Rosa Luxemburg var en centralgestalt i den revolutionära tyska och internationella
arbetarrörelsen. Hon föddes den 5 mars 1871 i polska Zamosc och mördades
den 15 januari 1919 i Berlin av Tysklands mest reaktionära krafter.
Hennes liv präglades tidigt av hennes kamp för ett socialistiskt samhälle.
Som 18-åring tvingades hon fly från Polen till Schweiz för
att inte bli arresterad för sin revolutionära agitation. I Zürich
studerade hon bland annat politisk ekonomi, men fortsatte sitt politiska engagemang.
1889 blev hon medutgivare i den första polska socialdemokratiska tidningen
och året därpå tillhörde hon grundarna av Kungariket Polens
Socialdemokrati. Rosa Luxemburg blev under dessa år en viktig skribent
i den tyska socialdemokratiska tidningen ”Neue Zeit” och när
hon efter nio år i Zürich fick tysk medborgarskap flyttade hon 1898
till Berlin och gick med i SPD (Tyska Socialdemokratiska Partiet).
Detta var tiden då socialdemokratiska partier och fackföreningar
bildades ur arbetarnas kamp för bättre levnadsförhållanden
och för socialism. Partierna kämpade för att avskaffa kapitalismen.
I slutet av 1800-talet växte de till massorganisationer. Detta var på
grund av den industriella utvecklingen också en tid av god ekonomisk tillväxt
och efter påtryckningar från massorganisationerna fick arbetarna
en något bättre levnadsstandard. Mot denna bakgrund växte inom
rörelsen idéer fram om en kapitalism där arbetarna kunde leva
ett gott liv. Man började därför ifrågasätta nödvändigheten
av att störta kapitalismen och skapa ett socialistiskt samhälle. Dessa
idéer, som förändrade – reviderade – marxismens
grundtankar, kallades revisionism. Dess teorier gick ut på att steg för
steg med hjälp av reformer komma till ett bättre samhälle utan
att förändra ägandet i grunden.
För Rosa Luxemburg handlade det inte om ett val mellan antingen reformer
Rosa Luxemburg eller revolution. Reformerna skulle utbilda och organisera arbetarklassen
men med socialism som slutmålet.
Hon skrev om revisionisterna ”att de i grund och botten inte avser att
förverkliga den socialistiska samhällsordningen, utan endast att reformera
den kapitalistiska, inte att upphäva lönesystemet utan endast att
reglera utsugningen, kort sagt, att avskaffa kapitalismens missfoster, men inte
kapitalismen själv.” I en serie av uppsatser under titeln ”Socialreform
eller revolution” visade hon att avståndstagandet från en
revolutionär förändring av samhällssystemet alltid har sina
rötter i borgerliga ekonomiska och politiska uppfattningar.
I början av 1900-talet tillspetsades motsättningarna mellan de stora
kapitalistiska länderna. Storföretagen ville ha fler länder att
exploatera. Luxemburg insåg att imperialismen var en följd av kapitalism
och kapitalism utan krig var otänkbart.
För Luxemburg var internationalism svaret på krigshotet och en grundpelare
i socialismen. Hon lyfte alltid fram att arbetarklassen måste enas över
nationsgränserna för att kunna störta kapitalismen. Därför
agerade hon med stor kraft inom den Socialistiska Internationalen. På
hennes förslag antogs en resolution mot militarism och kolonialism vid
Internationalens kongress i Paris år 1900.
Hon visade sig vara en konsekvent marxist, som förmådde att förena
revolutionär teori med praktisk handlingskraft.
Hon blev känd som en lysande agitator, reste i partiets uppdrag land och
riket runt, arbetade som journalist och lärare i ekonomi på den socialdemokratiska
partiskolan. Samtidigt verkade hon som representant för Kungariket Polens
och Litauens socialdemokratiska parti.
1905-1906 kämpade hon i Warszawa mot den ryska tsarismen som under den
tiden hade makten i Polen. Med erfarenheterna av den ryska revolutionen 1905-1907
formulerade hon i uppsatsen ”Masstrejk, parti och fackföreningar”
nya uppgifter för den tyska arbetarrörelsens politiska kamp.
Hon blev under dessa år en internationellt känd och uppskattad ledare
för Tysklands vänsterkrafter och en glödande kämpe mot militarism
och krig. Rosa Luxemburg försökte på alla sätt att förhindra
första världskrigets utbrott 1907, när imperialismens krigsförberedelser
blev allt tydligare, stred hon tillsammans med Lenin på Internationella
socialistkongressen i Stuttgart för den revolutionära tesen: Om det
inte lyckas att förhindra ett världskrig, då måste den
rådande ekonomiska och politiska krisen utnyttjas för att störta
utsugarsamhället.
1910, i samband med kampen om valrätten i Kejsar-Tyskland, krävde
hon att socialdemokratin skulle arbeta för masstrejk i syfte att störta
kejsaren och kämpa för en demokratisk republik. Samtidigt som Rosa
Luxemburg stod i första ledet i den praktiska revolutionära kampen
fortsatte hon sitt teoretiska arbete, inte minst på det ekonomiska fältet
där hon sammanfattade viktiga lagbundenheter av imperialismens utveckling.
Sin analys av imperialismen började hon utveckla redan 1913 i strid mot
Kautskys teori om att storbolag i olika länder skulle bilda karteller och
samarbeta för en fredlig utsugning av världen.
Den tyska reaktionen gjorde många försök att tysta hennes röst.
1914-15 kastades hon ett år i fängelset för sina protester mot
Tysklands krigspolitik och mot misshandeln av soldater. Hon nyttjade tiden i
fängelset för att skriva arbetet ”Socialdemokratins kris”.
I detta arbete, som publicerades under pseudonymen Junius, undersökte hon
första världskrigets imperialistiska orsaker. I ett annat arbete om
socialdemokratins uppgifter krävde hon en ny revolutionär arbetarinternational.
Tiden i frihet varade inte länge. När hon 1916 i Berlin deltog i massprotester
mot kriget fängslades hon återigen, denna gång till november
1918.
I fängelset hälsade hon den Oktoberevolutionen i Ryssland välkommen,
men hade också kritiska synpunkter till bolsjevikernas strategi och taktik
i Ryssland. Åter i frihet startade hon tillsammans med Karl Liebknecht,
revolutionär arbetarledare och tysk riksdagsledamot, i november 1918 Spartakusgruppen
som förenade de konsekventa socialisterna i det socialdemokratiska partiet
och blev kärnan i det Kommunistiska Partiet som grundades året därpå.
Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht ställde sig i spetsen för den tyska
arbetarrörelsens Novemberrevolution, mot kontrarevolutionen och mot den
socialdemokratiska ledningens högerpolitik och samarbete med de reaktionära
krafterna.
Det var Rosa Luxemburg som på KPD:s grundningskongressen begrundade partiprogrammet.
Hon valdes in i den centrala ledningen. Med sin praktiska och teoretiska kamp
hade hon blivit en erkänd ledare för den tyska och internationella
arbetarrörelsen och därmed en farlig fiende för Tysklands reaktionära
krafter. Därför mördades hon den 15 januari 1919 i Berlin. Den
tyska arbetarrörelsen har aldrig glömt henne. Varje år, ända
tills idag, förenas de progressiva krafterna i januari i Berlin till Tysklands
största demonstration mot militarism och krig, för socialism och demokratisk
utveckling. Hundratusentals går tillsammans till Rosa Luxemburgs och Karl
Liebknechts gravar på Socialisternas kyrkogård ”ingenting
är glömt, ingenting är förlåtet” är en
av parollerna. De reaktionära krafterna kunde mörda denna modiga kloka
kvinna – men Rosa Luxemburg lever vidare – trots allt!
BH