Syndikalisterna är en organisation som inte erkänner den partipolitiska
kampen utan hänvisar enbart till den fackliga kampen och genom en internationell
generalstrejk kunna överta produktions medlen. Själva organisationsmodellen
är dock anmärkningsvärd.
Håller vi oss till situationen i Sverige så är 85 % av arbetskraften
organiserade inom LO:s huvudmannaskap och där inom olika förbund.
Vilka som erbjuds medlemskap inom de olika LO förbunden klargörs av
deras namn. Genom namnet på respektive förbund, Byggnadsarbetare
förbundet, Kommunalarbetareförbundet, Gruvarbetareförbundet osv
så framgår det att i dessa förbund skall de egendomslösa
organisera sig, dvs de som lever av att sälja det enda de äger, sin
arbetskraft. De som genom sin ställning på arbetsmarknaden inte passar
in i dessa organisationer saknar inte intresse av att rent fackligt hävda
sina rättigheter de har därför valt en annan för dem mer
passande organisering. Arbetsledare finns inom ledarna, kommunala tjänstemän
inom kommunaltjänstemannaförbundet, läkare inom läkarförbundet
osv. Vidare har man skapat sina huvudmannaorganisationer såsom TCO och
SACO. Detta är positivt och önskvärt då det måste
betraktas som en reaktionär skröna att påstå att alla
med en viss storlek på sin lön är reaktionära. Den svenska
arbetarrörelsens historia är full av läkare, advokater ja tom
med direktörer som på ett ytterst hedersamt sätt deltagit i
samhällets klasstrider på arbetarklassens sida.
Vad som skiljer den sk svenska modellen från många andra inte minst
europeiska länder är att vi Sverige har en huvudorganisation på
arbetarsidan LO, medan man i många andra länder har huvudorganisationer
som är ideologiskt och klassbaserade. Dvs en kommunistisk en socialdemokratisk
och en katolsk huvudorganisation.
Förutom dessa fackliga modeller som med sina brister trots allt genom sin
mer än hundraåriga historia visat sig motsvara arbetarklassens objektiva
behov känner historien till de förhatliga Gula fackföreningarna,
dit hör otvetydigt syndikalisterna. Ett grundtema i dessa organisationer
är att alla är arbetare och alla behöver varandra någon
yrkesmässig definition finns inte inom dessa organisationer. Därför
ser man heller ingen anledning till yrkesvis organisering. Grundtemat i de gula
föreningarna är naturligtvis att man till skillnad mot vanliga föreningar
ersatt klasskamp med klassamarbete. I den nu pågående konflikten
mellan Byggnads och höger regeringen framgår SAC grundsyn mer än
tydligt.
Läser vi LS grundstadgar ser vi följande:
§1. Lokala samorganisationen (LS) avser att inom sig samla alla arbetare
inom sitt verksamhetsområde oavsett yrke. Slut citat.
Anledningen till dylik stadga är antagligen att man inte ser något
behov av politiska partier utan måste därför erbjuda alla medlemskap
oavsett ställning i produktions processen för att vara med och genomföra
generalstrejken över hela världen. Den stadgan ger ju också
helt tydligt familjen Wallenberg rätt till medlemskap då dessa i
allra högsta grad är verksamma inom metallfederationen. Skulle Peter
Wallenberg erbjudas medlemskap inom SAC skulle han antagligen först sätta
kvällsgroggen i strupen för att sedan utbrista ”Vafalls käre
Bror är detta ett dåligt skämt” Men det är ju en
annan sida av samma mynt.
Ett stort problem för SAC är att man rent fackligt inte spelar någon
roll. Man har dels inga medlemmar inom LO området att tala om och man
tecknar inga avtal. Det betyder just nu när LO:s medlemmar sitter hemma
i sina klubbar och sektioner för att framföra krav inför 2007
års avtalsrörelse så deltar SAC överhuvudtaget inte. Man
har bara en roll att spela och det är att vara den passiva åskådaren.
När resultatet är klart har man synpunkter men i stridens hetta sitter
man på parkett. Dessutom måste de ytterst få SAC medlemmar
som finns ute på arbetsplatserna arbeta under LO:s avtal .Detta är
för SAC en mycket besvärlig situation, inte minst när det gäller
medlemsvärvning. Hur lätt kan det vara att värva fackföreningsmedlemmar
med löften om att aldrig kunna påverka avtal eller andra trygghetsfrågor
på arbetsplatsen, detta måste vara ett jätteproblem, men för
uppfinningsrika syndikalister långt ifrån omöjligt. Man har
bytt taktik och moderniserat sig inför 90 och 2000 talets reaktionära
offensiv En taktik som inneburit enorma slitningar inom SAC, då alla inom
SAC inte varit med på det nya.
Grundtemat i den nya taktiken har varit att SAC till fullo anammat den reaktionära
kampanj som nu pågått i snart 20 år och som kallas politikerföraktet,
vilket går ut på att alla politiker är gangster som bara roffar
åt sig och tänker på sig själva. Kampanjen har haft god
hjälp av flera högt uppsatta socialdemokrater som verkligen har betett
sig både svinaktigt och bedrägligt. Detta har passat SAC som handen
i handsken när man på gator och torg salufört iden med att SAC
är mot alla politiker då dessa är gangsters och har naturligtvis
inte gjort någon klassmässig analys utan jämfört och satt
likhetstecken bland alla. Gun Isaxon eller Maud Olofsson, ingen skillnad, alla
är gangsters. Carl Bildt eller Rolf Hagel, samma pack. Taktiken har varit
smärtsam men mycket framgångsrik. Helt plötsligt kunde man skriva
in hundratals nya medlemmar. Problemet var bara att det inte gick att skriva
in ungdomarna i någon federation då de aldrig satt sin fot på
en arbetsplats. Vad gör man med sådana fackföreningsmedlemmar.
Ja att skriva in dem i vanlig ordning var ju omöjligt med dessa svartklädda
gymnasister. Man fick helt enkelt skapa något nytt, och det gjorde man.
Visserligen är SAC:s grundsyn att de politiska partierna är en vidrig
skapelse så något politiskt parti vill man inte ha att göra
med inte heller något politiskt ungdomsförbund. Därför
skapade man något nytt som historien aldrig tidigare skådat Socialistisk
Ungdom (SU).Det är inget partipolitiskt ungdomsförbund, ej heller
en ungdomsfacklig organisation. Sådana finns ju redan inom LO:s förbund.
Nej det här är en facklig ungdomsförening för medlemmar
som inte tillhör en facklig organisation och som dessutom inte har en aning
om de överhuvudtaget kommer att tillhöra en facklig organisation när
de lämnat skolåldern.
Själva beskriver sig SUF så här i sitt princip program antaget
på det 15 landsmötet 2005.
”SUF är inte ett politiskt ungdomsförbund bland andra, vi sysslar
inte med partipolitik vi går i stället direkt på problem och
orättvisor. Men inte i riksdagen utan på skolor, gator, bostadsområden
och arbetsplatser” . En annan mycket labil grupp i samhället som
SAC gärna vill få ett inflytande bland är de som kallar sig
kulturarbetare men som är för rädda att bita den hand som föder
dem. Där nådde man ett annat lyckogrepp genom att erbjuda dessa låtsasradikaler,
där man politiskt garanterat aldrig behöver ta ställning. Man
lät därför dessa kidnappa tidningen Arbetaren och lönen
för detta har verkligen inte låtit vänta på sig Det går
knappast en dag utan att tidningen Arbetarens redaktörer i de kommersiella
fördumnings kanalerna i TV låter sig intervjuas om både ditt
och datt. Genomgående tema i dessa låtsasradikalers världsbild
är att man slagkraftigt kan beskriva ett problem men aldrig ett förslag
till lösning. I samma ögonblick man skulle våga sig på
en konkret lösning riskerar man ju att bli tvingad till ett konkret ställningstagande
i klasskampen och det är ju otänkbart, men passar borgarklassen utmärkt
med några ofarliga radikala alibin. Detta med att kidnappa organisationer
för sina syften är nu inget som dagens syndikalister är ensamma
om. Ett mer tydligt exempel är de extremt nyliberala ungdomar som kidnappat
Centerns ungdomsförbund och genom detta förvandlat CUF till något
helt oigenkännligt och ärkereaktionärt. . Nu kanske någon
av Riktpunkts läsare gör reflektionen att skrivaren av dessa rader
är facklig förtroendeman inom ett LO förbund sedan minst 25 år
tillbaka på lokal, regional och central nivå och därför
inte vet vad han talar om. Låt oss därför vända oss till
en som verkligen borde veta vad han talar om.
Vi vänder oss till Björn Molin, mångårig ordförande
och ombudsman för SAC i Gävle.
Björn Molin låter sig intervjuas i Gefle Dagblad den 7/12-06 och
där säger han:
”Den förändring som förbundet genomgått beror på
en ny grupp av unga medlemmar, som kom till för ungefär tio år
sedan, har fått en dominerande ställning i förbundsledningen”
Björn Molin fortsätter:
”Syndikalisterna i Gävle har inbjudit till en konferens där
förbundets inriktning skall diskuteras. Det är osäkert vad konferensen
kommer fram till men en splittring i två delar kan inte uteslutas”
Den ideologiska förvirring som nu råder inom SAC har även spridit
sina tentakler in till Vänsterpartiet.
I stålstaden Sandviken av alla städer kan vänsterpartiet ståta
med ett oppositionsråd i kommunen som kallar sig syndikalist. Rimligen
borde det vara lika klokt som att ståta med en brandman som nattetid verkade
som pyroman.
Allt är tydligen möjligt i de omöjligas värld.
Lars Lundberg