All makt utgår från folket, inledde talman Björn von Sydow
Riksdagens seminarium den 20 januari 2005, där erfarenheter av 10 års
medlemskap i EU skulle utvärderas.
Lika fel som denna inledning var det mesta som landets representanter hade att
säga om EU och Sverige på denna tillställning.
Inledningen är fel för att ännu aldrig all makt har utgått
från folket i vårt land. Den ekonomiska makten styr och har styrt
landets utveckling, och den ligger bevisligen inte i folkets hand. Ekonomiska
intressen styr också opinionsbildningen genom sitt avgörande inflytande
över massmedia. Vad folk ska veta och tänka och dess i förlängning
hur folk ska handla – det har aldrig tidigare påverkats i så
total omfattning av massmedia som i dagens samhälle. Därmed har tesen
om att all makt utgår från folket redan i en primär betraktelse
satts ur spel.
I 10 år har massmedia i vårt land försökt övertyga
medborgarna om EU:s förträfflighet. Ändå är vi det
mest EU-kritiska folket i unionen. Förklaringen är enkel: Verkligheten
stämmer inte överens med EU-ivrarnas löften och tomma fraser.
Klyftan mellan folket och etablissemanget är just särskilt stor i
EU-frågan, och det är inte konstigt. Hela EU-konstruktionen bygger
på grundtanken att underlätta för kapitalet att uppnå
större profit och därmed makt – och detta kan inte ske utan
att begränsa folkets makt, dess demokratiska och sociala rättigheter.
Hur skulle man alltså sälja ett koncept till folket som med säkerhet
skulle försämra dess levnadsvillkor? Det fanns bara en väg –
lögnens och falskspelets.
Vid folkomröstningen lyckades EU-falangen att uppnå en knapp majoritet
för inträdet genom att undanhålla viktig information om anslutningen
konsekvenser, genom att ljuga om den planerade utvecklingen av unionen och genom
att använda den socialdemokratiska partipiskan mot motsträviga medlemmar
och fackliga representanter.
Ser vi nu tillbaka på våra tio år med EU så konstaterar
vi att alla löften om bättre socialpolitik tryggare arbetsplatser
och säkrare gränser har kommit på skam. Löften om bevarad
alliansfrihet på neutralitetspolitikens grund har ersatts av öppet
deltagande i en framväxande EU-armé med tydlig anfalls- och invasionskaraktär.
Sveriges tidigare delvis självständiga utrikespolitiska röst
som har stärkt vårt lands internationella anseende och varit djupt
förankrat i folket som i engagemanget mot USA:s Vietnamkrig, mot Israels
krigspolitik mot Palestinas folk eller mot kärnvapenupprustning –
har tystnat och förbytts till ett eko för Bryssel eller Washington.
På många vitt skilda områden har den svenska befolkningen
påtvingats förändringar och försämringar mot folkets
vilja som direkta resultat av EU-anpassningen. Det handlar om ökat vapenproduktion
och vapenexport till krigförande länder, det handlar om slopad gräns-
och tullskydd med ökande kriminalitet som följd, det handlar om urholkningen
av arbetsrätten, om förbudet att skydda svenska arbetsplatser, om
privatisering i stor skala av tidigare gemensam egendom, om godkännande
av tidigare förbjudna farliga kemikalier, om utförsäljning av
våra naturtillgångar, påtvingad alkoholpolitik stick i stäv
med våra värderingar, ett rättsväsen som påtvingas
EU-lagar …listan är hur lång som helst och omfattar både
stort och smått. Visst kan Ja-sidan också peka på enskilda
beslut från Bryssel med positiva förtecken, men de bildar undantaget.
Viktigt är: Det gemensamma för alla företeelser är att de
nu gällande normerna inte har vuxit fram ur en demokratisk debatt utifrån
vårt lands förutsättningar och rådande åsikter utan
har pådyvlats oss uppifrån-utifrån.
Här ligger orsaken till att Sveriges folk är så kritisk till
den Europeiska unionen. Vi är, som sagt, det mest kritiska landet i EU,
men motståndet mot Bryssel-imperialismen ökar i de flesta länderna.
Inte minst bland de tio nya EU-medlemmarna, som anslöts i maj 2004, övergår
euforin i berättigat missnöje. Och det är inget att undra på,
eftersom där som här hade förhoppningarna om EU framsprungit
ur löften som unionens makthavare aldrig har tänkt att infria.
Om denna verklighet var de föredragande på Riksdagens EU-seminarium
i Stockholm knäpptysta.
Båda huvudaktörerna, ”vår egen” EU-kommissionär
Margot Wallström, och Professor Rutger Lindblom från Göteborgs
universitet förklarade istället att svenska folket var dåligt
informerat. Margot Wallström antydde dessutom att vi dumma svenskar inte
förstod och uppskattade vare sig EU:s roll för solidaritet eller ”fredsbevarande”
insatser. Varför just svenska folket, som gjort sig känt i engagemang
för fred och solidaritet, var så oförstående berörde
hon inte.
Det är tydligt att EU-propagandan ska inriktas på begreppen fred
och solidaritet. De är övergripande och diffusa och kan inte lätt
och direkt mätas av var och en. De mera näraliggande frågorna
som människor upplever i vardagen, det vet makthavarna, kommer inte att
ge fler EU-anhängare. Av dem som i folkomröstningen 1994 röstade
Ja har över 5 procent omvärderat sitt ställningstagande.
I fråga om solidaritet undrar säkert allt fler vem vi ska vara solidariska
med och mot vilka krafter kampen för solidaritet ska riktas. Jakten efter
billigaste arbetskraften har inget med solidaritet att göra, varken med
svenska arbetare eller med arbetare från dagens låglöneländer.
Kampen som den svenska fackliga rörelsen idag för att behålla
rätten att teckna kollektivavtal har sina rötter just i solidariteten
med arbetare i andra länder när de egna landvinningar ska gälla
alla som verkar på samma arbetsmarknad. Motståndet mot denna fackliga
solidaritet har sitt ursprung just i den Europeiska unionen som krattar manegen
för arbetsköparna.
Att vår regering denna gång tagit parti för våra kollektivavtal
kan nog till en stor del förklaras med ren och skär självbevarelsedrift,
eftersom löftet om detta var en grundbult i deras EU-kampanj. Att idag
öppet bryta detta löfte hade utlöst en anti-EU-våg som
regeringen knappast hade överlevt.
Borgarna har klagat i EU-domstol mot regeringens ställningstagande och
det blir intressant att höra domen: För samtidigt som man lovat svenska
arbetare att våra rättigheter inte ska naggas i kanten har man lovat
arbetarna i Polen och de baltiska länderna att EU-medlemskapet ska öppna
Västvärldens arbetsmarknad för dem. Båda löften utesluter
varandra – men med trollformeln ”solidaritet” hoppas Persson
och Wallström kunna lösa den olösliga ekvationen.
Och Wallström kom med fler otroligt käcka påståenden.
Enligt henne har EU begränsat inflytandet för storföretagen!
Ja – hon sade faktiskt att så har skett – genom att EU förhindrat
företagsutflyttningar!
Samma dag, 20 januari 2005, bekantgjorde DUNI i Bengtsfors och Tarkett i Broby
att de flyttar arbetsplatserna till Polen. Orten Bengtsfors hat blivit rikskänt
på grund av utflyttningar i flera omgångar. Förmodligen kan
varje svensk nämna minst ett företag som lagt ner i Sverige och flyttat
över Östersjön. Många har läst hur EU-bidrag till
och med har stimulerat eller betalat utflyttningen av arbetsplatser. Men EU-kommissionären
med det speciella uppdraget att förankra EU bland väljarna har mage
att påstå den raka motsatsen!
På detta sätt har avvecklingen av svenska arbetsplatser accelererat
under de tio åren med EU. Arbetslösheten har under EU-perioden fördubblats
i vårt land. Svenska företag har utnyttjat de ökade möjligheterna
som EU gav. Och snart har den inhemska konkurrensen på detta sätt
vridits så snett att även företagare med något bättre
socialt samvete känner sig tvungna att flytta till billliglöneland
för att klara sig. Vi vet ju att kommuner och andra offentliga institutioner
redan hänger med i den svängen med argumentet att de måste spara
skattekronor och därför välja det billigaste alternativet.
Solidaritet med svenska arbetare? – Nej! Solidaritet med baltiska arbetare?
– Nej – här handlar det om vinstmaximering och inget annat!
Nu säger EU-anhängare att det hade varit ännu fler utflyttningar
om vi inte varit medlem i unionen. Denna gissning är omöjlig att diskutera.
Vi kan endast bedöma verkligheten , och den talar sitt tydliga språk.
Vi tror inte på att företagen skulle ha tagit sitt sociala ansvar
om vi stått utanför EU. Men påståendet att EU har tvingat
arbetsköparna att ta hänsyn till våra arbetsplatser är
fräckt och utan någon verklighetsförankring.
Socialdemokrater som kallar sig för representanter för de arbetande folken borde utnyttja sina resurser för att bekämpa lönedumpning och sociala klyftor. Men under deras regeringsmakt har i EU-landet Sverige klassklyftorna och den sociala utslagningen ökat markant, samtidigt som klyftorna inom hela EU har blivit djupare. Ordet ”reform” som i alla lexikon förklaras med förbättring och förändring till det bättre, har under denna tid givits ett nytt innehåll: När makthavarna idag talar om reformer, i Sverige som inom hela EU, då handlar det om tillbakagång, försämring och nedskärning.
Tar vi EU-seminariets andra trollord – freden. I frågan om EU och
säkrandet av freden finns det en mycket klar linje. Nämligen att marknadsekonomins
makt ska skyddas, även om det krävs vapenmakt för att hindra
krafter som strävar efter mer socialt inriktade samhällssystem.
Krig och eget deltagande i krig för att driva igenom samma politik i länder
utanför EU godkänns uttryckligen som ”fredsskapande”.
Erövringskrig beskrivs som insats för mänskliga rättigheter.
Naturligtvis utgår det värsta hotet mot världens progressiva
krafter och mot freden idag från USA, men även EU visar alltför
stor beredvillighet att gå i strid för sina – det vill säga
kapitalets – intressen, vilket vi sett i Jugoslavien, Afghanistan, Irak,
Ukraina, i hetsen mot Kuba och vilseledande information om Venezuela…Det
gäller unionen som helthet eller enskilda medlemsländer. Tydligt är
att EU-eliten vill segla upp som konkurrerande kraft vid sidan om USA i striden
om marknader och inflytande.
För detta ändamål håller regeringen på att anpassa
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.
Även frågan om demokrati spelade en roll på EU-seminariet.
Flera EU-kritiska deltagare ifrågasatte varför besluten för
vårt land ska bli bättre för att en liten klick som inte ens
har hälften av medborgarnas röster bakom sig, fattar besluten för
oss alla. De försökte hävda att det demokratiska underskottet
i EU ytterligare förvärras av att vår regering och riksdag förneka
medborgarna rätten att folkomrösta om den nya grundlagen som kommer
att föra ännu mer makt ut ur Sverige.
Skälet till att undanhålla folket sin rätt är solklar.
Persson har formulerat det så att ingen kan missförstå: ”Vi
vet vad folket vill.”
Precis. Och denna folkets vilja vill Persson trampa på.
Kräv folkomröstning om EU:s grundlagsförslag!
Rolf Hagel