Feminism ett hjälpmedel i kampen mot arbetarklassen

Arbetarklassens heroiska kamp mot kapitalismen under de två senaste seklen fram till 1980-talet har sedan dess och som ett resultat av skärpningen av den internationella klasskampen känt av en tillbakagång i filosofisk mening, en tillbakagång i samhällsutvecklingen som Karl Marx har hållit för möjligt.

Eftersom arbetarklassen fortfarande utgör nyckelfaktorn i den industriella produktionen är det mot denna som de skarpaste borgerliga splittringsförsöken riktas.

Den borgerliga splittringspolitiken mot arbetarklassen i Sverige antar nuförtiden masken av feminismen och är huvudsakligen riktad mot Vänsterpartiet, det gamla VPK som har varit föremål för alla typer av splittring sedan 1969.

Alltsedan marxismens uppkomst anses feminism liksom andra former av diskriminering grundad på kön, ras, nationalitet och andra former av etnicitet som oförenlig med arbetarklassens enhet, med arbetarrörelsen och med arbetarklassens slutliga seger över kapitalismen och all utsugning av människan genom människan.

Därför har företeelsen ”partiet” skapats under historiens gång som ett absolut kriterium och ett oersättligt redskap för uppfostran av alla som lider under utsugningen - arbetare, bönder, vuxna och ungdomar samt de intellektuella som inte lyckats integrera sig i det borgerliga utsugarsystemet. Liksom alla de människor som har lyckats begripa kapitalismens omänskliga karaktär och som oavsett den position de innehar inom systemet är djupt övertygade om att framtiden tillhör alla människor och som i en eller annan form vill vara med i arbetarklassens kamp.

Marxismen lär oss utifrån historiska erfarenheter att klasskampens utgång bestäms av den roll en given klass spelar inom det dominerande sociala systemet och hur stor uppslutning denna klass har lyckats skapa för sina målsättningar.

Av denna princip följer att klasskampen inte leder någonstans om den grundas på feminism, på ras eller på regionalism. Feminismen kan inte vara någon plattform för mobilisering i kampen mot det borgerliga samhället eftersom en stor del av den borgerliga klassen utgörs av kvinnor. Lika lite kan den svarta rasen befria sig från imperialismen och plundringen av alla sina gigantiska resurser med att åberopa rassolidaritet och hat mot de vita eftersom en stor del av aktiva svarta jobbar med imperialisterna och plundrarna. Och en majoritet av folket i västvärlden är också fråntagna sina resurser av den borgerliga klassen. Samma sak kan sägas om nationalism och regionalism. Feminism och varje slogan om försvar av kvinnointressen utgör bara ett försök att splittra arbetarklassen i dess kamp mot den borgerliga klassen i ett givet land och mot imperialismen i fall att det inte begränsar sig till att vara en rörelse utan förvandlas till ett politiskt parti.

Sverige har ett samhällssystem vars grundregel är orättvisa som är skyddad med våld. Med å ena sidan en liten minoritet - ägare till försäkringsbolag, banker, storföretag och stora jordbruk samt övriga samhällsparasiter - som sitter i sina stora och yppiga kontor eller hemma eller på lyxhotell i Monaco, Mallorca, Alexandria eller vid italienska Rivieran och med detta tjänar miljoner och miljarder i kronor, euro eller dollar som är en produkt av tusentals eller miljoner människors arbete som i genomsnitt tjänar 10 000 kronor i månaden. Å andra sidan en majoritet av ickeägande medborgare som skapar samtliga samhällsresurser, men resurser som ägs av någon annan osynlig och ibland oidentifierad person.

Kort sagt är Sverige ett land med direktörer som inte bara tjänar en massa miljoner i månaden utan som dessutom får en massa miljoner i bonus, ett land där majoriteten av människorna är utlämnade åt en minoritet av fuskare, rånare och andra brottslingar och allt detta med beskydd av statsapparaten.

I stället för att verka för en enad front av hela arbetarklassen, kvinnor som män, ungdomar som vuxna, i kampen mot kapitalism, vår epoks absolut onda, utgör feminismen som politiskt parti inget annat än en allmän splittrare av arbetarklassen.

Men trots sitt olycksbringande agerande kommer feminismen inte att lyckas få oss att glömma kvinnorollen i den antikapitalistiska revolutionen som gått gradvis i takt med stärkandet av arbetarklassens roll i den samhälleliga produktionen, en roll som visade sig anmärkningsvärd redan under Pariskommunen.

Den bolsjevistiska revolutionens seger 1917 gav, för första gången i historien, ett exempel på ett modernt samhällssystem byggt på kollektivt äganderätt över produktionsmedlen och över den sociala produktionen samt ett konkret alternativ till kapitalismens hegemoni som både ett nationalekonomiskt och världsekonomiskt system. Kvinnornas roll blev allt starkare. För första gången i historien fick kvinnorna rösträtt och fullständig jämställdhet. Alla barn, även zigenarbarnen, både flickor och pojkar inte bara fick utan måste gå i skola och utbilda sig till ledare, läkare, ingenjörer och andra yrken utan undantag. Alla medborgare fick vård utan att betala ett öre och fri bostad. Gifta par fick välja vart de skulle resa på semester, kvinnan kunde välja Leningrad medan hennes man valde Sotji. Därför är det bara de borgerliga och deras media och s.k. vänsterister som idag är förvånade över att tusentals demonstranter hyllar Stalin i Moskva och andra städer i f.d. Sovjetunionen.

Efter första världskriget intensifierade de arbetande massorna kampen mot den omänskliga kapitalistiska socialordningen. En kamp på liv och död startade mellan de två ekonomiska systemen, en kamp vars utgång huvudsakligen kom att bero på folken i Afrika, Asien, Sydamerika och Stillahavsområdet och deras öde, på vad som skulle hända med äganderätten till de gigantiska råvaror och jordbruksresurser som ligger i dessa världsdelar.

Under den första halvan av 1900-talet tillspetsades de inter-imperialistiska motsättningarna
i samband med processen av fördelningen och omfördelningen av världen och dess resurser mellan de imperialistiska makterna. De imperialistiska krigen följde ett efter ett med dittills inte skådad grymhet, samtidigt som klasskampen i de imperialistiska metropolerna nådde nya höjder.

Tyskland som genom Versaillesfördraget hade förlorat alla sina kolonier i Afrika och Mellanöstern blev nästa skådeplats för kriget mellan den borgerliga staten och den tyska arbetarklassen, ledd av Spartakus, det tyska arbetarparti i vars ledning kvinnorna var i majoritet med Rosa Luxemburg, Clara Zetkin och andra som hade samma kunskap i marxism som Marx själv och som förblir våra förebilder även i framtiden.
Kommunismen byggdes alltså på lika rättigheter mellan man och kvinna och det tolererades inga undantag i frågan. Samtidigt krävde partiet att nomineringar till partiledningen skulle grundas på kunskap och tillgivenhet till marxismen-leninismen samt på hederlighet.

Jag vågar dock säga att svensk feminism kommer att ha samma öde som i Chile där CIA i början av 1972 skapade ett feministiskt parti i sitt försök att hindra Allende att komma till makten med stöd av Chiles kommunistiska parti. Men problemet kvarstår i sin helhet.

Kampen mot det borgerliga samhället måste ledas av ett kommunistiskt parti, byggt på den marxistiska ideologin eller en annan revolutionär ideologi anpassad till förhållandena i varje land. Den måste ledas av trogna marxister eller trogna till en annan revolutionär ideologi och ha sin grundläggande bas i arbetarklassen. Det är en förutsättning för en segerrik kamp mot den borgerliga staten och det borgerliga samhällssystemet.

Någon annan väg leder bara till parlamentarism, till val och till att underhålla en kohort av opportunister som bara bryr sig om att behålla sina mandat och som i det syftet ställer olika förslag i riksdagen som i själva verket förstärker det borgerliga systemet och inte alls ifrågasätter den orättvisa på vilken hela systemet är byggd.

Låt oss börja från början för att uppnå detta mål. Låt oss lära ut marxismen-leninismen till partimedlemmarna. Låt oss lära dem att kampen mot det kapitalistiska systemet inte kan vinnas utan en massiv anslutning till kampen av arbetare och bönder, inte utan att göra massviljan att befria sig oemotståndligt, inte utan att övertyga massorna om att de bara genom befrielse från den borgerliga parasitära regimen en gång för alla kan sätta stopp för kampen mellan människorna och kan bygga ett nytt samhälle, ett samhälle där människor kan leva tillsammans i harmoni oavsett deras ursprung.

Så i stället för en kohort av opportunister och halvutbildade låt oss utbilda folk oavsett hur lång tid det kommer att ta, i samma anda som den ryska revolutionären Nethaiev som definierade en revolutionär med de sublima orden. – En revolutionär är en stämplad person. Han eller hon har inget intresse, inga affärer, inga personliga uppfattningar, inga förbindelser, inget som han eller hon äger själv, ej heller något namn, allt i henne eller i honom är fångat av ett uteslutande intresse, av en enda tanke, av en enda passion: Revolution.
Jean-Claude Njem