Nu
har kapitalismens köpfest börjat på allvar!
Diktat från Världsbanken och EU- kommissionen om att all samhällelig
egendom och offentlig sektor (vård, skola och omsorg) ska skäras
ned och säljas ut till privata intressen övergår nu till praktisk
handling. Alliansen tar med en iver och nitiskhet itu med sin uppgift, som saknar
motstycke i den 17-åriga svenska historien alltsedan murens fall.
Högerns politiska beslut lyder: ”All verksamhet som inte är myndighetsutövning eller strategisk ledningsfunktion ska upphandlas i konkurrens”. Alltså, hela den offentliga sektorn i Stockholm- vår gemensamma egendom ska privatiseras. Borde det inte vara en folkomröstning kring så genomgripande samhälleliga förändringar? Alternativt, borde det inte finnas åtminstone en ångermånad för varje politisk majoritet?
Fenomenet offentlig utförsäljning är inget nytt för den svenska befolkningen, som levt med flexibilisering, utläggning på entreprenad, nedskärningar utförsäljningar, privatiseringar och börsnoteringar under 17 års tid och det är väl som dialektiken säger att: Tillräckligt många kvantitativa förändringar leder till en ny kvalitativ sådan. Omsatt till vår situation, privatiseras det tillräckligt länge, finns det så småningom inget kvar som vi äger tillsammans och kan ta gemensamt ansvar för. Stockholm har gått in i ett nytt kvalitativt stadium som kan benämnas vara Totalprivatiserat, där det godtyckliga enväldet och egoismen kommer att råda.
Denna privatiseringspolitik lagstadgades 1994 när kapitalet m.h.a. socialdemokraterna och framför allt Carlsson och Feldt lyckades att lura in Sverige i den EU. Nu kunde kapitalismens friheter lagfästas på hela det arbetande folkets bekostnad. Tydligt är att det är EU som är garant för den omvända ”Robin- Hood- politiken”, inte vilket parti det är som genomför den, (även om viljan, från det ena till det andra partiet kanske är mer eller mindre spontan). Detta är en av anledningarna till att SKP inte tummar på sitt krav, att Sverige måste lämna EU. Värt att minnas i sammanhanget är att Perssonregimen gjorde större procentuella nedskärningar av den offentliga sektorn i förhållande till BNP än vad någonsin Fälldin eller Bildtregimen gjorde.
Under valarbetet när den totalt högervridna S- ledningen inte företrädde arbetarna ens retoriskt, lämnades fältet fritt för i synnerhet moderaterna att spela rollen som ”det nya arbetarpartiet”. En klassisk variant som liberala och opportunistiska partier om och om igen praktiserar för att vinna nödvändiga mandat som sedan används för att genomdriva de marknadsdiktat och den politik som går stick i stäv mot vad man under valtider säger sig vilja genomföra och naturligtvis går mot det arbetande folkets intresse. Högerns målsättning ligger ju på ett helt annat plan, nämligen att öka vinster och profit åt de redan stormrika och då måste mänskliga behov och värden åsidosättas.
För politiskt mycket oerfarna skulle det nya arbetarpartiet ge sken av
att vara ett mittenparti, ungefär som SAP. Reinfeldt framstod på
moderaternas valaffischer som en lite ovårdad men hederlig, ansvarstagande
och hårt arbetande facklig ombudsman, med ringar under ögonen och
rutig skjorta utan slips. De som lät sig luras av denna ”make-over”,
extrem eller inte, vet i dag bättre. Under de retuscherade bilderna fanns
samma gamla företrädare för överklassen och arbetsköparna!
Det som händer i Sverige är ingen isolerad företeelse, utan ingår
som en del av de krav som den Europeiska Unionens ställer på sina
medlemsländer, till fördel för de multinationella monopolföretagen.
”Helvetet blir aldrig fullt”, för trots ”All time high”
på börsen d.v.s. högsta notering, samt 3- 4 % ökning av
BNP varje år sedan murens fall och trots att industriägarna haft
så stora vinster att de kunnat ge 340 % lönepåslag i s.k. bonus
åt sina VD och in i styrelserummen (Seco Tools, Gunnebo, LM- Eriksson,
Holmen, Scania, Boliden Mineral m.fl.), blir de alltmer aggressiva mot arbetare
vid varje avtalsrörelse när de via fackförening försöker
få kompensation för prisstegringar och annat.
VD i nämnda företag, arbetar aktivt för att införa ”öppningsklausuler”, vilket innebär att företagen lokalt kan gå in och ändra de löneavtal som centralt redan slutits av facket.
Arbetarna, de som i verkligheten möjliggjort de höga vinsterna ska enligt liberal demokrati inte ha någon del av dem. Tvärtom, kapitalet och arbetsköparna försöker hela tiden öka sina egna profiter, genom nedskärningar och att ständigt minska arbetarnas reallöner. Kollektivavtalen, en garant för någorlunda anständiga löner och drägliga levnadsvillkor för arbetareklassen, är den ”Gordiska knut” som arbetsköparna vill hugga av med sitt Alexandersvärd. Sänkningen av A- kassa är grundbulten i den arbetsmarknadspolitik som ska tvinga människor att ta ett arbete till vilket pris som helst strax över A-kasseersättning och därmed kunna oskadliggöra kollektivavtalen. Åter andra metoder är att gå tillbaka till vad jag nämnde inledningsvis, den offentliga upphandlingen eller privatisering, som medför lagstadgad tystnadsplikt i.st.f. lagstadgad yttrandefrihet. Härigenom kan krav på rimlig arbetsmiljö och anställningstrygghet tystas ned. Krav på åtgärder mot svartjobb och krav på offentlig insyn går därmed att åsidosätta, som likaledes bidrar till förintandet av kollektivavtalen. Andra ändamål som helgar medlen är; fri arbetskraftsinvandring, (en av kapitalismens fyra friheter), vi har väl alla konflikten i Vaxholm färskt i minnet. Stopp för lagar om rätt till heltidsarbete, begränsning av konflikträtten, m.a.o. att förbjuda strejkrätten, införandet av skattesubventionerade hushållsnära tjänster, dvs. införandet av ”Pigavdrag”, är åter andra metoder för att komma åt kollektivavtal och i förlängningen kunna oskadliggöra den fackföreningsrörelse som vi har kvar. På 17 år har kapitalisterna snart sopat bort de rättigheter som det åtminstone tagit arbetareklassen 100 år att tillkämpa sig. Men högern skulle inte kunna genomföra något av sin politik om vi tillsammans protesterade, demonstrerade och ställde krav på våra fackföreningar.
Ja, kapitalet har köpfest!
Den offentliga sektorn bidrog till en höjning av BNP och slutade t.o.m.
med ett överskott på 511 miljarder kronor efter SAP:s och stödpartiernas
mandatperiod! Märkligt nog minns de flesta som arbetar inom den offentliga
sektorn bara att deras respektive verksamheter hela tiden var utsatta för
nedskärningar och avskedanden, som också genomfördes, effektivisering
p.g.a. resursbrist. Varför användes inte dessa pengar till vad de
var avsedda för? I den offentliga sektorn, till nedgångna skolor,
till vård och omsorg som hade fråntagits sina resurser och till
att finansiera lönepåslag för dem som arbetar inom berörda
verksamheter. Är det bara en tillfällighet att ett 511 miljarders
överskott nu går till de redan oanständigt rika? Byggde den
förra regeringen upp detta överskott för att finansiera slopandet
av de rikas förmögenhets-, fastighets-, värnskatt och slopandet
av andra skatter?
Nyliberalernas chefsideologer resonerar på följande sätt (och
det här har vi hört förut):
Ett ökat privat kapital medför ökade investeringar…? Om
vi betänker att det enorma, redan existerande privata industri- och finanskapitalet
inte bidragit till några 
nyinvesteringar
så faller deras påstående ihop som ett korthus. Kjell- Olof
Feldt, en av kapitalets tidigare chefsideologer talade på sin tid talade
om en ”nedsippringseffekt”, som skulle komma vanliga människor
till del om bara kapitalet blev rikare. Sedan skulle investeringarna öka
av bara farten. Det samlade privatkapitalet ökade men det innebar ingen
förbättring för vanliga människors och deras liv. Vetenskapliga
belägg säger oss något helt annat, nämligen: höjs
lönerna för vanliga löntagare, så blir de inte liggande
i privata fickor eller i bankfack, de kommer i.st. i omsättning och samhället
till del, efterfrågan liksom investeringarna ökar och nya jobb tillkommer,
främst inom service- och tjänstesektor.
Läpparnas bekännelse är något helt annat än praktisk handling och de parlamentariska politikerna gör en helt annan sak än vad de säger sig vilja göra. Beroende och oberoende borgerlig media förmedlar deras utsago utan någon som helst journalistik dvs. undlåter sig att undersöka sakförhållanden och leta efter sanningen. Att Finansminister A. Borg säger sig vara oroad över ”fördelningsprofilen” eller de arbetslösas ”utanförskap”, stämmer inte överens med det han sedan gör när han sänker nivån på A-kassa. Arbetslöshetsersättningen sänks, ersättningstiden förkortas samtidigt som medlemsavgiften höjs och det ska bli svårare att kvalificera sig för en ny ersättnings period. Minskar ”utanförskapet när människor får det ekonomiskt svårare?
Borgs och högerns retorik är att det är social- och sjukförsäkringar som är hindret för att minska arbetslösheten alternativt öka sysselsättningen. Borgerlig media nämner aldrig att motsättningen går mellan arbete och kapital eller att det är högerideologi att hålla lönerna nere m.h.a. en passande arbetslöshet. Förespråkar de någon gång full sysselsättning så är det givetvis inte tillsammans med bibehållna rättigheter. Man kan väl börja misstänka att de planerar en återgång till införandet av en ”black” kring foten. Sålunda ska alla arbetslösa bli sysselsatta, de sjuka måste bli friskskrivna, sjuk- och förtidspensionärer måste ut i arbetslivet igen, pensionsåldern skjuts upp på oviss framtid och till sist ska de döda bli återuppväckta!
De nya är tillbaka som de gamla. För dem existerar inga sociala orättvisor,
fattigdom är ett tecken på dålig moral och om människor
är arbetslösa eller sjuka, är de det för att de är
för lata för att söka jobb. SKP vet att de teknisk- vetenskapliga
framstegen och produktionsutvecklingen nått så långt att dessa
med råge kan finansiera 6 timmars arbetsdag och en välutvecklad offentlig
sektor, tillgänglig för alla. Vi säger nej till alla privata
alternativ inom vård, skola och omsorg.
Är socialdemokratin med en partiledning som alltid har stått till
höger om sina medlemmar och väljare, ett alternativ till högerpolitiken?
Ledningen har ju aldrig kunnat presentera en praktisk politik som motsvarar
medlemmarnas intresse. Ofta och i synnerhet sedan ”murens fall”
har de fått stå besvikna efter de partibeslut som tagits eller inte
tagits. Vart ska då medlemmar vända sig, när partihögern
och opportunisterna har monopoliserat socialdemokratin och arbetarrörelsen
i stort? Demokrati med innehåll, ned till de breda folklagrens deltagande
i politiken har alltid motarbetats av liberaler och socialdemokratiska högeropportunister.
Därför har varje kommunist, på varje arbetsplats spårats
upp, registrerats, isolerats och t.o.m. avskedats. Därför har vänstern
utmålats som vilseförande och kommunismen som totalitär. Vad
var och är de rädda för? Att människor ska förstå
orsaks- sambanden och kunna ställa krav på en annan tillvaro, fri
från alla marknadsdiktat och envälde? Att människor skulle börja
anamma tanken på ett ekonomiskt jämlikt samhälle, fördelen
med att produktionsmedlen övergår i samhällets ägo och
planerad ekonomi. Liksom det råder ett antagonistiskt förhållande
mellan arbetsköpare och arbetstagare, föreligger samma motsättning
mellan ett kapitalistiskt och ett socialistiskt samhällssystem.
Den som är tillräckligt gammal, (som jag själv ungefär) kanske minns Erlander och Palme tala om att ”ta samhällsansvar”. I det samhällsansvaret ingick att tysta och oskadliggöra alla vänsterkrafter. Det gjordes i det tysta och försvarades med att allt som inte var reformistiskt var oansvarigt och sålunda fortsatte socialdemokraterna sitt klassamarbete med näringslivet.
Det går ju inte att neka till att SAP är ett arbetarparti, i den meningen att det till största del består av arbetande människor, t.o.m. av människor verksamma i traditionella arbetaryrken. Men den demokratiska centralism (majoritetsbeslut som ska ligga till grund för partistyrelsen) som man alltid har sagt sig stå för, har väl inte riktigt existerat och än mindre fungerat i andra fall än när partiledningen har fått lägga ut texten. Och hur är det idag? Jo, på samma sätt med tanke på att Sveriges befolkning röstade Nej till EMU! De flesta nej- rösterna var socialdemokratiska. De hade fått nog av att hela EU- konceptet visat sig vara ett lönedumpnings- och privatiseringsprojekt i motsats till det freds- och samarbetsprojekt det från början hade utmålats som.
Medlemmarnas utslag i folkomröstningen och deras syn på EU projektet
hindrar inte Mona Sahlin eller Margot Wallström. De skakar av sig den demokratiska
centralismen som två gåsar skakar av sig vatten. Mona Sahlin vill
inför oppositionssamarbetet med vänster- och miljöpartiet (båda
Nej till EU) få till stånd en samsyn på Unionen dem emellan.
Underförstått ska Nej – partiernas ledningar ta sitt förnuft
till fånga och skaka av sig sin demokratiska centralism lika lättvindigt
som Sossarna. Tills vidare och så länge de tilltänkta samarbetspartierna
säger Nej till unionen, är det ett stort bryderi och till stor nackdel
för Mona och det påtänkta samarbetet. Däremot är hon
inte det minsta oroad över det stormaktsbygge och de marknadsekonomiska
diktat som växer fram inom EU och alltmer begränsar och försvårar
livet för gräsrötterna. Hon nämner inte med ett ord att
det EU som hon förespråkar är garant för den privatiserings-
och antifackliga politik som nu genomförs av vår nyliberala regering.
Således kan hon inte heller vara speciellt engagerad i att motarbeta den
borgerliga politiken, som blivit så tydlig på grund av den hastighet
med vilken den nu genomförs. Hon verkar hellre vilja använda sin energi
till att ställa upp i offentlig debatt med sverigedemokraterna för
att uppmärksamma och legitimera deras tillvaro.
Kapitalet skydde inga ekonomiska, politiska eller militära medel för
att slå sönder Sovjetunionen och Jugoslavien. En liten klick har
fått det bättre där medan den stora massan förpassats till
fattigdom och misär. Idag har vi en liknande situation i Irak med ett resultat
där flyktingströmmar av förtvivlade människor i desperation
tillgriper onormala medel för att säkra chansen till ett bättre
liv för sig och sina barn.
Här, där jakten efter ökade vinster lett till nedskärningar av såväl statliga som privata företag och av den offentliga sektorn, vilken snart ska vara ett minne blott skapas sämre förutsättningar för oss alla. Främst för de svagaste; pensionärer och sjuka men naturligtvis också för flyktingar som har ett sämre trygghetssystem kan tvingas till underbetalda svartjobb à 10- 30 kr/h.
Kräv ansvar av dem som bär skulden! Den ligger inte hos flyktingarna!
Stoppa imperialismen och stoppa rasismen!
De reaktionära krafterna i Europa och Sverige är medvetna om att kampen
mot nyliberalismen, monopolens globalisering samt den nya kriminella världsordningen
alltmer kommer att inspireras av den kommunistiska ideologins värderingar
och ideal. Det här skrämmer dem eftersom kommunismen alltid varit
den mest konsekventa kraften mot fascism, nyliberalism och annan reaktionär
högerpolitik. Kommunistskräcken visar bara deras svaghet. Det visar
hur levande Marxismen Leninismen ännu är, trots deras påstående
om att den är död.
I första och sista hand handlar det om att kapitalet försöker bibehålla den privata egendomsrätten till produktionsmedlen. Försvaret av denna görs med alla upptänkliga medel, ekonomiskt, politiskt, socialt, juridiskt, och kulturellt, (polisiärt och militärt) både med nationellt förtryck av olika grad inom staten och utåt med hjälp av den imperialistiska militärapparaten.
Den mest aggressiva och reaktionära staten idag är USA eller ”Imperiet”. Sedan 2a världskriget har supermakten gjort åtminstone 45 interventioner i andra länder som Kina, Filippinerna, Grekland 2ggr, Korea, Albanien, Iran 2 ggr, Guatemala, Indonesien, Libanon m.fl. Det är den enda stat som använt kärnvapen mot ett annat land. I Gulfkriget och i kriget mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak användes utarmat uran men fortfarande radioaktivt för att härda stålet i bomberna. Iran, Syrien, Libyen, Nordkorea, Ryssland och Kina, många av dem är ju s.k. ”Skurkstater” och därför länder som återfinns på USA:s önskelista, som något så pass begärligt att man även är beredd att använda kärnvapen emot, om nödvändigt.
För imperialistiska rovdjur som GB, Nazityskland och USA, har fosterlandets försvar alltid inbegripit rätten att plundra andra länder på deras egendom. I dag sker detta m.h.a. ”förebyggande krig”, ”fredsbevarande åtgärder”, nyliberala doktriner för att genomdriva Imperiets frihet, demokrati och marknadsekonomi. Vi kommunister kallar det vid dess rätta namn: imperialism, ockupation och angreppskrig och allt detta sker i strid med internationella lagar. Angreppskrig är det värsta av alla internationella brott. Enligt FN-stadgans artikel 51 får vapen endast användas i självförsvar. Detta betyder att regeringsbyten är befolkningens egen uppgift i suveräna nationer. Brott mot detta ska utdömas och straffas enligt internationell lag.
Härav fördömer SKP den svenska regeringens stöd till USA:s underminerande verksamhet mot den suveräna nationen Kuba, efter Charles Mac Curry`s (Samordnare för USA:s verksamhet på Kuba) besök i Sverige den 24e april mottogs av den svenska regeringens utrikesdepartement. Vi protesterar kraftigt mot att Sverige inte kan föra en självständig politik gentemot USA och EU.
Vad ockupationen av Irak och andra länder beträffar, får de
inte legitimeras i efterhand, i strid mot både folkrätt och mänskliga
rättigheter.
Och, så länge Israel ockuperar Palestinska områden, kommer
konflikten aldrig att lösas. Ockupanterna som benämns bosättare,
måste träda tillbaka till de gränser som rådde innan kriget
1967.
Efter USA:s angreppskrig i Afghanistan befinner sig över 200 svenska soldater där för att upprätthålla USA:s maktanspråk och hjälpa till att frigöra de amerikanska styrkorna för andra imperialistiska uppdrag. Det har ju visat sig att ”våra snälla svenska pågar” varit med i aktiva krigshandlingar mot påstådda ”terroristiska element”. Den nya högerregeringen vill fördubbla vårt manskap i Afghanistan och de fortsätter naturligtvis den socialdemokratiska och Bildts tidigare utrikespolitik, som alltmer går i otakt med den s.k. neutralitetspolitiken och vår alliansfrihet. SKP vill att Sverige tar hem sina soldater från Afghanistan och upphör med sin vapenexport till krigförande land. SKP åberopar ett fritt oberoende FN.
Imperialismen har alltid försökt ändra på historiens gång m.h.a. våld. Vi kommunister säger nej till detta eftersom socialismen aldrig har förknippat sin framtid med hjälp av militära lösningar.
SKP som i år fyller 90, har under hela sin tid varit konsekvent i sitt
fredsarbete och i sitt deltagande i den antiimperialistiska rörelsen. För
Internationalism och Solidaritet, arbetarnas intresse är gemensamma i hela
världen.
Krig och upprustning raserar allt vad arbetarrörelsen med möda tillkämpat
sig av sociala rättigheter.
Militär nedrustning och Social upprustning! En paroll som vilar på
sentensen ”freden är inte allt men utan freden är allt intet.”
Leve 1a Maj!
Leve SKP!
Leve Socialismen!
Leve Antiimperialismen!
Leve den internationella solidariteten!
Kjell Bygdén
