Bostadsförmedlingen LO

Vad har Skandiachefer och andra välbeställda potentater inom den privata sektorn och näringslivet gemensamt med företrädare för den s.k. arbetarrörelsen? Är det förutom höga löner, avgångsvederlag, häftiga pensioner, tillgångar och förturer till attraktiva bostäder och lägenheter för sig själva och sina släktingar?
Ingela Thalén socialdemokrat och f.d. socialförsäkringsminister, är ordförande i en stiftelse ”Allmänna Barnhuset” och anser i en NSD-intervju att citat: ”det är lätt att ge förturer till socialdemokrater, för man vet att de är bra hyresgäster”.
Jag då, som kommunist ochodemokrat, skall inte besvära mig om att söka lägenhet i Stockholms innerstad, samma kriterier torde råda även i andra städer. Jag får förlita mig till de parkeringsplatser som finns utanför städerna där välfärdssamhällets avarter huserar som uteliggare i skrotbilar och med andra ”tak över huvudet lösningar”.
Jag har ärligt arbetat från 14 års ålder, betalat skatt och i övrigt deltagit aktivt i samhällsbygget samt hjälpt till att skapa den välfärd som endast verkar förbihållet människor vars idoler och förebilder förutom näringslivstrappan är t.ex. Björn Rosengren, Laila Freivalds, LO: s förste vice ordförande Erland Olausson, pamparna i Livsmedelsförbundet avd.4 i Stockholm och inte att förglömma metallfacket i Trollhättan, m.fl. m.fl.
Det är ändock mest synd om Göran Persson vars huvudprincip var: ”Den som är satt i skuld är inte fri ” Nu har han satt sig i personlig skuld om ca: 20 miljoner kr till sin framtida bostad. Det är inte lätt att leva som man lär, därför ströks av en tidigare socialdemokratisk partikongress kravet om” produktionsmedlens samhälleliga ägande och dess fördelning”. Det är tydligen bättre med en demokratisk välfärdspolitik där de rika får mer och de fattiga mindre.

I det nyliberala demokratiska samhället utsätts folkrörelsen för allt hårdare påfrestningar. LO och andra delar av fackföreningsrörelsen missbruks allt oftare som en språngbräda i karriären och bostadsförmedling för egoistiska fackpampar och avdankade politiker.
Björn Rosengren, som en gång var TCO-ordförande, blev riksdagsman, stadsråd, landshövding och är numera rådgivare i Stenbeck-sfären med en lön på 24 726 kr om dagen, alltså om dagen! Hur mycket av fackligt tänkande kan han tänkas använda i sin nya befattning?
Erland Olausson, förste vice ordförande i bostadsförmedlingen LO, tillskansade sig lägenheter till sig och sina tre barn via försäkringsbolaget AFA.
Vanja Lundby-Wedin, ordförande i ”bostadsförmedlingen” LO, tillförsäkrade sig ett lukrativt lägenhetsbyte i centrala Stockholm.
F.d styrelseordföranden i LO-anslutna Livsmedelsarbetarförbundet ordnade för sina tre barn attraktiva lägenheter från en stiftelse åt behövande kvinnor.
Avtalssekreterare Anders Tideman i LO –förbundet Metall lyckades genom kontakter i näringslivets Skandia-Liv och med hjälp av manipulation ombilda sin lägenhet till bostadsrätt med en vinst på 1,3 miljoner kr vid lägenhetsförsäljningen.
Östen Johansson, f.d. ordförande i Journalistförbundet, fick två lägenheter av Pressens pensionskassa. Avslöjandet innebar sparken för nämnda Johansson, men lägenheten behöll han.
Sedan har vi andra aktörer i nära släktskap med ”arbetarrörelsen”, de socialdemokratiska stadsråden. Lars Enqvist, Maj-Inger Klingvall, Erik Åsbrink, Lars-Erik Lövdén, Laila Freivalds m.fl. Dessa människor är några av dem som ansett det vara förenligt med sin klasskänsla och solidaritet med arbetarrörelsens värderingar att utnyttja sin ställning för lukrativa lägenhetsaffärer. Tydligen är det meriterande för ett ministerjobb när man kan göra klipp på bostradsmarknaden – nyaste jämställdhetsministern Jens Orback lyckades i alla fall att utmärka sig genom miljonklipp.
Andra som startade sin karriär som politiska ledare för arbetarrörelsen, som t ex Anders Sundström, har hoppat över till fina jobb utanför rörelsen. Sundström blev först bankdirektör, sedan VD för Folksam med en årslön på 3 miljoner kr.
Niklas Nordström, f.d. SSU-ordförande, kommunpolitiker i Nacka och utpekad kandidat till politiska toppjobb i socialdemokratiska partiet i Norrbotten, lämnar nu politiken för jobbet som marknadsdirektör på UPA (marknadsledande pensionsbolaget inom den kommunala sektorn). Lönen är i nuläget obekant.

Rättvisa?
I fackförbundstidningarna går socialdemokraterna i medlemsvärvningskampanj under rubriken RÄTTVISA. ”Vi har anledning att vara stolta över Sverige. Men långt ifrån nöjda. Fortfarande saknas många ett arbete, äldre oroar sig för ålderdomen och människor känner otrygghet på gator och torg…Vi socialdemokrater vill ta nya tag för att öka rättvisan i Sverige. Mot detta står en politik för ökade orättvisor mellan de som har jobb och de som inte har det. Vill du vara med i vårt samtal om rättvisa?”
Enligt obekräftade rykten kommer ”RÄTTVISA” att diskuteras i studiecirkelform, organiserat av ABF där de bäst meriterade är skickade till att leda studiecirklarna. Blir det månne de personer som det handlar om i början av denna artikel?

PS: Något cirkelarvode krävs inte, cirkelledarna ställer upp ideellt. DS
Bror Wennström