade skoavtryck på Valdes kropp och krossade hela hans
bröstkorg. Sen lämnades han i cellen för att dö ensam. Detta
skedde under den dåvarande fängelsedirektören Crosbys ansvar
och ledning. Ja, det var den förre fängelsedirektören, den nuvarande
sekreteraren James Crosbys ansvar att övervaka vården och säkerheten
för Valdes och för tusentals andra interner, som hotades av personalen
i Florida State Prison. Det var den mannen guvernör Bush placerade i toppen
på FDOC. En man som inte kunde klara av ansvaret för en fängelseadministration.
Honom gav guvernör Bush ansvaret för hela FDOC.
Vad tänkte han på? Eller kanske det var det som var problemet, han
tänkte inte alls!
Boken är mycket läsvärd och vi borde få se den i tryck även här i vårt land.