Vad händer i Darfur?

Kommunisternas sommarläger i Skåne besöktes av Rashid, en företrädare för Sudans kommunistiska parti. Rashid kom för att redogöra för situationen i folkmordets Darfur som ju är en provins i Sudan. Han talade utförligt om bakgrund, aktörer och förlopp.
Problemen i området är komplicerade och kräver insatser på olika nivåer. Det står i USAs makt att helt bringa striderna till upphörande. USA är genom både underlåtenhet och delaktighet medansvarigt för övergreppen. Men Rashid är mest besviken på kamraterna i Kinas kommunistiska parti.

En ofullgången stat
Sudan är en till ytan stor stat i östra Afrika. Dess område sträcker sig över flera olika klimat- och växtlighetszoner och är rikt på resurser. Här finns olja och flera begärliga mineral. Det meddelades också nyligen att det påträffats en stor underjordisk vattenreservoar, enligt Rashid en av världens största.
Befolkningen är i flera avseenden splittrad. Sudan är ingen fullt utvecklad kapitalistisk stat. Människors grupptillhörigheter och identiteter är inte de vanliga i feodalism och kapitalism. Människorna hör till i befolkningsmässigt, etniskt, religiöst och politiskt hänseende olikartade grupper .
En försvårande omständighet är att gränserna mellan dessa grupper inte följer varandra. Något mer än hälften av Sudans befolkning räknas som ”svart”, en dryg femtedel som ”arabisk”. De flesta av invånarna, 70 procent, är muslimer. En afrikan och en arab tillhör alltså olika befolkningsgrupper. De kan dock också tillhöra samma eller olika etniska grupper och vara av samma eller olika religiösa bekännelser.
Dessa gränser är enligt Rashid betydelsefulla i Sudan. De kan förefalla för utomstående onödiga eller retliga, men för människor i Sudan är de viktiga, för Sudan är som statsbildning outvecklat. Människorna anser sig bara i ringa utsträckning som medborgare. Plikt och lag har mindre att betyda än bruk och sedvänjor och förpliktelser inom familje- och klansystem.

Ett heterogent område
Darfur är en av Sudans provinser, belägen i landets sydvästra del. Området är stort, till ytan en och halv gång så stor som Frankrike.
Darfur hade tills de omtalade striderna i området utbröt knappt åtta miljoner invånare.
Här lever många av människorna i två olika typer av förkapitalistiska samhällsformer. En stor grupp utgörs av bönder, en annan av herdar.
Bönderna är huvudsakligen av afrikansk härkomst. Herdefolken är merendels araber.
Dominerande religion är i båda samhällen islam.
Bönder och herdar har enligt Rashid efterhand lärt sig att leva med varandra, även om de måst samsas om resurser som det ibland varit ont om, till exempel jord och vatten.

Två katastrofer
Strider mellan de båda samhällena har just inträffat när tillgången till dessa resurser har blivit avbruten och människorna sett sig tvungna att konkurrera eller kämpa om dem.
Under åren 1972-74 inträffade svår torka, och bönder och herdar råkade i konflikt om det vatten som fanns.
Lokala ledare och statliga befattningshavare lyckades så småningom att få till stånd något slags lösning på konflikterna och återupprätta freden.
Tio år senare inträffade dock en ny svår torka, och de konflikter som nu uppstod var svårare att hantera än de föregående. Människor hade gamla strider och oförrätter i färskt minne. Striderna blossade upp på nytt och med större oförsonlighet.
I omgivningen tillstötte ytterligare svårigheter.

Ett nytt styre
1985 avsattes Sudans president vid en kupp. Makten övertogs av en militärjunta vars medlemmar var islamistiska fundamentalister. Juntans avsikter för Sudans del var att inlemma landet i ett arabiskt välde omfattande hela Afrika och arabvärlden.
För Darfurs del innebar maktskiftet att staten valde sida i konflikten mellan bönder och herdefolk.
Medlemmar i herdefolken lockades av juntans företrädare att organisera sig i egna förband. Det var viktigt för juntan att inte själv framstå som stridande part.
Den så kallade djandjavidmilisen som nu upprättades inledde med statligt understöd en krigskampanj mot områdets bondebefolkning.
Milisens mål var att uppnå bondefolkens fördrivning från området.
Krigföringen gick och går alltjämt till på följande sätt. En bosättning angrips med bombflyg, varvid människorna på platsen gömmer sig eller flyr. Djandjavidmilisens folk anländer därefter till häst. De slår ihjäl dem av invånarna som inte flytt, de tar för sig av platsens nyttigheter och förstör det som de inte kan ta med sig bort.

En mänsklig katastrof
Rashid hade till sommarlägret med sig bilder som visade hur det går till då djandjaviderna angriper en by.
Det är upprörande bilder, och det märks på publiken.
- Jag beklagar att bilderna berör er så illa, säger Rashid. Men det är så här verkligheten ser ut.
En miljon människor har redan dött. Av Darfurs från början åtta miljoner invånare befinner sig drygt hälften, 4,4 miljoner, på flykt. Drygt två miljoner människor har helt lämnat Sudan.
Djandjaviderna nöjer sig inte med att plundra och slå ihjäl människor. Man söker bryta allt motstånd. Milisens begår våldtäkter och andra skändliga övergrepp mot sina offer för att sätta skräck i dem och för att påföra dem skuld och skam. Milisen vet vilket lidande man förorsakar offren. En våldtagen kvinna anses dra skam över sin familj och blir ofta förskjuten.
Försvarar sig inte människorna? Rashid gav bara indirekt besked om den saken. Han sade att djandjaviderna inte är ensamma om att begå illgärningar. Det finns flera stridande parter, och övergrepp begås på flera håll.

Andra staters inblandning och ansvar
Sudans omgivning, grannar och andra, är på olika sätt delaktiga i händelserna i Darfur. De påverkar situationen i både negativ och positiv riktning.
Utländska intressen deltar mer eller mindre direkt i områdets strider. De håller milisen eller någon annan part med vapen och förnödenheter och annat understöd.
När juntan tog makten vann den omedelbart erkännande av Egypten.
I grannlandet Tchad pågår sedan flera decennier ett inbördeskrig, i vilket dessutom flera av Tchads grannstater deltar. En av dessa stater är Libyen. Libyska trupper befinner sig också i Sudan. De har en gång av juntan tillåtits att uppföra baser i Sudan från vilka de gjort inbrytningar i Tchad. Men även i Sudan bedriver de politik, med och utan vapen, på en eller flera eller skiftande sidor.
Både USA och Kina trår efter Sudans rikedomar. USA på ett sätt som inte alltid så lätt låter sig klarläggas och som därför inte heller skildras i nyhetsbulletiner. På en nivå i konflikten är man aktiv i sitt stöd åt den ena eller den andra sidan. På statlig nivå förhåller man sig passiv. Utlåter sig bara med de vanliga innehållslösa glosorna om mänskliga rättigheter. USA är inte alls obetingat fientligt inställt till islamister. Inte ens om islamisterna ifråga är goda vänner med sådana påstådda USA-motståndare som al-Qaida. Och så är just fallet i Sudan. Usama bin Ladens anhängare har i flera fall fått bosätta sig i Sudan.

Kinas politik borde vara en annan
Kina understödde Sudans förre president, al-Nimeiri. Kina har alltjämt vidsträckta intressen i det mineralrika landet. Kina behöver mineral och olja till sin växande industri. Kina bistår juntan vid uppförandet av en jättelik damm. Ett hundratrettiotal byar i det område i Sudan som under antiken kallades Nubien kommer att sättas under vatten. Människor tvingas att flytta från sina hem. Historiska minnesmärken av hög ålder och stor betydelse kommer att förstöras.
USA borde avstå från sin delaktighet i Sudans problem. Det står i USAs makt att omedelbart få ett slut på striderna. USA bär alltså både genom verksamhet och försumlighet ett ansvar för eländet i Darfur. Rashid är dock inte överraskad över USAs inblandning och hållning. Kinas förefaller honom betydligt värre. Kineserna borde uppträda som goda kamrater till Sudans folk, och det anser han inte att de gör.

Loman