Politiker talar idag gärna om demokrati, frihet och humanism, men det är inte så självklart för alla vad som menas med detta. Vi humanister, som lägger stor vikt vid människans värdighet och rättigheter, känner oss sårade, när humanismen ute i världen kränks.
NATO:s mord på FN och dess övergrepp på folkrätten är det få som lägger märke till. Vid sitt 50-årsfirande bombade NATO så kallade militära mål i Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ). Efter fem veckors intensiva bombningar hade man till exempel lyckats jämna 150 skolor med marken — det är vad NATO betecknar som militärt mål.
Väst (läs USA) kan inte acceptera att självständiga länder såsom Serbien, Irak, Iran, Libyen, Kuba, Venezuela med flera klarar sig bättre utan västs hjälpande hand. Man kan inte precis påstå att anslutning till före detta östpakten var påtvingad och dagens anslutning till västpakten är frivillig.
Sanktionerna mot FRJ gjorde att Slobodan Miloševics motståndare tappade i opinionsundersökningarna och förlorade mycket riktigt valet mot Miloševic. Att han blev kvar vid makten kunde alltså inte vara det egentliga skälet att föra krig mot FRJ. Om Miloševic var en diktator varför ökade stödet för honom i takt med NATO-bombningarna, frågar sig naturligtvis den kritiskt tänkande humanisten? Dessutom var han demokratiskt vald. Samma paralleller kan dras om Irak och Saddam Hussein.
Det är lätt att vara idealist, när man inte själv behöver offra något. Om serbiska Kosovo och Metohija, där kosovoalbanerna utgör 90 procent av befolkningen, ska ha rätt till självstyre, måste också Bushadministrationen helt släppa delstaten Texas (där uppemot 50 procent är etniska mexikaner), England Nordirland och Skottland, Turkiet Kurdistan, Spanien Baskien, Frankrike Korsika, Kanada Québec, Danmark Grönland och Färöarna etcetera.
Balkankonflikten är en tragedi av enorma proportioner, men orsakerna till konflikterna, problemen och konsekvenserna är inte ensidiga. Grymheter utförda av olika personer och politiska grupper och utövandet av ”etnisk rensning” måste förkastas, stoppas och vändas om.
Men världen måste göra en skillnad mellan de pågående symptomen och konsekvenserna av balkanproblemet och dess underliggande orsaker. Lilla Serbien har framställts i media som ett hot mot Europa. Under tiden på andra håll i världen pågår mer intensiva och våldsamma konflikter, som har pågått i flera år och med många fler dödsoffer, förstörelser och kränkningar av mänskliga rättigheter som fullständigt har ignorerats.
Som i fallet med sanktionerna mot Iran, tycks internationella reaktioner vara födda ur frustration och behovet att göra någonting. Det har sagts till serberna att de är ”mest skyldiga” till balkankonflikten, men de har fått 100 procent av straffet från Väst. Straffet för straffets skull, för att USA och Väst känner sig frustrerade, är ingen grund för en bra politik. Det kommer inte att leda till någon långvarig fred i regionen.
Folkrätten har drabbats av en allvarlig skada, som kommer att ta lång
tid att läka.
Ljubomir T. Devic, fil. kand.
medlem i Skånes författarsällskap