Moa visste vem Clara var

I Moa Martinssons självbiografiska romanserie kommer ”Kungens rosor” efter ”Mor gifter sig”. Huvudpersonen Mia är nu i de nedre tonåren. Hon har varit barnflicka på en prästgård och går till Norrköping där hon får arbete på en restaurang som nyanställer inför en stor utställning i staden. Som brödskärerska servar hon kyparna när trycket av gästerna blir för stort. Hon möter den fattiga Sonja och den vackra Ada och många olika karaktärer bland kyparna. Kulmen i arbetet blir kungens besök på utställningen och restaurangen. Det är Oskar II som året innan, 1905, har slutit fred med Norge. Kungen lämnar över en bukett rosor som förlänats honom till Mia.

En äldre kypare, Rurik, tar en kväll med Mia till ett möte i en lägenhet på en av Norrköpings finare adresser.” Att den lilla samling hon såg framför sig i ett hus vid norra promenaden i fabriksstaden, där hennes mor gått på hjälp i husen mellan de tider hon stått på fabrikerna och vävt, att denna lilla samling kunde vara en skumflaga från det misslyckade upproret i det stora grannriket i öster året förut, det hade hon inte kunnat fatta på egen hand. Att de samlas från en liten hemlig klubb i Stockholm för att försöka vinna mark här i fabriksstaden. De hade räknat ut att bli bättre hörda här bland en homogen, utfattig industribefolkning, än bland de heterogena befolkningsgrupperna i Stockholm….”

Med på mötet finns bl.a. en kvinnlig och en manlig arbetare från tvålfabriken - båda med gräsliga hudskador från de djurkadavrar som används - och utländska gäster som talar ryska, franska och tyska och Rurik översätter.

”Mia kryper alldeles bakom ryggen på tyskan. Ty det är en tyska. En världsberömd revolutionär, men det visste inte Mia då.

Mia visste inte vem den allvarliga sidenklädda kvinnan var förrän långt fram i tiden, efter det ett världskrig härjat och lidelser och passioner, hunger och andlig nöd fört Europa så vilse att en gammal, gammal kvinna togs till hjälp för att försöka bevara en viss folkfrihet inom ett av Europas folkrikaste länder. Den gamla var den sista som på mycket länge fick yttra sig fritt i det landet. Nära åttiofemårig stod hon och talade fritt ur hjärtat inför en tribunal av hämndgiriga och fanatiska folkmaktserövrare och de sista vaga frihetskämparna i Tyskland. Talade skarpa, hånfulla, bittra ord till män vars namn skulle genljuda i hela världen och väcka skräck och fasa.

Det är en rygg som alla andra och den var bra just nu för Mia att gömma sig bakom.

Tjugofem år senare var det förtvivlade ungdomar som gjorde ett sista försök att genom den gamlas röst själva bli hörda. De stod mangrant bakom hennes rygg.

Men det var för sent”

Moa Martinsson syftar här på att Clara Zetkin, tysk parlamentsledamot 1920-1933, öppnade den tyska riksdagen i egenskap av ålderspresident i augusti 1932 med ett brandtal mot hitlerfascismen och för arbetarklassens enhetsfront.

Barbara Brädefors