I år är det 90 år sedan internationella kvinnodagen firades
den 8 mars för första gången i Sverige. Dagen har ett socialistiskt
och revolutionärt innehåll som de sällan talas om.
Det var på 2:a Internationalens Socialistiska kvinnokonferens 1910 i Köpenhamn
som den tyska socialisten Clara Zetkin föreslog att fira den 8 mars som
en internationell kamp- och bemärkelsedag för kvinnornas rättigheter.
Kampen som arbetarklassens kvinnor och progressiva kvinnor från andra
skikt och klasser har fört sedan dess för jämställdhet,
sociala rättigheter och fred har spelat en viktig roll i historien. När
vi idag strider för kvinnornas rättigheter i samhället är
det viktigt att se sammanhangen mellan kampen för kvinnornas frigörelse
och klasskampen, sambandet mellan kampen för demokratiska rättigheter,
sociala framsteg och kampen för kvinnornas jämställdhet.
Många av kvinnornas rättigheter även i vårt land, som
till exempel kvinnornas rösträtt, tillkom i samband med arbetarrörelsens
uppsving efter den ryska revolutionen 1917. Med stolthet kan vi konstatera att
kommunisterna och den revolutionära arbetarrörelsen alltig har stått
i främsta ledet i kampen för kvinnornas rättigheter. Många
förslag på bättre villkor för kvinnorna har satts av kvinnor
inom SKP och andra progressiva rörelser på dagordningen.
Idag, när arbetarrörelsen har tvingats till reträtt av storkapitalet,
upplever vi hur många dessa rättigheter urholkas. I före detta
Sovjetunionen och andra tidigare socialistiska länder, togs många
av kvinnornas rättigheter bord vid den kapitalistiska kontrarevolutionen.
Kapitalismen tvingar många kvinnor in i ekonomisk och social misär
som får sitt grymmaste uttryck i öppen fattigdom, trafficing och
prostitution.
1970-talets mest kända kvinnokampsorganisation i Sverige, Grupp 8, som
var socialistisk, letade efter föregångare i historien och blåste
nytt liv i firandet av kvinnodagen den 8 mars 1970 i Sverige. I socialismens
länder hade den 8 mars alltid en hedersplats i samhället. 1977 togs
beslut i FN att rekommendera firande av Internationella kvinnodagen, vilket
innebar en avpolitisering.
Kvinnorättsgrupper utvecklades som tydligt försökte skilja kampen
för kvinnornas rättigheter från dess klassmässiga innehåll.
Under några år i mitten av 90-talet var der återigen bara
de mest progressiva krafterna, bland andra vårt parti, som högtidlighöll
den 8 mars för att uppmärksamma det stora olösta kvinnofrågorna
i samhället i sitt ekonomiska och sociala sammanhang. Samtidigt växte
många grupper i olika politiska schatteringar fram som tävlade i
vem som var mest ”feministisk”. Kommersialismen försöker
nu alltmer exploatera 8 mars för att sälja ännu mer produkter
och service ”för kvinnan”. Återigen har nyliberala och
kapitalistiska krafter tagit över men utan kollektiv kamp hade kvinnor
inte ens haft rösträtt idag.
”Kvinnorörelsen” och arbete för ”ökad”
jämställdhet har naturligtvis fortsatt i olika former sedan dess men
har tappat fokus i och med att man arbetar isolerat med kvinnofrågor och
gör det enbart till en könsfråga, istället för att
se det som den klassfråga det handlar om. Istället för att verka
för en enad front av hela arbetarklassen, kvinnor som män, ungdomar
som vuxna i kampen mot kapitalismen, vår tids gissel utgör feminismen
som politiskt parti - Schymans Fi – ingenting annat än en allmän
splittring av arbetarklassen.
Alla former av diskriminering på grund av kön, ras, nationalitet,
handikapp, mm är enligt marxismen oförenliga med arbetarklassens värderingar
och endast arbetarrörelsens slutliga seger över kapitalismen och utsugningen
av människors genom andra människor som tar sig dessa rättigheter
kommer att ge oss det för alla jämställda samhälle, med
samma villkor för alla som vi eftersträvar.
Demonteringen av den offentliga sektorn drabbar kvinnor mycket hårt eftersom
de är den största gruppen som säljer sin arbetskraft inom vård,
skola, barnomsorg, sjukvård. Det är kvinnor som har den allra största
andelen halvtidsjobb som det inte gör att försörja sig på.
Inom äldrevården stängs servicehus efter servicehus, i kommun
efter kommun och allt större bördor läggs på de anhöriga
där kvinnor, döttrar, sonhustrur m fl står för den största
andelen av anhörigvård. Också ersättningen för dessa
tjänster sänkts kontinuerligt för att säkerligen slutligen
bli obefintlig, precis som det var på 1940- och 50-talet. Kvinnor som
arbetar inom äldreomsorgen får allt sämre anställningsvillkor.
Allt detta har sin grund i ekonomiska faktorer och inte utifrån människors
behov. Sociallagstiftningen som en av arbetarrörelsens stora landvinningar
i Sverige, har mer och mer urholkats och har i många fall inget reellt
värde idag.
Kvinnor har än idag sämre löneförhållanden inom många
områden – speciellt där stora kvinnogrupper är anställda
– än männen. Där finns all anledning att ge en kraftig
känga till de fackföreningar som har som uppgift att tillvarata sina
medlemmars intressen, där medlemmarna till största delen består
av kvinnor.
Där man haft alla möjligheter till satsningar på kvinnogrupperna
med de vapen de har att tillgå – med världens högsta anslutningsgrad
som ligger mellan 95-100 procent. Istället har man valt – mot medlemmarnas
önskan – att acceptera lönespridningsmodellen – individuella
löner – som arbetsköparna ivrat för och som enbart förvärrat
lönesituationen för kvinnor. En storstrejk bland undersköterskor,
sjuksköterskor, läkarsekreterare, kontorister m fl skulle snabbt ge
resultat men istället har man valt den så kallade samarbetslinjen.
Samarbete kan i och för sig vara bra, men när man valt att samarbeta
in absurdum och ger upp sina egna intressen, då är detta endast bra
för arbetsköparna. Stora förbund accepterar ökade löneklyftor
och spär på det viset på egoism, individualism och möjlighet
för arbetsköparna att styra och ställa genom godtycklig individuell
lönesättning. En förklaring till detta kan vara att de fackföreningsledningar
som ska företräda medlemmarna betalas med fantasilöner och tappat
kontakten med dem som ska företrädas. För pengar finns för
löneförhöjningar – rejäla sådana – för
låglönegrupper. Sverige går bra säger man – arvodeshöjningar
chefslönehöjningar, pensionsavtal och bonusar står som spön
i backen i maktens salonger. Utsugningen av de producerande människorna
på s k ”lägre nivå” både inom tjänste-
och industrisektorn bara ökar, inte minst när tillverkning flyttas
utomlands och människor i ett flertal länder får arbeta under
direkt slavliknande förhållanden. Behovet av kamp för att avskaffa
förtryck i Sverige och runt om i världen är skriande.
Feminismen som företeelse har inte lyckats motverka denna utveckling med
många stora försämringar för kvinnor – inte minst
arbetslösheten, men trots sitt agerande – eller snarare brist på
agerande – ska vi inte glömma kvinnorollen i den antikapitalistiska
revolutionen som gått gradvis i takt med stärkandet av arbetarklassens
roll i den samhälleliga produktionen. Kommunism bygger på lika rättigheter
mellan män och kvinnor. Det gäller dock att upparbeta fler kvinnors
intresse att ansluta sig till partiet. Den kvinnokonferens som beslutades vid
konferensen i Alta tillsammans med våra broderpartier kan bli ett första
steg för att nå detta mål. Vi skriver år 2007. Vi har
passerat ett millenium och förväntat oss en utveckling som leder till
ett bättre samhälle med större humanism, mer solidaritet och
framför allt en jämställdhet mellan könen som är värd
namnet. Vi trodde oss åtminstone ha kommit en bit på väg. Istället
har vi halkat bakåt och – om nuvarande krafter får råda
– hamnar snart där arbetarrörelsen började.
Låt oss därför intensifiera kampen för ett samhälle
för alla.
Gun Isaxon